Han hyrde ett berg för att föda upp 30 grisar övergav allt i 5 år, och en dag återvände han och frös när han såg vad som hänt.
År 2018 drömde Mikael Bergström, 34 år, från Östersund, om att en gång för alla vända ut och in på sin ekonomi genom att bli grisbonde. Han hyrde en tom markplätt uppe på ett berg utanför Åre, och bestämde sig här skulle det bli ett litet svinstall!
Han använde varenda krona han lyckats skrapa ihop, tog ett lån från Handelsbanken, byggde fina sugg-boxar, borrade en egen brunn och köpte in 30 små kultingar från en gård i Jämtland.
Den där första dagen när han släpade upp grisarna på fjället ringde han stolt hem till sin fru, Malin, 31:
Ge det ett år så bygger vi vårt eget hus, du ska få se!
Men, som man säger i Sverige det blir sällan som man tänkt sig (och det är nästan alltid nåt som krånglar).
Efter drygt två månader slog svinpesten till i hela Norrland. Gård efter gård fick avliva hela besättningen. En del grannar fick till och med elda upp sina svinstallar för att bromsa sjukdomen. Rökdoften låg tjock över bergen i veckor.
Malin blev förstås rädd:
Sälj nu medan grisarna lever, snälla Mikael, bad hon.
Men Mikael var envis som en norrländsk tall.
Äh, det blåser över vi håller ut lite till.
Av allt grubblande och sömnbrist blev han sjuk, och slutade till och med på sjukhuset i Östersund. Han tillbringade över en månad hos svärföräldrarna i Skellefteå och försökte vila nerverna.
När han äntligen orkade stappla sig tillbaka upp till berget var halva besättningen redan borta. Grisfoder hade blivit hutlöst dyrt! Banken började ringa och störa om pengarna.
Om kvällarna, när regnet smattrade mot den buckliga plåttaket, kände Mikael hur allt han byggt rämnade bit för bit.
Efter en särskilt hemsk kväll, där han fått ännu ett samtal från en bister lånehandläggare, satte han sig bara på golvet i grishuset och viskade:
“Jag ger upp.
Nästa morgon låste han svinstian, lämnade nyckeln till markägaren gamle Olle Nilsson och gick ner från fjället. Han orkade inte se hur allt han byggt föll i bitar.
I fem år satte han aldrig sin fot där igen.
Mikael och Malin flyttade till Uppsala och tog jobb på fabrik. Livet blev enkelt lagom stabilt och hyggligt lugnt, om än utan krocket och champagne.
Frågade någon om grisuppfödning log Mikael snett och sa:
Jag gödde bara berg med mina pengar.
Men strax efter årsskiftet ringde plötsligt Olle Nilsson. Rösten skakade.
Mikael du måste komma hit. Din gamla svinstia något otroligt har hänt.
Dagen därpå körde Mikael närmare fem mil tillbaka till sitt gamla berg. Den där grusiga vägen kantades av sly och björkskog det såg ut som om ingen satt sin fot där på hundra år.
Hjärtat pickade vilt i bröstet.
Var svinstian jämnad med marken?
Fanns ens ett spår kvar av drömmen?
Vid sista kurvan tvärstannar han.
Hela platsen levde.
Det var inte längre en trött gammal svinstia men taket av rostig plåt gömdes nu under murgröna och buskar. Plankorna in mot skogen hukade sig bland björkarna. Gräset växte vilt och stigen han trampat, var nästan försvunnen.
Fast det var inte DET som fick Mikael att stelna.
Han hörde grymtningar.
“Nöff nöff”
Mikael tvärnitade.
Han smög närmare staketet (som knappt syntes i vassen). Gluttade in och hoppade baklänges.
Grisar.
Inte en eller två utan massor!
Stora rödbruna suggor och ett gäng små kultingar som sprang runt benen på dem.
Hans gamla 30-kultingars-gäng hade förvandlats till rena vildsvinsarmen.
Nämen det kan ju inte vara sant mumlade han.
Olle, som pustat sig uppför backen, log.
Det var det jag sa. De försvann aldrig.
Men hur överlevde dom? Mikael kliade sig i nacken.
Olle satte sig på en sten.
När du drog, var ett par grisar kvar i båset. De sprängde stängslet och försvann i skogen. Jag tänkte de skulle gå åt. Men nää
Mikael kikade runt.
Nedanför den gamla stian slingrade en bäck han aldrig lagt märke till. Det växte rabarber, rönnbär och maskrosor överallt. Skogen var full av svamp och blåbär.
De blev självförsörjande, sa Olle. Och de fortsatte föröka sig.
En del svin lyfte blicken och glodde hål på Mikael, som om de mindes honom efter alla dessa år.
En extra maffig gris kom skruttande mot staketet. Rödbrun i huden, med ett ärr på ena örat. Samma märke som på den första kultingen Mikael köpte!
“Den där” viskade Mikael.
Det är min allra första gris.
Det knep till i bröstet.
Allt han trodde var förlorat fanns kvar.
Inte bara överlevt utan vuxit.
Olle sneglade vänligt.
Så vad tänker du göra nu då?
Mikael blev tyst en stund.
Han såg ut över skogen, svinstian, och hela vilda kultinggänget som rotade bland rötterna, helt oberörda av åren som gått.
Sakta log han, för första gången på länge.
Tja, sa han mjukt,
det kanske inte är över ändå, min dröm?
Och precis då insåg han något han aldrig trott fanns kvar.
Ibland, även om du ger upp och lämnar allt så kanske din dröm står där och väntar på dig ändå.
