Jag stekte potatis och öppnade en liten burk inlagd gurka. Idag är det precis ett år sedan min Ellen gick bort. Plötsligt knackade det på dörren.
Jaha, är det du? sa jag och log när jag såg grannen Vera stå på tröskeln. Jag bjöd in henne till bordet.
Vi satt där, teg en stund och mindes Ellen. Plötsligt tog jag fram ett kuvert ur fickan.
Vera, det här kuvertet fick jag av Ellen strax innan hon gick bort, förklarade jag och räckte över det till henne.
Men det är ju till dig, utbrast Vera förvånad.
Läs du bara, så förstår du, svarade jag lugnt.
Vera öppnade kuvertet och läste innan hon drog efter andan.
Svärsonen hade lovat hämta Vera Johansson ute på landet tidigt på lördagsmorgonen. Det var synd att lämna stugan, men nu när oktober led mot sitt slut och vattnet var avstängt, var det dags att åka hem.
Ve-e-ra! Vera Johansson, är du hemma?, ropade jag och knackade på dörren.
Kom in, Ivan, visst är jag här. Håller på att packa, svärsonen kommer om två dagar, svarade hon. Han kommer väl gnälla igen, att det är för många väskor. Men vad ska jag göra? Det är knappt några av mina prylar, mest är det skörden… Jag har torkat äpplen i mängder, det har verkligen varit ett äppelår. Gurkor, inläggningar, sylt det är ju för familjen jag gjort allt det här. Själv behöver jag ju inte så mycket.
Nej, jag förstår. Jag tänkte stanna lite längre innan jag åker hem till stan. Det är fint så här på hösten. Ellen älskade verkligen hösten. Just det, varför jag kom minns du hur vi förr brukade stänga stugsäsongen alla tillsammans? Din man Sven levde då, vi var unga, ungarna små Nu har det vuxit igen på lotterna, men förr var det så välskött, de små äppelträden såg så späda ut, det kändes som att de aldrig skulle bli stora. Idag är det ett år sedan Ellen gick bort. Jag vill minnas henne, men ensam känns det svårt. Stannar du en stund? Jag har stekt potatis, vi kan sitta tillsammans, minnas Ellen. Och förresten, jag har något jag vill prata med dig om. Kom över?
Självklart, Ivan. Ta här, hemgjord saltgurka. Jag kommer om en halvtimme.
I åratal hade vi varit nära vänner hela familjerna hjälpts åt att bygga sommarhusen, plantera träd, fira födelsedagar tillsammans varje sommar. Sommaren är som ett litet liv. Och varje sommar har vi bott grannar och umgåtts. Nu för tiden har Vera barnbarn på besök hela sommaren, så hon har händerna fulla. Men Sven gick bort för sju år sen. Jag och Ellen fortsatte vara Veras närmsta vänner. Nej, vi var för Ellen gick bort förra hösten. Hon var så stolt att hon gått ner några kilo och såg ut som en modell. Men sedan… Nej, denna sommar blev aldrig likadan. Jag kunde aldrig finna ro, satte spaden i jorden, men vem ska plantera om Ellen inte finns? Bara ljudet av mig som försöker snickra något i boden. Inget blev riktigt bra. Vera fick sällan barnbarn i sommar heller, de var i läger eller utomlands. Hon visste knappt för vem hon slet och odlade. Vattnade, rensade, försökte hålla sig sysselsatt.
Vera suckade, vad fanns det att tillägga. Hon bytte om och gick över till mig som hon lovat.
Jag väntade på henne. På bordet var det uppdukat stekt potatis, tomater och hennes inlagda gurka som jag öppnat.
Varsågod, Veras lilla vän, imorgon kommer mina barn hit. Men idag minns vi Ellen. Titta, jag hittade gamla foton. Ser du, Sven planterar körsbärsträd tillsammans med dig. Här är vi hela gänget i skogen med kantareller, korgarna är alldeles fulla. Och här grillar vi. Elden, Ellen kisar för röken. Jag hällde upp lite akvavit vi skålar för våra fina, Ellen och Sven. Vi teg en stund och knaprade på gurkan. Sedan tog jag fram kuvertet ur fickan:
Vera, du måste inte bli rädd, men du måste lyssna. Förra hösten, alldeles innan Ellen gick bort, gav hon mig det här. Vi hade just åkt in från landet i augusti. Hon var stark, ändå höll hon modet uppe. Vi pratade om hela vårt liv, såg gamla filmer, mindes så mycket. En kväll sa hon bara:
Ivan, lova att du gör det jag ber om. Lova! Det är inte ens en önskan det är mitt testamente. Säg inget än, lyssna bara.
Så gav hon mig det här brevet. Hon skrev det själv, visste ju att jag aldrig skulle slänga det. Här, läs, sa jag och räckte Vera kuvertet.
Men Ivan, det där är ju till dig
Läs först. Du förstår.
Vera öppnade och läste långsamt, texten skriven med Ellens handstil:
Ivan, min älskade, vad kan jag göra jag måste gå före dig. Men livet går vidare, du måste leva för oss båda! Jag vill att du lovar att vara lycklig. Det betyder inte att du ska glömma mig. Jag vill inte att allt tar slut; jag vill inte se dig lida om jag kan titta ner på dig ovanifrån. Var inte rädd för att finna lycka, vi har båda älskat livet. Jag vill inte att du ska vara ensam. Skulle du hitta någon, så vet jag att jag skulle bli glad särskilt om det är Vera. Jag har alltid tyckt att ni trivs ihop. Hon är god och förstår dig. Fråga henne om hon vill bo med dig, det vore bäst för er båda. Vi gav oss ju aldrig i livet. Snälla, lev, mitt hjärta. Din Ellen.
Vera läste om brevet, såg på mig länge.
Jag lovade Ellen att göra som hon ville, sa jag försiktigt. Så nu berättar jag, men du bestämmer själv, Vera. Vi har så mycket fint tillsammans, vi känner varandra så väl. Där finns inget skamligt. Att leva och glädjas åt varje dag är en gåva att ge upp är synd. Vill du dela livet med mig, Vera? Jag lovar dig, du kommer inte ångra det.
Vera blev först tyst, så överraskad, men eftertänksam. Hon såg på mig länge, sedan började hon sakta le.
Ivan, jag får tänka på det. Jag säger till svärsonen att jag blir kvar på landet åtminstone en vecka till.
Så blev det, och jag följde henne hem den kvällen.
Vera kunde inte sova på hela natten. Hennes liv spelades upp som en film. Framåt gryningen drömde hon om Sven, han log och sa: Det blir lättare två än ensam, såklart du ska leva med Ivan. Jag är glad för din skull, Vera.
Nästa sommar tog jag och Vera bort staketet mellan våra tomter. Nu har vi dubbelt så många barnbarn som springer omkring. Jag snickrade en ny gunga. Jag grävde landet, Vera planterade allt möjligt där finns mer än till hela stora familjen. Barnbarnen hjälper henne med små odlingslotter. Våra barn kommer ut på helgerna, gläds att vi har varandra, inte är ensamma längre.
Kanske tycker någon att det är konstigt, men Ellen och Sven tittar på oss däruppe och ler. Ellens sista önskan att vi skulle vara lyckliga den har vi hållit. Och livet, trots allt, går vidare.
Jag lärde mig det här året att ensamheten inte behöver segra. Lycka är ingen skuld att bära, utan en gåva man måste våga ta emot.
