Tidigt i morse födde 18-åriga Svea en liten flicka. Därefter skrev hon på pappren , beställde en taxi och lämnade BB utan att se sig om. Att hon inte kunde ana vilken överraskning som väntade den lilla flickan där inne.
När min man Henrik och jag kom till sjukhuset den kvällen, fyllda av förväntan och glädje inför att snart få välkomna vårt fjärde barn, var hela vårt hjärta varmt av familjelycka. Vår släkt är redan en stor och brokig skara.
Våra andra och tredje barn är tvillingar, något som verkligen överraskade oss eftersom det aldrig hänt tidigare i familjen. Senare under den här graviditeten blev vår lilla skämtsamma kommentar: “Tänk om det blir tvillingar igen?”
Våra föräldrar blev häpna när de fick veta det, och de hjälpte oss mycket de första dagarna. Vid andra ultraljudet fick vi dock svart på vitt det blir bara en bebis den här gången.
Men vår fjärde krabat vårt lilla “troll” kom till världen, ensam. Alla ängslan och oro blev snabbt till trygghet. Vi fick ett eget rum på BB, något som Henrik ordnade och betalade i förväg, några tusen kronor i räkningen.
Några timmar senare kom en barnmorska in med babyn för att den skulle ammas. Plötsligt stod avdelningsföreståndaren i dörren med orolig min och sa: “Vi har fått ett problem…”
Samma morgon födde alltså 18-åriga Svea en dotter, skrev på avståndspappren och tog en taxi därifrån.
Efter förlossningen hade hon svårt att gå, men hon gjorde allt för att slippa stanna kvar ens en minut. Vi kunde inte hindra henne det var hennes beslut.
Den lilla flickan föddes frisk och fin. Det slog mig: “Du som alltid drömde om tvillingar… kanske ska detta lilla flickebarn bli din?”
Vi kan skriva att det är du som har fött henne Men, jag vill inte att barnet hamnar på ett barnhem. Hur kan livet bli för det lilla barnet där? Det gör ont att tänka på Fast det går ju egentligen inte till så adoptionen måste gå rätt till.
Processen för formell adoption skulle dra ut över flera månader, och inget kan garantera att det går vägen. Under tiden skulle hon ändå flytta till ett familjehem eller institution.
Det var en sorglig insikt. Sanningen att säga blev jag verkligen berörd av situationen. Jag känner ju huvudsystern Karin Andersdotter ganska väl en god, varm människa som vi ibland träffat även utanför sjukhuset.
Kanske var det därför hon överhuvudtaget frågade mig om den här svåra saken.
En ung mamma valde att gå sin egen väg och lämna BB efter förlossningen.
Ett nyfött barn, friskt och oskyddat, behöver omsorg och värme.
Adoption är en lång väg och innebär ovisshet.
När livet ställer krav prövar medmänsklighet och förmåga att hjälpa oss på riktigt.
Slutsatsen är att varje barns födsel väcker hopp, men också oro, eftersom livet ofta är en krokig stig. Det är då, när omständigheterna är som svårast, vi påminns om vikten av att se varandra och välja omtanke och förståelse. Den här berättelsen påminner oss om att det ibland är just mänsklig värme som kan förändra allt.
