Mamma, du har ju fyllt 65 nu. Jag tycker det är dags att gå till juristen och börja ordna med arvet och huset, anmärkte min yngre syster när hon var på besök.
Det var nu en vecka sedan min mamma fyllde 65 år. Hon ville inte ha något stort firande hon bjöd hem oss på en lugn fikastund i vardagsrummet. Själv köpte jag ett vackert fång rosor, en varm morgonrock och ett par tofflor som matchade. Dessutom la jag ett kuvert med 3,000 kronor i, man vet ju aldrig när det behövs.
Men min hustru och barnen kunde inte komma den dagen. Sonen blev sjuk, dottern hade tävling och min fru Rita fick plötsligt åka på tjänsteresa till Stockholm. Barnen hade i alla fall ritat en stor teckning till mormor vi stod allihop tillsammans framför huset.
Till byn kom också min lillasyster Vera:
Hördu, jag hann inte köpa något till mamma. Säg bara att den där morgonrocken är från oss båda.
Visst, men glömde du verkligen att det var mammas dag? Och så ett så jämnt antal år dessutom.
Äsch, Daniel, du fattar inte vilka problem jag har på jobbet!
Vera har alltid varit lite beroende av andra. Hon fick barn redan som nittonåring med någon kille hon träffade på studenthemmet, men han stack och har aldrig betalat något underhåll. Själv jobbade jag på bygget då och skickade pengar då och då så att hon kunde köpa blöjor, barnmat och kläder till lilla Kristina.
Jag lyckades till och med ordna plats åt Kristina på förskolan, och fixade ett jobb till Vera i en butik genom en kompis. Men Vera klarade bara tre månader innan hon slutade.
Sedan dess har hon försörjt sig på tillfälliga jobb. Ena dagen gör hon naglar i någon salong, andra dagen sätter hon fransar. Förra sommaren stack hon till Norge och tog med sig pengarna hem efter tre månader 70,000 kronor, men så köpte hon ny mobil till sig själv och en laptop till Kristina. Själv tjänar jag lika mycket på en månad, men jobbar hårt på firman.
Mamma blev verkligen glad att vi kom. Hon hade bakat och lagat massor med godsaker. Grannen och faster Orisa tittade också förbi.
Men kvällen tog en vändning när Vera plötsligt mitt under kaffet ville prata om arv:
Mamma, på vem kommer du skriva över huset egentligen?
Men lilla Vera, varför undrar du det nu? Ni kommer ju dela lika.
Lika? Daniel har redan egen lägenhet och företag. Jag hyr fortfarande. Varför ska han ha en del av huset?
Vera pratade som om mamma redan var på sin dödsbädd, helt utan skam trots att gäster satt med vid bordet.
Vera, nu räcker det, förstör inte stämningen.
Och när ska vi prata om det då? Mamma, du är 65, det är ändå en ålder att tänka på sånt. Du borde inte vänta, gå till juristen och skriv över huset på mig.
Faster nästan satte teet i halsen. Jag blev förbannad, tog Vera i armen och gick ut med henne till köket:
Har du blivit tokig? Vad är det här för snack? Har du redan begravt mamma i förväg?
Bry dig inte. Jag har ensam tagit hand om mitt barn, till skillnad från er
Ensam? Har du glömt att jag skickade pengar, och att mamma tagit hand om Kristina? Jag får lust att väcka hela huset!
Vera blev riktigt sur. Hon tog Kristina och bara gick utan att ens säga hej då. Hon hotade till och med med att anmäla mig till myndigheterna, men sådant rör mig inte alls.
Mamma däremot är så ledsen att hon hur Vera har förbjudit Kristina att prata med sin mormor hon svarar inte ens när mamma ringer. Och det hela är bara på grund av huset. Mamma gråter och får till och med ont i hjärtat.
Jag vet inte längre hur jag ska göra med Vera. Hon är vuxen, men beter sig som ett omoget barn ibland.
Vad hade du gett för råd till mig? Ska jag försöka försonas med min syster eller inte?
