Hur kan man sjunka så här lågt? Flicka lilla, skäms du inte? Du har armar och ben i behåll, varför jobbar du inte? brukade de säga till tiggarkvinnan med sitt barn.
Maj-Britt Johansson gick långsamt längs hyllorna i det stora ICA Maxi, lät blicken dröja över förpackningarna som glimmade i alla färger. Nästan varje dag kom hon hit, som om det vore hennes arbetsplats. Hon behövde knappast handla mat till någon stor familj någon sådan hade hon ändå inte. Därför brukade den äldre damen varje kväll fly undan sitt eviga eget-sällskap till butikens ljusa, välkomnande salar.
På sommaren var det enklare då räddades hon av en och annan bänkfika med grannarna. Men vintern gav inga utvägar, så Maj-Britt hade tagit denna nya stormarknad till sitt hjärta.
Här fanns det folk, doftade god kaffe, och musiken var milt lagom i bakgrunden. Alla varor i lekfulla förpackningar på hyllorna var som ett nostalgiskt kinderägg för ögat sådant som kunde locka fram ett leende även en mörk vinterdag.
Maj-Britt vände på en burk jordgubbsyoghurt, kisade mot texten i hopp om att läsa både namn och innehåll, men ställde tillbaka den på hyllan direkt. Det där var lätt över budget, men titta fick man ju.
I hennes minne gled hon in i barndomens långa köer framför mjölkdisken, där expediterna var mer som överjagade rovfåglar än servicepersonal, och där varorna slog in i grå prasslig papp.
Hon log när hon mindes hur hon fostrat sin dotter. Maj-Britt var redo att stå i vilken kö som helst bara för att glädja henne. Tankarna på dottern fick hjärtat att slå snabbare. Hon stannade till vid frysen för fisk, lutade sig tungt mot dess iskalla kant.
Hon såg framför sig sin lilla Elvira, skrattande, med en chocklugn av lockigt rött hår, grågröna ögon och fräknar över hela näsan, och glada gropar i kinderna.
Så vacker hon var, tänkte hon med vemod.
Under butiksbiträdets missnöjda blick smög sig Maj-Britt vidare mot brödavdelningen.
Elvira hade varit hennes enda solsken. En klok flicka, som i tidig vuxen ålder insåg att ett vanligt jobb knappast skulle bjuda på lyckan uteblivit. Hon valde att bli surrogatmamma. Precis som Maj-Britt försökt säga henne, så gick det naturligtvis inte vägen.
Men vem lyssnar egentligen på mamma när man är tjugo? Om hennes man levt fortfarande, hade allt varit annorlunda. Men hur kunde de där skojarna locka in en så oerfaren tjej i detta?
Elvira bara skrattade och klappade sitt växande mage. Maj-Britt skakade sorgset på huvudet. Hur kan man bara lämna ifrån sig ett barn som är ens eget, som man burit på under nio månader?
Men Elvira viftade bara bort det: Mamma, det är inga barn, det är mycket pengar.”
Sedan kom en svår förlossning och Elvira gick inte att rädda. De ansträngde sig inte ens. Tre dagar efter att flickan fötts dog Elvira.
Den nyfödda skickades direkt hem till sina nya föräldrar. Någon betalning såg Maj-Britt självklart aldrig skymten av. Allt handlade om kontrakt mellan de andra och hennes dotter.
Så begravde Maj-Britt sin dotter och blev ensam kvar. Inga släktingar, bara tomhet, nästan som om hon sjunkit ner i ett hål och helst slapp ta sig upp igen. Så var det enklare.
Nu närmade hon sig brödhyllan för att köpa något, så att det skulle se ut som om hon var där med faktiskt ärende. Små mynt skramlade i fickan; dags att räkna fram exakt rätt mängd kronor och ören. Resten gömdes med van hand.
