En gång i min karriär som förskollärare hände något alldeles speciellt. I min barngrupp gick en pojke som hette Niklas Larsson. Han föddes med en hel rad medicinska utmaningar: utvecklingsförsening, hjärtproblem och dessutom läpp-käk-gomspalt.
Fram tills han var fyra år var det i princip omöjligt att förstå vad han sa, men efter många, många timmar hos specialister började språket ta form omkring sexårsåldern. Visst, han pratade väldigt nasalt och med udda klanger i rösten, men nu gick det ändå att förstå honom halvt om halvt åtminstone.
Så kom våren och med det Internationella kvinnodagen, vilket hos oss blev vår “sista termin-festival”. Vi beslöt då att ge Niklas chansen att framföra en dikt så att han skulle få en stund i rampljuset, trots sin osäkerhet över talet och ärret på läppen. Vi begrep ju att det här var en chansning och visst, vi satte honom under en hel del press. Men, som vi brukar säga här, det går inte att skydda barn från allt ibland måste man våga för att växa. Dessutom ville han verkligen vara med: han brukade mima med när de andra läste dikter, medan han smått rörde på sina läppar.
Han fick ett stycke ur en dikt om mammor. Hans mamma blev överlycklig när hon fick veta att Niklas skulle få öva på en dikt hon hade aldrig vågat hoppas på det. Och Niklas själv hade aldrig trott att han, av alla barn, någonsin skulle få chansen.
De repeterade tillsammans varje dag: inför spegeln, inför släktingar, tyst, högt, om och om igen, tills de nästan kunde det baklänges.
Så kom då äntligen dagen. Niklas, i sin lilla kavaj och fluga (ja, han såg ut som en miniatyrbankdirektör från Sundbyberg), blev mer och mer nervös men bestämde sig ändå för att ställa sig på scen. Han ville läsa för mamma och bara för henne.
Han gick ut, närapå skrattretande allvarlig, ställde sig framför publiken och började läsa. Klart och tydligt till en början. Men så kanske av nervositet, kanske av utmattning började han snubbla på orden. Han tog sig ändå fram till raderna:
Från trappan svarade Pelle:
“Mamma är pilot? Vadå då?
Niklas mamma är ju”
Här blev det stopp. Han knep ihop ögonen, sökte efter det svåra ordet, och ut kom:
“Mamma är… KON-DI-TIO-NER!”
Nu hördes fniss i publiken. Niklas blossade röd som en faluröd villa, stoppade ner händerna i byxfickorna och putade med underläppen, men kämpade vidare:
“Och Tilda och Vera,
deras mammor är även de”
“Konditionerare!” vrålade någon längst bak i publiken, så grovt att morfar i fjärde raden nästan satte sitt kaffe i halsen av skratt.
Vid det här laget kunde folk inte hålla sig längre skrattet ekade genom lokalen. Niklas sprang därifrån. Jag hittade honom ute vid trappan. Han stod och tryckte ansiktet mot väggen och torkade bort arga tårar med tröjärmen. Jag lutade mig nära det heta örat och viskade att den där pojken i publiken bara försökte vara lustig, men att det inte var särskilt snällt. Jag frågade om han skulle vilja prova igen, för mamma och för mig den här gången med ordet “polis”. Om det blev fel, skulle jag viska svaret.
Först skakade han så luggen dansade, men efter en stund nickade han och sa att han gärna ville om bara jag höll honom i handen. Han var fortfarande rädd, men bestämd. Barnskötaren hjälpte honom att snyta sig och pudra näsan, och jag samlade mod innan jag gick in igen och bad om att få ordet.
Jag minns än idag det talet, trots att det har gått många år:
Niklas är sex år, sa jag. Han har tillbringat större delen av sitt lilla liv på sjukhus och behandlingshem. Han har haft fler operationer än födelsedagar. Länge kunde han inte prata alls, men i år har han lärt sig och samlat modet att ställa sig här. Han vill läsa dikten för mamma, bara för henne. Hjälp honom genom att bara lyssna.
Det blev knäpptyst. Jag tog Niklas i handen och förde in honom på scenen. Han var fortfarande en liten butter korv, men han stod kvar.
Kom igen, Niklas! ropade hans mamma.
Heja Niklas! tjoade samma röst från bakre raden.
Jag satte mig bredvid och viskade: För mamma, nu kör vi!
Niklas tog ett djupt andetag och började om, röd på öronen. När han kom till de svåra orden sa han stolt:
“Ja, till exempel Niklas mamma är PO-LIS!
Och Tildas mamma och Veras också de är IN-GE-NJÖ-RER!”
Han såg ut mot publiken i en sorts utmaning.
Aldrig förr eller senare har vår lilla samlingssal dånat av sådana applåder. Alla barn, föräldrar, pedagoger klappade, några till och med stående. Niklas kunde inte fortsätta det var helt enkelt för mycket jubel. Men det behövdes inte längre. Han hade bevisat allt.
Efteråt drog musikläraren in mig i köket.
Du borde egentligen få kvarsittning, sa hon, “för att du höll på att sabotera hela festen” Hon fnös, men log ändå. “Men vinnare döms inte. Och du och Niklas ni är vinnare idag. Tvätta av dig, torka näsan och gå ut till barnen nu.”
Varför kommer jag att tänka på det här just nu, tretton år senare? Jag sprang på Niklas mamma på Drottninggatan häromveckan, och hon kände igen mig. Hon berättade att Niklas nu kommit in på universitetet, utan något särskilt skyddsnät, och klarade inträdet med bravur. Och gissa vilken utbildning? Jo, svenska språket!
Och vet du vad hon sa att Niklas själv brukade säga? “Om det inte hade varit för just den där gången, hade jag nog fortfarande tänkt på mig själv som handikappad.”
Och vad är sensmoralen här? Ja, inom svensk kultur älskar vi ju ett gott exempel på sisu, eller stålsatt vilja. När man har människor omkring sig som tror på en, ja då då kan man gå från outsidern till fullfjädrad samhällsmedborgare. Så: låt oss vara lite snällare, och alltid ge varandra en andra chans.
