Maria gråter vid sin vän Elins grav. Fyrtio dagar har gått, men inte ens en enda blomma finns där. Hon vänder hemåt. Plötsligt kommer en man ifatt henne.
Ska jag köra dig någonstans? Det är långt till busshållplatsen, säger han. Sätt dig, det är ingen omväg för mig. Vem har du här?
En vän, svarar Maria med låg röst.
Jag har min mamma, svarar han.
Vart ska du?
Du kan släppa av mig vid hållplatsen, säger Maria.
Ingen brådska, jag kör dig ändå hela vägen hem, säger mannen.
De åker tillsammans genom Göteborgs gator, Maria berättar om sitt liv. Två dagar senare står Patrik och väntar på henne utanför hennes lägenhet med ett oväntat förslag.
Maria och Elin har varit vänner sedan förskolan i Halmstad. När de blev äldre började de klä sig lika och bytte till och med kläder med varandra.
De höll ihop hela skoltiden och började plugga i samma stad, Göteborg. Maria läste till sjuksköterska och Elin till lärare.
De träffades ofta. De blev kära ungefär samtidigt; Maria i en kille från landet, Elin i en stadsbo. Elin gifte sig snabbt, nästan som om hon var rädd att förlora honom.
Efter ett år fick Elin en liten dotter. Hennes makes föräldrar ville dock inte kännas vid henne hon var inte rätt för deras status.
Maria brukade passa Elins lilla flicka ibland, så att de nygifta kunde få lite tid tillsammans. Hon hade själv också velat gå ut, men hon hade lovat sig själv att hjälpa till.
Men en natt kom Elin och hennes man aldrig tillbaka. På morgonen fick Maria veta att de varit med om en bilolycka. De klarade sig inte.
Minnesstunden minns Maria bara suddigt hon hade Elins lilla dotter i famnen. Vad skulle hända med henne nu?
Elins svärföräldrar hade aldrig accepterat vare sig Elin eller barnbarnet, och gjorde det inte nu heller. Sorgen var för stor, och de ville inte ta hand om flickan.
Elins mamma var ensam med tre yngre barn och kunde inte ta emot ett barn till.
Barnhemmet var det enda alternativet. Flickan var bara ett år gammal.
Maria älskade Inez, som dottern hette, väldigt högt. Hon hade fått vara med om de första orden och stegen.
Maria bodde i ett hyresrum hos en äldre dam i Majorna, Göteborg, och jobbade redan heltid. Men vem skulle ge ett barn till en ogift, ensam kvinna, även om hon hade fast jobb?
Så flickan hamnade på barnhemmet, och Maria mådde riktigt dåligt över det.
Mikael, jag har en idé, sa hon en kväll till sin pojkvän. Vi kan väl gifta oss? Socialen ger inte ut barnet till mig ensam…
Är du inte klok?!, utbrast han. Jag tänker inte ställa upp på det!
Jag vill bara få ta hand om flickan, sen klarar jag mig själv. Vi kan skilja oss sen. Snälla.
Glöm det, jag tänker inte sabba mitt liv för din skull! Du är omöjlig, säger han och lämnar Maria.
Hon gråter återigen vid Elins grav. Fyrtio dagar har gått och graven är lika tom på blommor som tidigare.
Bredvid prunkar hennes makes grav med blommor och kransar.
Elin, jag ska se till att du också får det fint. Hjälp mig bara…
När Maria kommer ut från kyrkogården närmar sig plötsligt en man.
Ska jag köra dig en bit, det är ganska långt härifrån? säger han vänligt. Om du inte vill svara är det okej…
Min vän
Och jag har precis förlorat min mamma… Var vill du bli avsläppt?
Vid hållplatsen, jag vill inte besvära…
Ingen fara, jag har ändå inget för mig. Det är bara jag nu. Min mamma är borta, min fru har lämnat mig… Gråter du? Har det hänt något särskilt? Förresten, jag såg dig på begravningen. Det var ett ungt par, visst? Det har gått fyrtio dagar?
Ja…
Det är fyrtio dagar för min mamma också… Många sorger vi bär på.
Maria berättar då allt under bilfärden.
Nu är vi framme. Tack för skjutsen och för att du lyssnade…
Två dagar senare står Patrik utanför Marias port, oväntat.
Maria, jag har tänkt… Jag kan hjälpa dig. Jag är ensam, vi kan gifta oss direkt!
Maria står förstenad.
Är du inte rädd?
Nej. Varför det?
Min pojkvän lämnade mig när jag bara bad om hjälp med flickan.
Jag hjälper dig. Men var tänker du och flickan bo?
Om tanten jag hyr av godtar ett barn, kan vi stanna. Annars hittar jag något annat.
Då flyttar du in hos mig. Vi börjar ordna det redan imorgon. Vi måste agera snabbt. Inga protester. Mitt hus är stort, det finns plats.
Hus?!
Alla bor inte i små lägenheter här i Göteborg. Mamma ville alltid ha hus, hon trivdes inte i lägenhet.
Jag har också aldrig riktigt vant mig. Elin och jag kom ju från landet…
Patrik ordnade allt snabbt. De gifte sig stillsamt och adopterade Inez. Maria och flickan flyttade in hos honom.
Tack Patrik. Nu klarar jag mig själv.
Det gör du säkert. Men huset är ditt nu också. Jag ger dig plats och jag finns om du behöver.
Vill du inte att jag flyttar till egen lägenhet ändå?
Ska min fru bo separat? Nej, knappast.
Patrik tränger sig aldrig på, men han hjälper alltid till. Maria försöker klara sig själv lagar mat, städar, tar hand om Inez, till och med serverar honom ibland. Hon börjar faktiskt bli kär, men vågar inte erkänna det ens för sig själv.
Mamma, varför älskar du mig?
För att du finns. Du är min dotter.
Maria är tacksam mot Patrik. Han tar hand om både henne och flickan, som om de vore hans egna. Han leker till och med med Inez, som om han vore hennes pappa.
I Maria ser Patrik sin ideala hustru, men äktenskapet har inte varit riktigt på riktigt…
En kväll bestämmer han sig för att göra något åt saken, när Inez fyller tre år.
Men vi är ju redan gifta, säger Maria förvånat när han friar på riktigt.
Men nu vill jag att vi blir en riktig familj, på riktigt.
Det vill jag också
De blev äntligen en riktig familj inte bara på papperet.
Nu har de två bröllopsdagar med två års mellanrum.
Inez har fått en lillebror och en lillasyster.
Allt det här hände för länge sen nu. Alla barn har vuxit upp. Inez vet precis var hennes biologiska föräldrar är begravda.
Numera är båda gravarna lika välskötta. Patrik och Maria är hennes verkliga föräldrar.
Inez har själv fått sitt första barnbarn. Och Maria och Patrik har blivit gammelmormor och gammelfarfar. De är en stor och lycklig svensk familj.