Maj-Britt hade lagt märke till den unga tiggarkvinnan redan andra dagen efter att butiken öppnat, ungefär en månad sedan. Då gjorde Maj-Britt sin första turisttur genom affären och insöp atmosfären. Vad var det med den där tiggaren som stack ut? Kanske åldern så tragiskt ung eller kanske den där orörliga hållningen, eller hur hon omsorgsfullt höll sitt barn i famnen.
Hur kan man sjunka så här djupt? funderade Maj-Britt och närmade sig den bekanta figuren. Hon släppte några kronor i tiggarkvinnans burk och sade: Men lilla vän, skäms du inte? Du har ju hela kroppen, du kan väl jobba? Du är ju ung fortfarande.
Maj-Britt drog på munnen och såg hur förbipasserande skyndade förbi, irriterade över att Maj-Britt stod mitt i vägen.
Tack för pengarna, men var snäll och gå vidare. Jag måste samla ihop mycket, annars blir det illa, svarade tjejen mjukt.
Maj-Britt skakade ledsamt på huvudet och lommade vidare. Inte ville hon pracka på någon sin moral. Hjälpa kunde hon och det utan att göra en stor scen av det. Ingen brydde sig ändå, varken polisen eller socialen. Folk hade vant sig så att se tiggare att de var som pelargoner i fönstret man såg igenom dem.
Hela vägen hem kunde Maj-Britt inte släppa synen av tiggarkvinnan med sitt barn. Flickans grå ögon och unga röst var märkvärdigt bekanta men varifrån? Maj-Britt pressade minnet, förgäves.
Väl hemma låste hon dörren efter sig, sparkade av sig de rejäla skinnskorna, satte på lampan och gick ut i köket med sitt bröd. Femton minuter senare satt hon med sitt kvällste och knaprade på en rågskiva med lite prickig korv.
Hon måste vara hungrig, stackarn och i denna kyla! Vad är det för liv? tänkte Maj-Britt.
Hon kastade en blick ut genom fönstret, spanade efter den unga kvinnan. Plötsligt stannade hennes andhämtning två skumma män knuffade in flickan i en rostig bil.
Maj-Britt fick panik. Hon rusade mot telefonen för att slå 112 men hejdade sig. Tänk om det gör saken värre?
Hon gick tillbaka till fönstret. Inget folk kvar utanför butiken. Hon beslutade att vänta till morgonen. Regnumret var ändå omöjligt att läsa från hennes vinkel.
Natten låg sömnlös. Hon drömde en underlig dröm när hon till slut somnade: Hon såg sin Elvira stå utanför butikens dörr med ett litet barn på armen. Flickan var blå av kyla och Maj-Britt tryckte henne hårt intill sig för att värma. Men Elvira bara mumlade:
Jag fryser inte, mamma.
Maj-Britt tog barnet från dottern och vek undan en filt. Under fanns en stor docka med ett halsband.
Med ett välbekant halsband mumlade Maj-Britt i sömnen.
Hon satte sig plötsligt käpprak upp. Klockan på väggen framför henne visade på nio. Hon hade sovit ovanligt länge.
Hon reste sig snabbt, gick till fönstret. Tiggarkvinnan stod på sin vanliga plats. Allt såg ut som det skulle rätt utanför ICA Maxi.
Tack och lov, viskade Maj-Britt och slog en hastig korsrörelse över bröstet, för att vara på säkra sidan.
Det var nyårsafton, och Kung Bore bjöd på riktig småländsk iskyla. Den unga kvinnan hade nu stått mer än en timme; barnet kunde ju förfrysa innan kvällen.
Maj-Britt la några brödskivor, lite falukorv och sockrat te i termosen. Sedan började hon klä sig.
När tjejen såg Maj-Britt komma travande såg hon nervös ut och dolde snabbt blåmärket på tinningen med en sjal.
Oroa dig inte vännen, sa Maj-Britt och gav henne maten. Jag vill bara inte att ni ska svälta.
