På den gamla militärhögskolan fanns det en läkare, doktor, som undervisade oss. Hon hette Märta Löfgren, och större delen av sitt liv hade hon arbetat på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Jag minns särskilt en berättelse hon delade med oss, något hon själv funderat mycket kring.
Trots att Märta var barnläkare och strängt höll på hygienregler tvättade händerna, duschade och bytte kläder direkt när hon kom hem så blev hennes egna barn jämt och ständigt sjuka. Influensor, vattkoppor, förkylningar och andra virus avlöste varandra, och trots att barnen var pigga och glada slet hon med att hålla dem friska. Ofta var det just de infektioner hon behandlat på jobbet, som snart dök upp där hemma. Inte hjälpte vitaminer eller utomhuslekar i den friska luften heller, och Märta kände till slut en djup hjälplöshet.
En kväll minns hon särskilt starkt. Hon hade haft ett sorgligt fall på sjukhuset och var trött och bekymrad då arbetspasset tog slut. Hon fruktade att ännu en gång ta med sig sjukdom hem till sina barn. Men istället för att direkt ta tunnelbanan hem, bestämde hon sig för att stanna kvar inne i staden. Hon gick på bio på Sveavägen och såg den senaste äventyrsfilmen om Indiana Jones, och efteråt vandrade hon hem, fortfarande nekandes sin vanliga oro över barnen.
Till hennes förvåning var barnen hemma fortfarande lika pigga, lekande och unga som vanligt ingen av dem blev sjuk den gången. Likadant gick det veckan efter, när hon istället för att stressa hem gick förbi och drack te med sin vän Inga i Vasastan och skrattade åt gamla historier. Hemma, inga sjukdomar.
Efter det började Märta skapa en ny vana. Oavsett hur trött hon var efter jobbet, så tog hon alltid en omväg hem genom Humlegården. Hon gick sakta mellan prunkande blomrabatter och stannade vid fontänen, satte sig en stund på de gröna bänkarna och först därefter gick hon hem. Från den dagen blev barnen sällan sjuka.
Märta brukade säga att hon förstod då att allt inte handlar om bakterier och virus. Hon menade att den stämning man tar med sig hem den oro och sorg som ibland följer med efter en tung dag också spelar in, även om man inget säger. Särskilt barn kan påverkas av den tunga energi som vuxna för med sig, trodde hon. Så om något riktigt trist eller jobbigt har hänt, är det bäst att först byta miljö en stund, kanske se en film eller promenera bland blommande syrener, innan man träffar sina kära. Märta sa alltid att hur det egentligen fungerar får forskarna i Uppsala gärna utreda men för hennes familj hjälpte det.
Så, när svåra dagar dyker upp, har jag alltid Märta Löfgrens råd i tankarna: först låta tankarna stillna på annan plats, sedan vända hemåt, mot dem vi älskar, med ett lättare hjärta.
