Idag känner jag mig lite extra trött. Ligger här i sängen, ser ut genom fönstret och tankarna far mest tillbaka till de senaste tre åren av mitt liv. Då fanns fortfarande min make, Lennart. Han hade precis fyllt sextiotvå.
Det var i samband med att hans syster dog ute i deras hemby, en bit utanför Uppsala. Hon hade alltid varit ensam, så Lennart tog tåget dit själv för att ordna med begravningen. Jag, Inga-Lill, var tvungen att stanna hemma, hälsan är ju som den är nuförtiden. Jag förberedde allt inför Lennarts hemkomst, ställde fram serveringsfat med potatismos och pannbiffar på köksbordet, precis som alltid.
När han kom hem märkte jag direkt att någonting var annorlunda. Han såg på mig på ett märkligt sätt, sa nästan ingenting.
“Du hann precis till middagen,” sa jag och försökte låta lättsam.
Han svarade inte på en gång, men satte sig till slut ner och mumlade:
“Jag är inte ensam.”
Jag blev förvånad.
“Vem har du med dig?”
In klev en späd liten flicka, mörk i håret och med försiktiga steg.
“Inga-Lill, det här är min systerdottersdotter. Hon heter Tyra.”
Jag betraktade flickan strängt och gav Lennart en mörk blick, men släppte ändå in henne med ett kort:
“Kom in, Tyra! Jag dukar snart fram.”
Flickan satte sig lydigt vid köksbordet och började försiktigt äta. Lennart och jag gick in till sovrummet, bort från de nyfikna barnögonen.
“Lennart, vad betyder det här?” väste jag så tyst jag kunde.
“Hon har verkligen ingen kvar. Min systerdotter orkade inte ens ta farväl av sin egen mamma, och stackars Tyra har vuxit upp med min syster sedan tre års ålder. Nu är hon ensam”, suckade han tungt. “Jag tänkte hon kanske kan bo hos oss ett tag.”
“Vi är ju pensionärer, vet du hur länge du tänker ta ansvar?” frågade jag. “Hur gammal är flickan?”
“Tolv år. Det behövs nog åtta år till av omhändertagande.”
Lennart nämnde att vi skulle få bidrag från kommunen och systerns lilla torp i Tierp kunde säljas om ett halvår. Några sparpengar fanns det, och våra egna barn, Ulrika och Magnus, kunde hjälpa oss om det verkligen behövdes.
“De har ju fullt upp själva och deras barn blir ju snart stora,” påpekade jag och tänkte på barnbarnen som bor i Malmö, långt från oss. “Vi skulle ju hjälpa dem när vi kunde”
“Men Tyra är ändå en sorts familj,” svarade Lennart allvarligt.
Jag suckade och viftade undan hans invändningar.
“Kom, maten kallnar. Vi får ta ett steg i taget.”
Tyra såg oroligt på oss när vi kom tillbaka, förmodligen förstod hon vad samtalet gällde. Men jag log svagt mot henne och sa:
“Det är klart du får bo här, så länge du behöver.”
Det gick ett år och sedan dog min Lennart. Barnen kom för att ta farväl och efter begravningen satt vi vuxna vid köksbordet. Tyra smög iväg till grannen, hon förstod att samtalet inte gällde henne.
“Mamma, borde du inte låta Tyra flytta till ett familjehem?” föreslog Ulrika. “Du är ju ensam och äldre nu.”
“Jag är helt själv numera, och ni hälsar på allt mer sällan”, svarade jag med gråten i halsen. “Det är ändå skönt att ha någon nära”
Magnus lade lugnt handen på sin syster och sa:
“Om mamma vill att Tyra stannar är det bäst så. Hon behöver sällskap.”
Barnen stannade en dag till och sedan for de hem till sina egna stora familjer.
Så blev det bara jag och Tyra kvar. Trots att hon inte var mitt egna barnbarn hjälpte hon mig med allt: handla, städa, hålla koll på medicinen. Trots att hon just fyllt tretton.
Helser blev sämre för varje vecka. När barnbarnen, Linnea och Matilda, kom på sommarlovet en sommar flyttade de in medan Tyra sov hos grannarna.
Men Linnea och Matilda tröttnade snabbt på ansvaret: hjälpa i badrummet, laga mat, lyfta och hämta vatten mitt i natten. Efter två dagar ringde de hem och bad att bli hämtade.
Återigen blev det Tyra och jag. Hon tog hand om hushållet, skolan och mig, nu när jag nästan inte kom upp ur sängen längre. Hon började nian, femton år gammal, och fixade både läxor och vård av mig och lägenheten på Södermalm. Ibland grubblade jag:
“Tänk att hon inte är blodsbesläktad ändå lämnar hon mig aldrig. Hon har ju ingenstans att ta vägen, men ändå”
Tankarna gick till barnen. De förväntade sig kanske att jag skulle testamentera lägenheten till dem. Men ingen av dem har heller lovat att ta hand om mig på gamla dagar.
En dag tog jag modet till mig, tog fram mobilen en sån där smart sak Lennart hade visat mig när han fyllde sextio och bokade tid hos en jurist.
Han kom hem och vi ordnade med papperen. Jag ringde genast Magnus och Ulrika.
Nästa dag stod de i min hall, nyfikna och smått upprörda.
“Mamma, är det här verkligen rätt? Du kan ju flytta in till någon av oss, så säljer vi lägenheten. Månadsvis kan du bo skiftvis hos oss,” sa Ulrika.
“Och Tyra då?”
“Henne ordnar vi ett boende för, du har ju egna barnbarn”, föreslog Ulrika snabbt.
“Jag vet hur det blivit när de varit här,” svarade jag lugnt. “Och med Tyra känns det tryggt. Jag vill inte flytta runt.”
Magnus höll med:
“Det viktigaste är att mamma känner sig trygg. Vill hon ge Tyra sin lägenhet är det hennes beslut.”
De stannade ett par dagar, sedan åkte de igen. Tyra kom tillbaka från grannen.
“Farmor, varför var Ulrika och Magnus här?”
“De ville bara fika, gumman. Sätt dig här så ska jag berätta nåt.”
“Vad är det, farmor? Du ser så hemlighetsfull ut.”
“Kan du ge mig mappen på byrån?”
När hon kom med den tog hon plats bredvid mig.
“Jag har skrivit över lägenheten på dig. Alla papper ligger här.”
“Men farmor varför? Jag är ju inte ens ditt riktiga barnbarn.”
“Lilla du du är den mest betydelsefulla jag har. Lova bara att aldrig lämna mig, Tyra.”
Hon höll min hand och svarade med tårar i ögonen:
“Aldrig någonsin, farmor. Det finns ingen viktigare än du för mig.”
