Karin Elisabet, får jag komma in? En av hennes biträdande chefer stod på tröskeln till fabrikschefens kontor.
Ja, kom in, Olof Mattson, svarade Karin professionellt. Nå, hur är läget idag?
Vilket läge? Vart då?
På avdelningen.
Jaha, på avdelningen. Där rullar allt på som vanligt. Varför undrar du?
Något måste det väl vara? Du kom nog inte bara in för att småprata. Har du något att berätta eller fråga?
Jo, egentligen har jag det, svarade Olof lite buttert. Närmare bestämt, jag behöver be dig om en sak.
Be mig om något? Karin höjde på ögonbrynen och granskade honom. Olof, du har inte varit dig själv på sistone.
Inte? Hur menar du?
Ja, du går liksom och ser bekymrad ut. Som om du har problem hemma. Hur står det till hos er egentligen?
Tja suckade Olof tungt. Om det fortsätter så här blir det snart riktigt illa. Om inte du kan hjälpa mig med ett intyg.
Ett intyg? Karin blev misstänksam. Vad pratar du om egentligen?
Jag fattar att det låter konstigt… Olof såg olycklig ut. Men det finns ingen annan lösning. Jag behöver ett intyg från dig. För min fru.
Vadå för intyg? Karins ansikte blev stelt. Ett intyg? För din fru? På vilket sätt?
Ett papper som intygar att det aldrig funnits något mellan oss. Aldrig.
Vadå, aldrig?
Något… privat. Olof rodnade hela vägen upp till hårfästet. Alltså mellan man och kvinna.
Har du blivit tokig? Karin blev blek. Skojar du med mig?
Tyvärr. Vår familj hänger på den här lappen, Karin. Min fru har fått för sig att vi är ett par.
Karin stirrade chockat på honom, men frågade efter en stund försiktigt:
Är hon galen? Vem kräver ett sådant intyg av sin man? Jag har aldrig hört talas om något liknande. Det låter som något från en dålig TV-serie.
Jag vet, suckade Olof sorgset. Men vad ska jag göra? Våra barn är ju med i bilden. Min fru säger att om du inte skriver under på att jag och du enbart är kollegor, då ansöker hon om skilsmässa. Sen tänker hon ta barnen med sig till Luleå, hem till sin mamma. Och det känns som världens ände för mig. Snälla, gör mig en tjänst, skriv det här intyget.
Olof! Karin kunde knappt tro vad hon hörde. Hur har din fru fått för sig att vi skulle ha någonting ihop? Hon och jag har ju knappt ens setts! Och det där med läppstift på skjortan du har väl aldrig ens haft något sådant efter att ha jobbat sent här. Var får hon alla dessa idéer ifrån?
Det började med det här… Olof fiskade upp sin mobil och visade ett foto för Karin. Min fru såg det här och låste sig helt.
Jaha? Karin granskade bilden hela fabrikens ledningsgrupp samlad. Den där bilden har jag också. Den togs när vi alla fick utmärkelser från kommunen.
Ja, log Olof snett. Men vi står bredvid varandra, och jag la handen på din axel.
För att alla skulle få plats i bilden!
Just det. Men titta på ditt huvud min fru säger att kvinnor bara lutar sitt huvud sådär mot en man om de är kära.
Vad?! Karins ögon blixtrade. Kära kvinnor?! Har hon inga ögon? Jag lutade huvudet mot din axel för att inte bli skymd av blombuketten som Margareta Karlsson höll framför mitt ansikte!
Jag har förklarat och förklarat. Men ju mer jag försvarar mig desto mer misstänksam blir hon. Utan ditt intyg är det kört för mig, jag lovar.
Men du kan inte hålla på så här! utbrast Karin. Är du verkligen så rädd för din fru?
Ja, det är jag, Olof viskade tyst men ändå så hon hörde. På grund av barnen. Jag klarar mig inte utan dem. Förstår du det?
Det här är ju galet, mumlade Karin irriterat och drog fram ett tomt papper. Okej… om det nu krävs… Vad ska jag skriva?
Skriv så här, mumlade Olof. Jag, Karin Elisabet, bekräftar att jag inte står ut med min biträdande chef Olof Mattson.
Karin gav honom en förvånad blick, men han vinkade bort det.
Ja, skriv så. Och lägg till: “Jag avskyr honom till och med”.
Va? Avskyr? Hur kan jag jobba med någon jag avskyr?
Då kan du skriva att du avskyr honom som man. Att du, för inga pengar i världen ens för en miljon kronor, skulle kunna tänka dig att sova med honom. Skriv under, och stämpla sedan bara.
Stämpeln är på ekonomiavdelningen, svarade Karin på rutin och läste igenom intyget förfärad.
Men det här är ju rena galenskapen! Det här händer inte i verkligheten! sa hon bestämt och rev pappret mitt itu, sen igen och igen.
Vad gör du?! fick Olof ur sig. Jag behöver ju det där intyget!
Vet du vad, Olof… plötsligt log Karin underfundigt. Efter att ha tänkt efter tycker jag att du borde skiljas från din fru, innan det går helt överstyr.
Skiljas? utbrast han ängsligt. Jag kan inte. Hon tar barnen ifrån mig, det är jag säker på.
Nej, det kommer hon inte, sa Karin lugnt. Jag känner en väldigt duktig advokat. Han kommer hjälpa dig så barnen får stanna hos dig.
Men…
Och om det behövs, avbröt Karin, hjälper jag dig själv att ta hand om barnen.
Du? Hjälpa? Själv?
Självklart. Du är en värdefull kollega och jag kan ordna en fantastisk barnvakt också. Du kommer inte ångra dig.
Och min fru då?
Hon kan flytta till Luleå till sin mamma. Eller så kommer hon hit till mig, så pratar vi igenom allt i lugn och ro. Det är ju mycket bättre än något dumt papper med stämpel på.
Ibland är det viktigare att ta tag i verkligheten än att försöka leva upp till andras orimliga krav. Att våga stå för det som är rätt kan vara början på ett nytt, tryggare liv både för dig själv och för dina barn.
