Flicka lilla, kan du ge mig bara en fjärdedel av limpan? Jag betalar dig tillbaka i morgon. Jag känner mig yr av hunger…
Men så här går det faktiskt inte till, svarade man mig, det här är ju ett bageristånd. Vi tar inte emot flaskor. Kan du läsa? Det står tydligt: flaskor ska lämnas in på återvinningen, sedan får man pengar att handla bröd för. Vad vill du egentligen?
Jag visste inte att återvinningsstationen stängde redan klockan tolv. Jag var sent ute, och det var första gången jag försökte samla burkar och flaskor. Hopplösheten grep tag i mig, och jag gick därifrån utan att veta hur jag skulle få tag på pengar.
Ja, sa kvinnan, man får kliva upp tidigare. Kom i morgon bitti, lämna flaskorna och kom sedan tillbaka.
Snälla du, flicka, kan du inte ge mig bara en fjärdedel av limpan? Jag ger dig pengarna i morgon. Jag är alldeles yr av hunger.
Det syntes tydligt att den äldre kvinnan skämdes över att be, men hon höll sig rakryggad och stolt.
Nej, svarade expediten, jag sysslar inte med välgörenhet jag får knappt det att gå runt själv. Här är det många som tigger. Stanna inte kvar här.
Hej, sa expediten till mannen som stod vid disken. Ditt favoritbröd har kommit idag, och vi har färska aprikoswienerbröd och de med körsbär är från igår.
Hej, svarade mannen, försjunken i sina egna tankar. Jag tar en limpa med nötter och torkad frukt, och sex wienerbröd med körsbär.
Aprikos, rättade expediten. Okej, då tar jag aprikos.
Mannen dröjde kvar med blicken mot fjärran, omedveten om den gamla kvinnan som stod i närheten och betraktade honom.
Genom fönstret på bageriståndet räckte expediten över hans varor. Han tog fram sin tjocka plånbok och betalade med en stor sedel. Hans blick fastnade ett ögonblick på kvinnans jacka och en stor brosch.
Den äldre kvinnan såg inte alls ut som någon tiggare. Hon utstrålade bildning och stolthet, trots enkla, men välskötta kläder.
Per satte sig i sin Volvo, lade brödet på passagerarsätet, och körde iväg mot kontoret.
Hans företag låg i utkanten av Göteborg.
När han klev in, möttes han av sin sekreterare, Malin.
Per Andersson, din fru bad att du skulle ringa tillbaka.
Vad har hänt, Malin? frågade han oroligt.
Per Andersson var ägare till ett företag som sålde hushållsapparater. Han startade företag i början av 90-talet, och tack vare sin flit växte verksamheten snabbt.
Han hade råd att ha kontor i centrum, men eftersom han inte gillade slöseri, låg företaget vid stadens gräns. Han hade byggt ett vackert hus i Partille där han bodde med sin fru och två söner.
Om två veckor skulle han bli pappa för tredje gången, så samtalet från Helene oroade honom.
Helene, vad har hänt? frågade han.
Per, Arvid har hamnat i slagsmål i skolan igen. De vill att vi kommer dit.
Älskling, jag vet inte om jag hinner. Jag försöker sluta avtal med en stor leverantör.
Per, det känns jobbigt att gå själv.
Nej, vila du. Jag tar det här, jag lovar.
Arvid kommer få höra några sanningens ord om han inte bättrar sig.
Förlåt älskling. Jag stannar sent på jobbet igen. Vänta inte på mig till middag.
Per, du är aldrig hemma. Barnen saknar dig, och jag oroar mig. Du jobbar jämt.
Jag hoppas behöva arbeta så här intensivt bara en vecka till. Sedan blir det lugnare. Men vem ska ta hand om barnen när du är på BB?
Vi hittar någon, kanske en barnvakt. Oroa dig inte.
Men jag vill inte lämna dem hela dagar med en främling.
Låt oss prata mer sen. Ta hand om dig, Per. Jag känner mig ibland bortglömd.
Helene, allt jag gör, gör jag för er dig, Arvid, Emil och vår lilla dotter som snart kommer.
Förlåt, det var inte meningen. Jag saknar dig så.
Per stannade sent på kontoret. Barnen sov redan, och hans fru väntade i vardagsrummet.
Förlåt att jag sa dumma saker i dag, älskling.
Det är okej. Du behöver vila. Kom, jag värmer lite kvällsmat.
Tack, men det är bra jag åt på kontoret. Jag tog med wienerbröd med aprikos hem. Sällan hittar man så goda. Och brödet med nötter och frukt…
Ja, wienerbröden var goda, men det där brödet tyckte varken jag eller barnen särskilt mycket om.
Per blev tyst och tänkte på den äldre kvinnan vid bageriet.
Per, lägg dig nu. Du ska till kontoret tidigt i morgon.
Du är ovanligt tankfull, Per. Är det problem på jobbet?
Nej, det är okej, så länge jag lyckas med avtalet blir allt bättre än nånsin.
Du är slutkörd, du går ju i sömnen.
Nej, jag funderade bara på en sak. I dag såg jag en äldre kvinna vid bageriståndet. Jag var inne i mina egna tankar och lyssnade inte på samtalet mellan henne och expediten. Men ansiktet är bekant, och den där stora broschen…
Per hade alltid varit vänlig och hjälpsam.
