Kontoret surrade av vanliga samtal. In kom chefen tillsammans med en till synes oansenlig tjej.
Får jag presentera, flickor, det här är Svea, hon kommer jobba med er från och med nu istället för Gustav, han har blivit befordrad. Jag tror ni kommer komma bra överens, sa Annika Lundström innan hon försvann ut genom dörren.
Svea satte sig vid Gustavs gamla skrivbord. Hon plockade genast upp en vacker kopp och ett litet porträtt av en man. Direkt började hon jobba, som om hon hade varit där i flera år.
Det ringde i lunchklockan, och alla, som på kommando, reste sig för att gå på affärslunch. Kvar satt bara Ylva, alldeles uppslukad av nyfikenhet över vem mannen på fotot på Sveas bord kunde vara.
På fotot log en stilig man med bländande leende och raka vita tänder.
Vem kan det där vara? tänkte Ylva. En skådespelare? Musiker kanske?
Hon knäppte snabbt en bild med mobilen innan hon gick till lunchrummet. Alla samlades kring Svea, nyfikna att få veta mer om den nya.
Jag och Erik träffades för tre år sedan under märkliga omständigheter, ni kommer inte tro att sånt händer, log Svea blygt.
Berätta, berätta! tjatade tjejerna ivrigt.
Minnet tog henne tillbaka tre år i tiden, då hon jobbade på ett stort företag. Förväxling i logistiken inte klarlagt om det var hon eller någon annan gjorde att fel varor skickades till hennes blivande makes firma. Det var Svea som blev utskickad för att reda ut situationen.
Svea var smart och professionell, van att förhandla. Hennes utseende vilseledde alla: ingen smink, ingen utstickande klädsel, mest som en liten grå mus. Men så fort samtalen började förändrades hon, nästan som en orm som mjukt slingrade sig fram och fick alltid som hon ville.
Chefen visste det och skickade just henne. Tjejen i receptionen sa:
Du hittar Erik Olsson i rum 403.
Utan att knacka klev Svea in och presenterade sig.
Jag är Svea, vi verkar ha skickat fel varor till er. Det blev något missförstånd.
Sedan började förklaringarna. Erik satt tyst och stirrade på henne.
Men… det är ju hon! Jag har sett henne i mina drömmar, tänkte Erik.
Hennes kopparröda hår svängde lätt, de gröna ögonen mötte honom utan minsta tvekan, rösten lugn och stadig.
Svea förberedde sig som så ofta på motstånd, när Erik plötsligt sa:
Svea, vi kommer inte skriva någon reklamation. Jag litar på att det inte händer igen.
Hon reste sig och tackade för mötet. Två dagar senare stod Erik och väntade vid entrén när hon slutade jobbet. Svea var sist ut genom dörrarna.
Svea! Hallå! Vi sågs för två dagar sen, minns du?
God kväll, Erik, jag minns, svarade hon, vänligt men utan flörtighet.
Jag har två biljetter till Dramaten, vill du följa med? Mamma har blivit sjuk, ljög Erik skickligt.
Det kan jag väl göra. När börjar föreställningen?
Om två timmar. Du har gott om tid att byta om, annars kan jag köra dig.
Snyggt drag, tänkte Svea och gick med på det.
Erik väntade utanför hennes port. När Svea kom ut hade hon förvandlats svart elegant klänning, silkeslen mot hennes smala figur, diskret kvällsmakeup och klackskor. I början kände han knappt igen henne, överraskad av förvandlingen. De satt bredvid varandra i salongen och Erik märkte snabbt att Svea kunde pjäsen utantill.
Efter teatern föreslog han restaurang, men Svea tackade artigt nej.
Jag har viktiga förhandlingar imorgon bitti.
Erik körde henne hem, och veckan efter sågs de igen.
Två månader gick, som alltid väntade han henne varje kväll vid jobbet.
Mamma skulle gärna vilja träffa dig. Är det okej?
Jag har också längtat efter att lära känna din mamma.
Eriks mamma, Birgitta, tog emot dem med värme. Det blev te, rönnbärssylt, smördegsbakelser med aprikos och andra läckerheter. Stämningen var lättsam. Svea berättade för Birgitta om hennes mormors recept på äppelmarmelad, om hennes pappa som dött i en olycka, och om mamma, historieläraren.
Erik skjutsade Svea hem.
Mamma tyckte mycket om dig. Det gör mig glad.
Och så fortsatte det dag efter dag. Ett år senare gifte de sig.
Svea tystnade. Kollegorna satt och lyssnade, vissa med en glimt av avund i ögonen. Men Ylva tänkte tyst:
Vad såg han i henne, den där lilla grå musen? Inget utseende, inget särskilt. Varför får sådana tjejer lyckan? Jag är snygg, benen långa, och ändå får jag bara ytliga killar eller upptagna karlar.
Lunchklockan ringde och alla reste sig för att gå tillbaka till kontoret. Ylva drog med sig Lisa till sidan.
Titta, det sägs att det där är hennes man! Tror du på det? Jag gör det inte. Hon ljuger. Sån där drömkille skulle aldrig gå på henne.
På eftermiddagen, precis innan de gick hem, tutade en bil utanför. Svea klev ut, och där väntade den stiliga mannen från fotot.
Svea, här är jag!
Det var verkligen mannen från bilden.
Kan det vara sant att han är hennes man? undrade Ylva. Varför inte jag? Jag som är snyggare…
Kollegorna stod kvar och såg dem försvinna, var och en med sina egna tankar.
Ofta, när man ser sådana par, undrar man: Vad såg han i henne? Tydligen hittade han precis det han sökte. Skönhet är inte alltid det män söker. Visst kan de flörta med vackra tjejer, men gifter sig det gör de med andra. Varför det är så… Ja, kanske man borde fråga männen själva?
