Linnea sjöng av glädje, tänk att hon äntligen hade fått en egen lägenhet! Sin alldeles egna, utan en sur hyresvärdinna som tvingade henne att släcka lampan klockan elva och stod och vaktade över axeln, redo att stänga av gasen medan pastan kokade.
Ingen som förbjöd henne att använda hårtork eller plattång, “utifall något skulle gå sönder”. Inte heller något badande bara dusch, en gång om dagen, välj morgon eller kväll, ändå stod Margaretha alltid utanför badrumsdörren och knackade för att säga åt henne att sänka vattentrycket.
Ett helt år stod Linnea ut med Margaretha, som utsett sig själv till både mentor och uppfostrare. När Linnea fyllde arton tjatade hon till sig att få bo på studentkorridor istället. Det blev också en prövning vägglöss och kackerlackor, det var småsaker, men den stulna stekpannan med potatisen i, medan man tittade bort, den satt hårdare. Och så rumskompisar som tog hem pojkvänner stup i ett det var tungt.
Linnea stod ut i ett år, tills hennes pappa en dag kom på besök och såg eländet med egna ögon. Inget tal om att stanna kvar föräldrarna flyttade henne genast till en liten uthyrd etta hos tant Doris. Snäll dam, lite egen men ändå gohjärtad.
Linnea pluggade klart och började jobba, fortsatte hyra hos tant Doris, sparade till handpenning, och drömmen var stadig en egen lägenhet i alla fall, hur liten den än blev. Medan många av hennes väninnor gick på dejter och la lönen på trendiga jackor och dyra väskor, jobbade Linnea och lade undan varje krona. Till och med Doris sa ibland åt Linnea att ta det lugnt och njuta lite av livet, men Linnea var envis.
En dag kom föräldrarna på besök, och pappan berättade oroligt att han, mamma och gammelmoster Lilly bestämt sig för att hjälpa henne. Lilly var pappans släkting, aldrig haft egen familj, men hade undervisat i skolan tills hon var åttiofem. Sträng dam, hade trasslat med alla släktingar, men respekterade Linneas pappa lite ändå. Linneas mamma älskade hon däremot bara rakt av mamma var också lärare.
Kvinnorna brukade komma med mat till Lilly, och en gång bad hon att pappan skulle hjälpa henne flytta till ett äldreboende. Han sa inget direkt, men tillsammans med mamma i ordlös enighet, gjorde de istället iordning Linneas gamla rum till Lilly. Dottern bodde ju ändå i en annan stad.
Gammelmoster Lilly, trots sin ålder, var klar i huvudet och tyckte det var rimligt. Hon sa till pappan att inte ha dåligt samvete, hon visste precis vad hon gick för och ville inte sabba den fina bild som byggts upp genom åren. Men Linneas föräldrar ville ha henne nära, det kändes tryggare, särskilt då de själva hade katt och en grå papegoja vid namn Bosse djuren behövdes passas så fort de själva reste.
Så lille Lilly skulle hålla koll både på hemmet och djuren, och alla hade vunnit på det: mindre mat-, transport- och stresskostnader, alla åt tillsammans och det betydde att när pappan fiskade, var mamma inte ensam.
Efter lite tvekan gick Lilly med på upplägget, glad att hitta sällskap mot ensamheten. Hon fick njuta några sista fina år med sina närmaste, fylldes av kärlek och gick sedan lugnt bort och testamenterade allt till sin systerson, Linneas far.
Personligen gav hon Linnea halsbandet som gått i arv i släkten, omsorgsfullt bevarat även i svåra tider, aldrig sålt eller pantsatt. Linnea tog tacksamt emot det och vårdade det kärleksfullt, tänkande ofta på underbara gammelmoster Lilly.
Pappan föreslog att sälja Lillys gamla lägenhet och köpa en åt Linnea i den stad där hon trivdes. Så fick Linnea en egen, rymlig tvårummare. Kvinnan hon köpte av försäkrade att hon lämnar varm energi efter sig, och Linnea kastade sig genast in i renoveringen, stöttad av sina föräldrar som ofta hälsade på och hjälpte till.
Linnea kom med nya inredningsidéer, pappa förverkligade dem tålmodigt, och när de var klara ville till och med mamma ha omgjort hemma. Linnea lovade fixa ett förslag.
Så rotade sig Linnea i sin nya stad, en plats som blivit henne kär. På jobbet mötte hon Karin, som snart blev hennes bästa vän och ofta kom på besök.
En dag berättade Linnea för Karin att hon brukade smita upp på sjuvåningshusets tak med grannflickan Lovisa när de var små, för att sola.
Vad kul! sa Karin. Varför gör vi inte det nu…?
De fnissade och såg på varandra.
Bara vi inte blir inlåsta där uppe. För en gång satt vi och Lovisa fast ända till kvällen då var det vaktmästare Bengt, med hörselproblem, som låste dörren utan att höra våra rop. Pappa kom hem tidigt den dagen, han kände på sig att något var fel och räddade oss. Det var pirrigt!
Fick ni mycket skäll? undrade Karin.
Nej, pappa var snäll mot mig, han skyddade mig från mammas stränghet, hon vet fortfarande inte allt jag hittade på som barn.
Lyx! Jag fick bannor så det räckte när jag busade. Men du, varför inte bara fråga vaktmästaren om nyckeln och sola ifred?
Det testar vi!
