Storken som tog sig an att släppa av mig hos mina föräldrar visade sig vara rejält vindögd. Släppte mig vid barnhemmet, fjädrarna på ända. Sen gick allt direkt snett.
Vid fyrtio hade jag dock lyckats kravla mig upp ur det hål som den där förvirrade fågeln dumpade mig i. Jag byggde ett hus, hittade mig en fru, köpte en bil visst, begagnad men ändå. Nu återstod bara att plantera något och uppfostra någon. En liten unge skulle vi nog kunna få till, jag och Maja. På en till hade vi aldrig ens funderat.
Just om plantering, barnalstrande och det råkalla regniga morgonen gick mina tankar när jag bryggde kaffet. Draget viftade med mina rutiga kalsonger, de hade jag skaffat långt innan jag ens fick mig en familj. Snacka om ironi.
En knackning mot balkongfönstret. Ungarna där nere på gården kastar de sten på duvorna igen? Ni skulle behöva en stork, era ungar.
En knackning till. Och en till. Vem där? Vi bor ändå på tredje våningen.
Jag drog undan gardinen. På balkongen trampade just den där vindögda storken från barndomens fantasier runt.
Försvinn härifrån, din best, ropade jag skrämt. Smörgåsen flög i golvet med ett kras.
Eriksson, förlåt mig, kraxade storken medan han stack in sitt långa huvud genom den glipande balkongdörren. Jag erkänner, det var mitt fel. Nyp av mig! Ta höger vingen den är störst.
Dra härifrån, försökte jag mota ut den seniga halsen genom dörrspringan. Jag greppade tag med båda händer.
Eeeeriksson, sluta nuuu, hostade storken, lyssna på mig ändå.
Och prata kunde du visst också, muttrade jag, knyter snart ihop dig till en knut, din fågelskalle.
Jag ääär här för att be om ursäkt.
Du är sent ute, långnäsa.
Då plingade porttelefonen ilsket. Maja hade kommit hem.
Ut med dig, sa jag åt storken och lyckades knuffa ut honom på balkongen igen. Och du ska vara borta när jag kommer tillbaka!
Utan att tänka sprang jag mot dörren.
Fööörlåt, Eriksson! ropade storken in genom vädringsfönstret. Jag har rett till allt nu!
Maja kastade sig in i hallen, genomblöt och lycklig, med blanka ögon och vått hår mot kinden. Hade hon också mött storken?
Innan jag hann säga något slängde hon paraplyet, grep tag om min hals.
Fyra! Fyra! skrek hon ut i hela lägenheten.
Fyra vadå? Stirrade jag oförstående.
Vi får fyrlingar, Erik! Fyra små krabater!
Där och då föll allt på plats. Jag rusade ut på balkongen. Vindögda storken lyfte precis från räcket. Jag försökte greppa tag i hans stjärt.
Han hann undan.
Stanna, din usling! ropade jag efter honom. Vänta, långnäsa!
Allt är tydat! ekade det ovanför.
Jag vände mig om. Bakom mig stod Maja, tårarna rann och lyckan lyste i blicken.