Flickan tog tacksamt emot, satte sig en bit bort och åt girigt. Brödet försvann i ett nafs, hon kvävde hostningar och kastade ängsliga blickar på barnet. Så fort hon var klar ställde hon sig och gick snabbt runt hörnet mot Maj-Britt.
Tack, nu klarar vi oss till kl sju. Då kommer de och hämtar oss.
Resten av dagen höll Maj-Britt koll på termometern utanför sitt köksfönster. Kylan drog åt.
Vid femtiden hällde hon över lite ärtsoppa i en burk och gjorde sig redo för ännu en runda till butiken.
Hon gled förbi flickan, satte ner burken och släppte några kronor i fickan. Gav ett finurligt ögonkast och gick in i butiksvärmen.
Denna gång skulle Maj-Britt bara köpa hem några falukorvbitar och syltgurka till sin nyårssallad (någon lyxmiddag blev det ändå inte). När hon kom ut var tiggarkvinnan försvunnen. Burken med soppa också. Nåja, hon äter väl någonstans, konstaterade Maj-Britt och travade hem.
Snart skulle hon skära till osten, sätta in en ugnsbakad karp och duka. Kanske skulle en ensam grannkärring kika in.
Vid tio-tiden kikade Maj-Britt ännu en gång ut genom fönstret. Hon ville se att någon kommit och hämtat flickan och barnet till värme.
Under de lysande lamporna utanför entrén satt ändå den där bekanta gestalten, skakandes av gråt.
Maj-Britt for runt i sin lägenhet. Snart nyår, men någon därute håller på att frysa ihjäl! Hon la en yllehalsduk över axlarna, skyndade ned i tofflorna och tog trappan. Slog sig ner bredvid flickan:
Jag har ingenstans att gå, viskade denna.
Hoppet tändes i flickans blick.
Ta hand om honom, snälla, sa hon, stack ett bylte i Maj-Britts famn och började långsamt vandra mot gatan.
Det svartnade för Maj-Britt. Flickans avsikt var plötsligt obehagligt klar. Så här lämnar man inte världen glatt! Hon samlade sig, rusade efter och vred tillbaka tjejen:
Men hördu, vad håller du på med? Följ med hem nu! sa Maj-Britt och pekade på det gula femvåningshuset på andra sidan parken. Hon tog flickan i armen och luskade hem henne.
Väl hemma klädde Maj-Britt av det lilla barnet och värmde honom vid elementet.
Vad heter du? frågade hon, men stannade upp när hon såg ett halsband med en liten björn i flickans kläder.
Flickan noterade Maj-Britts blick.
Det där är det enda jag har kvar från min mamma, sa hon lågt.
Maj-Britt satte sig skräckslaget på stolen. Detta smycke kände hon igen direkt det var ju present till Elvira när hon fyllde sexton. Då var det dåligt med pengar, så Maj-Britt lät smälta ner en släktbrosch, köpte ett tunt guldkedja och bjöd dessutom Elvira och kompisarna på fika på konditori.
Tjejen tog av sig kappan och såg på Maj-Britt.
Får jag gå och duscha?
Maj-Britt bara nickade själv höll hon på att tömma halva flaskan valeriana.
Så detta är alltså mitt barnbarn? Men det kan ju inte vara!, tänkte hon. Men bevis nog det var samma namn på halsbandet som surrogatföräldrarna önskat.
Snart låg den lilla pojken mätt på divanen; flickan satt nervöst till bords.
Alva! ropade Maj-Britt, mer i förbifarten.
Hur visste du vad jag hette?
Maj-Britt ryckte på axlarna.
Nån gång måste jag ha hört det.
Svetten pärlades på pannan. Tvivlen försvann hon hade just släppt in sitt eget barnbarn. Bestämde att de får stanna. Måtte de få det bättre nu.
Alva började äta och släppte plötsligt allt på en gång hennes livsberättelse kom som en flod. Till fem års ålder hade hon haft mamma och pappa, och till och med en liten ponny. Men sen skildes föräldrarna, och mamman lämnade henne bara på barnhem, ingen förklaring.
