På den militära avdelningen undervisade en kvinnlig läkare, doktor Ingrid Lundgren. Hela sitt liv hade hon arbetat på barnsjukhuset i Göteborg. Hon berättade en gång något förunderligt. Hennes egna barn hade fått alla tänkbara smittsamma sjukdomar genom åren, trots att hon själv var läkare. Barnen drog ständigt på sig någon ny virus, så ofta att hon blev fullkomligt utmattad av att vårda dem. Och ändå var ungarna pigga, busiga och glada.
Självklart var doktor Ingrid noggrann med hygienen hon brukade ta en lång dusch så fort hon kom hem, bytte om till hemmakläder och tvättade händerna grundligt. Men till hennes förvåning blev barnen ändå alltid sjuka just av de sjukdomar som hennes patienter brottades med. Om något särskilt svårt fall hade varit på jobbet, tog det inte lång tid förrän barnen insjuknade. Varken vitaminer eller frisk luft hjälpte till slut var mamma-doktorn helt förtvivlad.
En dag var Ingrid fullkomligt slut efter ett särskilt tungt arbetspass. Hon visste knappt hur hon skulle stå ut med att komma hem och mötas av ännu flera sjuka barn… Av rädsla för vad som väntade bestämde hon sig för att gå på bio istället, där de visade en spännande Indiana Jones-film. Efter bion blev hon förvånad hon kände lite skuld, men också oväntad lättnad och glädje. Väl hemma fann hon att barnen inte blivit det minsta sjuka, utan hoppade fortfarande runt, fnittrade och levde rövare som vanligt.
Senare besökte hon sin kära väninna Karin över en kopp te med kanelbullar, där de skrattade gott åt gamla historier och anekdoter. Även då förblev barnen friska. Detta blev snart en vana för Ingrid hon gick inte längre hem direkt efter jobbet, även om tvätthögen och sysslorna väntade. Istället tog hon en liten promenad genom Slottsskogen, där blomsterbäddar och porlande fontäner gav henne ro. Hon slog sig ofta ner på en bänk för att bara andas, innan hon gick hem till familjen. Och sedan dess blev barnen sällan sjuka.
Till slut förstod Ingrid problemet låg inte bara i bakterier och virus. Det hade också att göra med den oro och stress hon bar med sig hem. Hon insåg att man kan bära med sig något tungt utan att säga ett ord och ändå smitta sina närmaste inte med sjukdom, men med sitt tunga sinnesläge. Så hennes enkla insikt visade sig stämma: från och med då rådde hälsa i huset.
Det är nog klokt att vi inte skyndar hem till våra nära och kära direkt efter en motgång eller svår dag, för vårt eget mörka humör kan påverka dem mer än vi tror. Bättre då att först byta miljö eller tänka på något upplyftande gå en stund genom parken eller se en rolig film, innan vi återvänder till de som står oss närmast. Hur det fungerar lär forskarna fortfarande försöka förstå, men sant är att det hjälper en stund bland blommor eller skratt på bio gör under, innan man skyndar hem till dem man älskar.