Den äldre kvinnan vid kiosken lämnade honom ingen ro. Han anklagade sig själv för att inte ha hjälpt när hon behövde det. Dessutom plågade det honom att ansiktet var så bekant.
Nästa morgon kom han till jobbet extra tidigt. Med penna och papper försökte han få ordning på huvudräkningen.
Sover jag för lite, eller har jag blivit dålig på matte? log han för sig själv.
Plötsligt utbrast han: Kan det vara Magda Lindgren? och mindes broschen och jackan. Han hade inte sett henne på 17 år, och hon hade förändrats mycket.
Magda Lindgren hade varit hans matematiklärare, en lärare som alla föräldrar pratade gott om och som eleverna älskade.
Hon hade gift sig sent, vid 38 år. Fick en dotter, men flickan var sjuklig och gick bort vid tre års ålder.
Efter det skildes Magda och hennes man åt.
Men Magda fortsatte ge sin kärlek till eleverna.
Pers barndom var svår. Hans farmor tog hand om honom efter att föräldrarna omkommit i en olycka på vägen till en lantgård.
Per var ambitiös och visste att han måste arbeta hårt för att nå sina mål. Lärarna gillade hans flit, men Magda Lindgren hade alltid haft ett särskilt gott öga till honom.
Han var ofta hos henne för att hjälpa till med hushållet. Magda visste att han kom från fattiga förhållanden och ibland saknade mat. Hon brukade bjuda honom på mat, men han tackade ofta nej av stolthet.
Därför erbjöd hon honom enklare arbeten hemma, och då stod alltid en varm måltid på bordet efteråt.
Dessutom brukade Magda baka bröd i sin ugn, en gammal form hon ärvt från sin mormor.
Brödet var saftigt och luftigt Per brukade säga att han aldrig ätit bättre.
Om du tycker att det är så gott, ska du ta med en bit till din farmor, brukade Magda säga, och skar av mer än halva limpan.
Per drömde sig tillbaka till de tiderna, så mycket att han glömde jobbet. Inte förrän kollegorna kom till kontoret vaknade han ur sina tankar.
Nu stod det flerfamiljshus där Magda hade bott. Han kontaktade en gammal polisbekant för att hitta hennes nya adress. Redan efter en timme hade han den.
Men jobbet tillät inte att han åkte direkt. Först senare, på söndagen, fick han tid. Han köpte en bukett tulpaner och åkte till sin gamla lärarinna.
Per tryckte nervöst på ringklockan. Dörren öppnades av Magda Lindgren. Hon hade åldrats: ansiktet smalare, blicken lite tommare.
Hej, Magda Lindgren, det är Per Andersson. Jag gick ut nian för sjutton år sen minns ni mig?
Självklart gör jag det, Per. Jag såg dig redan där vid disken.
Förlåt att jag inte kände igen dig direkt. Jag var så inne i mina tankar…
Den gamla läraren fick tårar i ögonen.
Det är jag som letat efter dig, Magda, och jag är verkligen glad att jag fann dig, sa Per och räckte fram blommorna.
Tack, det var länge sen någon gav mig blommor. Senast var det den 1 september för fyra år sen, när jag slutade arbeta som lärare.
Förlåt att jag inte kan bjuda på kaffe. Pensionen kommer först om två dagar.
Jag är här för att bjuda hem dig. Jag har ett stort hus, är gift, har två söner och får en dotter snart.
Nej, Per, jag vill inte bli en börda. Och din familj vill nog inte ha en främling i huset.
Magda, jag vill faktiskt erbjuda dig ett jobb. Vi pratar ofta om dig hemma våra barn behöver någon klok och erfaren vid sin sida. Vem bättre än du? Arvid, vår äldste son, bråkar i skolan. Vågar du ta itu med honom?
Jag blir sjuttio nästa år, men jag klarar det.
Packa dina saker, nu åker vi.
Och så flyttade Magda Lindgren in hos familjen Andersson och behövde aldrig mer bekymra sig om morgondagen.
Helene fann en vän och förebild i Magda, och barnen älskade henne från första stund.
Efter bara drygt en vecka föddes den efterlängtade dottern, som fick namnet Tove. Medan Helene var på BB, tillbringade pojkarna glada dagar med Magda, som lagade mat och hjälpte till med läxorna.
Per och Helene kände trygghet, visste att barnen var i goda händer.
Arvid, som alltid varit en vilde, lyssnade plötsligt när Magda talade trots att hon aldrig höjde rösten.
Till slut kom dagen då Per hämtade hem fru och dotter från BB.
Jag har längtat så efter er! utbrast Helene och kramade sina söner.
Allt har gått jättebra! log Emil.
Mamma, vi bakade bröd med Magda! sa Arvid stolt.
Det blev gott, men Magda säger att det aldrig blir riktigt lika bra i vanlig ugn som i vedeldad bakugn. Den i bakugnen blev alltid godast.
Så blev Magda en självklar del av familjen Andersson. Och de glömde aldrig att ibland kan just den man minst anar bli det största stödet i livet och att den som en gång gav med hjärtat själv kan få vänlighet tillbaka, när livet vänder.