Varför det blev så, visste hon inte. Tolv år på hemmet, sen ut i verkligheten. Socialen pekade på en lägenhet men det var knappast ett hem, mer en barack som skulle rivas. Där träffade hon sin kille, Roffe.
När Roffe hörde om barnet försvann han spårlöst. När baracken tömdes, var Alva kvar i ett dragigt kyffe. Så upptäckte hon att några redan bosatt sig i hennes påtänkta lägenhet.
Kämpa om sina rättigheter var inget för Alva särskilt inte med barn på armen.
Så började hon driva runt på Centralen, tigga vid T-banan. Där plockades hon snabbt upp av Kalle, en halvsuspekt typ som bossade över tiggare.
En vacker tiggare med barn var guld värd, menade Kalle, och erbjöd härbärge i utbyte mot all inkomst. Så hamnade de i källaren under ett hyreshus ett mini-Sverige fyllt av misslyckats och simulerande lidande. Några var sjuka och handikappade på riktigt, men de flesta var teaterproffs. De tejpade på sig fejkad puckelrygg och teaterblåmärken, och drog in tusenlappar till bossen. Den dåliga skådisen Alva önskade att hon också kunde vara tuff och hitta en väg ut.
Dagarna gick upp till jobbet, in med pengarna på kvällen. Men nu hade de börjat hota henne på riktigt ungen grät och de andra klagade. Idag hämtade ingen henne. De hade dumpat henne för att klara sig på egen hand.
Tack så mycket, jag har ingen aning om hur vi skulle överlevt denna natt, sa Alva, och gäspade trött. Vi försvinner imorgon bitti, oroa dig inte, bara jag får sova lite.
Hon slocknade nästan direkt.
Maj-Britt väckte henne efter en stund och la mamman och sonen i var sin säng.
På kvällen satte sig Maj-Britt framför TV:n, åt sin rostbiff och lyssnade på statsministerns tal (även om hon saknade Olof Palme). Naturligtvis skulle hon aldrig låta Alva och barnet flytta. Här skulle de få leva och växa. Berätta sanningen skulle hon göra när tiden var mogen. Hjälpa Alva hitta tillbaka, hjälpa henne och hennes son att stå på egna ben. Först behövdes vila och trygghet. Nog hade den flickstackarn fått härdas nog.
Vid tolvslaget hällde Maj-Britt upp lite hallonsnaps, smuttade andaktigt, och gick fram till fönstret. Hon såg ut över snöfallet, lampornas glitter på Jönköpingsgatan, och tänkte: Tack, Gud, för oväntat sällskap. Farväl, ensamhet! Jag har fått en familj igen.Ett fyrverkeri brast ut på himlen, färgade snön i blodrött och guld. I sovrummet hördes barnets första glada skratt, ett ljud så ljust och sprött att Maj-Britts hjärta studsade till av överraskad lycka. Hon höll handen mot bröstet och log i tystnad.
Långsamt vände hon inåt lägenheten, tassade förbi den sovande flickan och barnet som nu låg med små händer knutna kring täckets kant. Doften av ren tvätt och te fyllde rummen. För första gången på åratal längtade Maj-Britt efter morgondagen. Kanske skulle hon våga duka fram smörgåstårta till frukost, och kanske hjälpas åt att hänga snöblöta vantar på tork bara vara, tillsammans och stilla.
Ute dämpades fyrverkeriernas smällar. Där inne, bland gammalt arvegods och nya, varma andetag, föddes ett nytt år med överlevare och en överraskande början på något större: tre generationer, samma ögonfärg, och hemligheter som sakta fick smälta bort i natten.
Maj-Britt drog gardinen åt sidan igen, såg mot parkens lampor och visste att nästa gång någon talade om att sjunka, skulle hon kunna svara: ibland måste man falla riktigt djupt för att hitta hem.
