På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
När min man försvann till en yngre kvinna tog barnen hans parti han var ju ändå en respekterad fabriksdirektör. I många år nämnde de mig inte med ett ord. Jag blev ensam kvar, som en gammal planka som tidvattnet glömt på en grå strand. Nyligen gick min före detta man bort, och först då avslöjades det att allting han ägde gått till den unga frun.
Det var då barnen började höra av sig. Nu kommer de ofta på besök, men jag genomskådar deras leenden. Min dotter har på sistone börjat prata i gåtor: att man måste tänka framåt, skriva testamente. Hon vet inte vad för märklig överraskning som ruvar i mitt innersta. Sanningen släpps ut först när jag är borta.
På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Åren rullade fram som snöiga tysta tåg, och jag var kvar liten, nästan genomskinlig, längst ut i världen. Mina barn såg på mig som om jag talade ett uråldrigt språk. När skilsmässan var ett faktum, sprack våra band. De hamnade på hans sida han var, trots allt, någon stor och viktig. Honom fanns det fördelar med.
Och jag? Jag blev ensam. Lämnad. Modern som ingen längre tillhörde.
Barnen glömde snabbt bort mig, och ibland hörde jag via någon bekant hur de reste med honom och hans nya kvinna till solen, åt middag på eleganta Stockholmskrogar och planerade storslagna framtider. Jag satt kvar i en tyst tvåa i Malmö, där varje sådan nyhet rispade som glasbitar innanför huden.
Till slut bestämde jag mig: Livet väntade på mig. Jag tog mitt pick och pack och började arbeta i Norge. Kände äntligen vinden av frihet över fjäll och vatten.
På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Jobbåren blev en skattkista. Jag kom hem med sparade kronor, renoverade min gamla lägenhet. Nya möbler, blanka maskiner, en liten peng att leva på när jag blev tröttare.
Under tiden byggde mina barn sina egna slott av sand och sång. Jag hörde om deras bröllop, barn, midsommarfester fyllda av gult och blått. Men plötsligt, som en blixt över Småland, fick jag veta att mitt ex dött i en hjärtattack. Hela arvet tillföll hans unga fru.
Min son och min dotter stod där, tomhänta. Deras sorg blev snabbt till varma minnen av den gamla mamman.
Först blev det små presenter vid mina besök. Chokladaskar, äpplen, frågor om hur jag mådde. Jag mötte dem med leenden, men i hjärtat visste jag de var där med sina egna agendor.
Nu är jag redan 72 år, pigg och ganska nöjd med tillvaron. Men nyligen började min dotter prata med antydningar att det kanske var dags att tänka på att skriva ner sin sista vilja. Några veckor efter kom mitt barnbarn Julia, hon som varit gift bara ett år.
Mormor, blir det aldrig ensamt här? frågade hon, ärligt nyfiken.
Tvärtom. Jag trivs så fint här, svarade jag.
På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Men lägenheten är ju så stor, fortsatte hon. Är det inte tungt att städa den själv? Vi, jag och min man, kunde ju flytta in få lite sällskap, och billigare boende. Du vet, hyrorna i Göteborg…
Jag log. Deras kalkyl var lika genomskinlig som vinterisen på Mälaren.
Vem sa att det skulle bli gratis? svarade jag lugnt. Men ni får hyra till ett bra pris.
Hon såg förvånad ut. Hon trodde att jag skulle öppna dörren, öppna armarna, säga Ta allt, bara jag får lite sällskap. Men mitt hjärta valde en märklig stig redan för flera år sedan skrev jag testamente: min lägenhet säljs när jag dör, och pengarna skänks till en stiftelse som hjälper sjuka barn i Uppsala.
När min dotter fick veta det blev stormen rasande. Hon ringde, skrek, sa att jag var orättvis och förstörde hennes barns framtid. Efteråt kom sonen, mild som höstregn, antydde att han kunde ta hand om mig.
Men deras plötsliga kärlek var som dimma den rörde mig inte. Skulle du, med hjärtat på handen, släppa in barnbarnet att bo med dig?
