Du, alltså, du måste höra vad som hände på det där bröllopet. Folk säger ju alltid att bröllopet är en början på ett nytt liv, men för Erik blev det liksom slutet på en dröm han kämpat så länge för att behålla.
*Scen 1: Den perfekta brudens mask*
Anna stod framför spegeln, så där elegant i sin spetsklänning, allt perfekt sminket satt där det skulle, leendet glänste som silver. Men ögonen där fanns ingen kärlek. Hon höll mobilen mot örat och viskade lågmält, självklart och kyligt:
Vänta bara tills vigseln är över. Så fort vi har gemensamt konto och hans namn står där, kan vi dra till västkusten ihop.
*Scen 2: Allt rasar*
Erik kom in genom dörren just då, med en bukett vita rosor i handen symbolen för hur ren hans kärlek var. Men leendet dog direkt på hans läppar. Han stod där stel, och hörde varje ord som om de skar honom med kniv.
Anna fortsatte, utan att ana något:
Han är så godtrogen Tror verkligen jag bryr mig om arvet från hans familj. Jag vill bara åt pengarna.
*Scen 3: Ilska och total tystnad*
Eriks fingrar vitnade kring rosorna. Stjälkar knäcktes, taggar slet i huden, men han kände ingenting längre. Hans skugga föll över Anna och stängde ute allt ljus i rummet.
*Scen 4: Sanningen kliver in*
Anna vände sig om och blev kritvit i ansiktet, blekare än klänningen. Telefonen for i golvet med en duns, och tystnaden blev öronbedövande.
*Scen 5: Slutackordet*
Erik tittade på de förstörda rosorna i handen och sedan rakt på henne. Blicken var iskall, bestämd.
Det enda arv du får, är det du precis slängt bort själv, sa han.
Han tog ett steg fram och slet av slöjan från hennes huvud.
Anna stod där som förlamad, kunde knappt andas. Slöjan var kvar i Eriks hand. Han skrek inte, inget drama. Bara lugn nästan skrämmande.
Erik, det är inte som du tror försökte Anna, rösten var svag. Jag bara
Du visade precis vem du är, svarade han och avbröt henne.
Han kastade den trasiga slöjan i golvet, rakt ner i smutsen under hennes fötter. Tog fram den lilla sammetsasken med ringarna ur fickan och la den, utan att öppna, på bordet bredvid den spruckna mobilen.
Gästerna väntar, viskade Anna, hon försökte hålla fast i det sista lilla hoppet. Vad ska jag säga till dem?
Erik gick mot dörren, stannade till.
Säg att bruden missade tåget till sitt “nya liv”. Och att brudgummen äntligen vaknade.
Sen gick han bara. Efter någon minut hördes motorn på hans Volvo bortifrån gårdsplanen. Anna stod ensam kvar i det tomma rummet i den dyraste klänning hon någonsin haft, men nu var den inte värd ett öre. Något bröllop blir det aldrig. Bara en lång resa hem, där ingen väntade på henne utom drömmen om lyx som gått i kras.
Alltså, vad hade du själv gjort om du var Erik? Hade du gett henne en ny chans, eller bara lämnat allt och aldrig sett dig om? Skriv, jag måste höra din åsikt!
