Alltså, tänk dig: den välkände hjärtläkaren Bengt Broman kommer till ett spa i Varberg för att vila upp sig. Han tänker, nu ska jag raka mig, sätta på nåt snyggt och dra ut på kvällen du vet, man är ju över 40, även om Bengt egentligen är över 60… men ingen behöver ju märka det.
Plötsligt brakar det in en kvinna på rummet, och det behövs nästan konstnärliga färdigheter á la Anders Zorn för att beskriva henne. Hon är liksom… man skulle kunna ha lektion på henne: “Kvinnan består av…” och peka på detaljerna med pekpinne. Hon ropar att turen är att en berömd hjärtspecialist som han just nu vilar ut här! För nu är det så att vaktmästaren rullar en sjukling till behandlingsrummet, och den ordinarie kardiologen är på ärende det är som om hjärtinfarkter aldrig lyder någon sorts schema, ens på spahotell. Och ja, just idag semestrar en känd hjärtläkare på exakt samma plats…
Bengt känner på sig att hon har ställt in siktet på honom det går liksom inte att smita. Hon väger nog ett och ett halvt bastant och bär ett illrött läppstift rakt över ansiktet, som en stämpel från något sorts domstolsverk. Och med den där typen av kvinnor man har ingen chans att övertyga med rationella argument att inte ens trollkarls-läkare klarar sånt här när assistenten är vaktmästare och sjuksköterskan kommer in klädd till flörtig Snögubbe!
Så Bengt masar sig till behandlingsrummet där vaktmästaren står och flackar med blicken, ett lik med vårdkort på magen ligger på britsen ett slitet exemplar till man, ser nästan ut som en tonåring med skogshuggarhatt. Sådana kroppar brukar höra till forskare.
Han yrar bara, säger vaktmästaren. Pratar bara om “ros”, som om han är i en blomsterbutik.
Sjuksköterskan tar blodtrycket det är katastrofalt, 70 över 50, och verkar sjunka. Hon skrattar plötsligt till och piper, “Det där blodtrycket är snarare omkretsen på mina armar.” Bengts nackhår reser sig. I journalen står att patienten brukar ligga på 180 över 100 rena uppvärmningen för honom.
Bengt letar efter något användbart i behandlingsrummet, men så hör han snörvlanden sjuksköterskan gråter. Han frågar, “Eh?” Hon snyftar, tycker synd om mannen.
Plötsligt hamnar allt i obalans. Bengt bestämmer sig nu får det vara nog och skriker: “Fram med adrenalin!” Han tar sprutan, fyller själv, för här kan man inte lita på någon. Vaktmästaren ser ut som han sett Mördarens Nål! Hade den stuckits mot pirater, hade de gett upp direkt…
Och mitt i röran svimmar vaktmästaren, sjuksköterskan börjar storgråta igen, och Bengt måste slita ut honom under britsen. Han letar ampuller, smäller på vårdteamet, och får till slut ordning: sjuksköterskan sitter som en höna med vadd i näsan, vaktmästaren med byxorna nere vid knäna, och båda verkar i total CHOCK.
Plötsligt reser sig patienten på britsen, fortfarande med slutna ögon, och vänder sig långsamt mot dem. Vaktmästaren lägger sig platt, Bengt ser hur ett spindelnät av sprickor sprider sig i klinkergolvet där pannan möter kaklet.
Kamrater säger mannen stilla utan att öppna ögonen. Snälla, behandla mig inte mer…
Då förklarar han han är född lågtryckare, blir trött och hängig redan vid första snön, flyger fram över golvet under åskväder. Hans “normala” är 80 över 50. Inget konstigt, det händer ibland, och så tar han en god espresso och mår fint. Det som inte hjälper är om någon plötsligt sätter sig på honom, särskilt någon med pärlhalsband i storlek biljardbollar. Han trodde ett tag att han sett slutet att hans fru, Rosmarie, skulle komma tillbaka från toan och bli förvånad att han strök med när det var hon som var sjuk.
Bengt känner hur håret blir grått. Han kollar journalen: “Rosmarie Jansson”. Just det, han hade hoppats träffa någon trevlig lokal dam på spahotellet! Men nu är det här humöret borta…
Vad är det här? frågar Bengt och pekar i journalen.
Journalen, svarar sköterskan mulet, med vadd i näsan.
Men det här är ju inte Rosmarie Jansson, säger Bengt. Snarare Leif Johansson
Som ansvarig läkare borde ni kanske ha sett det, muttrar sköterskan.
Men alltså!
Kamrater, säger mannen och suckar. Min fru är här; jag kom med fil till henne. Hon gick på toaletten och lämnade sitt kort. Plötsligt mådde jag dåligt, och vaktmästaren, han som just bevisade att mjuka ting ändå kan flytta hårda, drog iväg mig till britsen, och här hamnade jag. Nu mår jag rätt bra. Tidigare var det jobbigt men nu toppen! Bästa blodtrycket på åratal. Ger ni mig en tändare nu så lyfter jag rakt ut i kosmos. Vad som helst, men jag lär vara klarvaken i tio år framöver borde räcka för min kommande bok.
När fil-mannen masat iväg, säger sjuksköterskan: Om någon undrar, vi var aldrig här.
Bengt sneglar mot lampan och överväger decka henne, men hon säger: Jag tar hand om vaktmästaren.
Och du, Bengt träffade aldrig någon ny på hotellet. Så kan det gå när man bara vill vila och dras in på hjärtjournalernas vägarMen innan han lämnar behandlingsrummet sveper Bengt med blicken över den absurda scenen: vaktmästaren snarkar lätt sittande byxorna långsamt glider av helt , sjuksköterskan fipplar med vadden i näsan medan hon klagar över skosnöret som gått upp på hennes sandal. Ett ögonblick föreställer han sig rubrikerna på löpsedeln: “Känd Hjärtläkare Räddar Ingen Chock och Espresso På Spa.”
I samma sekund som han ska dra igen dörren harklar sig någon i korridoren. Det är kvinnan med läppstiftet. Hon möter hans blick, kisar listigt och viskar: “Det är kvällsbuffé i vinterträdgården. De har räkor.” Och där, just där mitt bland pulssvikt, tårar, fel journal och filfrukostar får Bengt ett skratt som skakar om honom mer än någon hjärtstartare.
Han vänder på klacken, låter sig dras med till buffébordet i sällskap med alla andra rödkindade semesterfirare. Och han tänker, medan han sätter sig med ett glas halvljummet caffè americano: Det kanske är det här som är hjärtats egentliga vila att se absurditeten, kliva tillbaka, och låta livet själv ta hand om återställningen.
Utanför fönstret driver kvällsdimman in från havet, och för första gången på länge känner Bengt sig lätt om hjärtat och faktiskt redo att leva, om så bara för ännu en natt på spahotell i Varberg.