Vaktmästare Bengt tvekade först, oroade sig för riskerna och vad folk skulle säga om de upptäcktes, men till sist gav han med sig:
Ingen lek nu, bara sola och stig ner sen, sa han.
Så tillbringade tjejerna flera helger på taket. En dag hörde de plötsligt dörren knarra, blev lite nervösa, men smög runt ett hörn och såg en äldre kvinna, proper och välfriserad, sittande lutad mot en skorsten och långsamt ätande en smörgås.
Vem är du? frågade de i kör.
Jag? svarade damen förläget och tuggade klart. Jag heter Ingrid Bengtsdotter.
Linnea tyckte hon kände igen henne.
Är inte du den förra ägaren till min lägenhet? sa Linnea förvånat.
Jo! Och du måste vara den rara flickan som köpte den. Hon rodnade och tårarna kom. Förstår ni flickor…
Och så föll berättelsen på plats.
Jag uppfostrade min son Kalle ensam. Mannen drog, klassiskt nog, vidare till en annan. Kalle var sjuklig och min lilla ögonsten, jag gifte aldrig om mig, allt var för honom. Han pluggade hårt, först universitet, sen master, sedan klättrade han på jobbet. Men med tjejer gick det aldrig riktigt bra.
Sedan träffade Kalle till sist Sofia. Hon var jordnära och tog snabbt över hushållet städade, lagade mat, tvättade. Det var så skönt att veta att Kalle hade någon, och då kunde jag börja leva lite för mig själv.
Kalle hade länge haft en större lägenhet men bott kvar hos mig det var bekvämast så. Så flyttade de ihop, och jag fick lugn.
Men det varade knappt. Sofia fick Erik, mitt barnbarn, och året därpå föddes Vera, och något år senare lilla Elsa. När Elsa kom tyckte de att jag kunde sälja min etta, då jag ändå bara bodde hos dem och hjälpte till.
Snart hamnade jag, med hennes egna ord, i ett litet helvete. Sofia skulle börja jobba igen och barnen blev kvar hos mig. Plötsligt blev jag sjuk, fick högt blodtryck. Läkaren förbjöd stress, men det var ju omöjligt med tre busiga barn.
Men Sofia ville ha full kontroll på barnuppfostran; jag fick bara laga mat, tvätta, byta kläder, läsa sagor, gå på promenad, och hålla rent inget bråk eller uppfostran, inga tillsägelser.
När alla var matade, undanplockat, barnen i säng och sagan läst (alla mormödrar läser sagor!), först då fick jag lite egen tid.
Men mamma, sa Kalle när jag pustade ur, du gillar ju det här! Du lagar så god mat, barnen har bästa mormor, vi tjänar bra… Det är ju så värdefullt att bo tillsammans! Alla är inte så lyckligt lottade.
I början på sommaren for de till Skåne, lämnade barnen hos mig. Jag trodde jag skulle kolapsa. Jag älskar dem, men jag var så trött… Då ljög jag och sa att jag skulle till en vän i stugan, istället sprang jag omkring på stan, gick på utställningar och museum.
Men var sover du? frågade tjejerna.
Ingrid log: På sommaren sover jag knappt. Jag sitter vid Mälaren, på en bänk, njuter av natten. Idag gick jag till huset som inte längre är mitt, och när takdörren stod öppen, kom jag hit. Kalle brukade gömma sig här som liten. Jag funderade faktiskt på att tillbringa natten här…
Tjejerna blev upprörda.
Till slut lyckades Linnea och Karin övertala Ingrid att följa med hem till Linnea på fika.
Oj, Linnea, så ni har gjort om! Vad vackert. Jag ångrar att jag lät Kalle och Sofia övertala mig. Men ni förstår nog…
Vet du vad, kom hit när du vill, sa Linnea.
Nej inte ska väl jag…
Jodå!
Men, ursäkta, vad hände med pengarna från försäljningen? frågade Karin.
Karin är jurist, inflikade Linnea. Du kan vara ärlig.
Självklart gav jag allt till barnen, sa Ingrid. Kalle sa att han skulle sätta en del åt sidan till mig, och en till sig själv.
Men du kan köpa en liten egen lägenhet för de pengarna, konstaterade Karin. Vi hjälper dig med renoveringen, fyllde Linnea glatt i.
Men…hur?…
Låt oss fixa det, vila du!
En månad senare flyttade Ingrid in i en egen, trevlig etta i samma gamla hus. Vad Karin sade till Kalle vet ingen, men han ringde och mumlade om att de ju kunde hjälpt till om de vetat hur jobbigt mamma haft det de är ju ändå familj.
Sofia surade och slutade prata med svärmor. Barnbarnen fick komma till mormor och sova över då och då. Med tiden gav Sofia med sig, barnen började på förskolan och trivdes direkt.
Ingrid och Linnea umgicks ofta, gick på museum och utställningar.
När jag blir gammal, sa Karin en dag, bor jag kvar i mitt eget krypin, inga kompromisser! Ska då verkligen inte få för mig att sitta sömnlös på någon bänk eller smita upp på nåt tak…!
Verkligen, instämde Linnea och log.
God morgon, mina vänner! Tack för att ni finns. En varm kram och kom ihåg: ibland måste man kämpa för att skapa sin egen plats i livet, oavsett vem som tycker de har facit. Hemma är där hjärtat känner sig tryggt.
