Min man, 45 år, glömmer min födelsedag den 27 februari och åker samma dag iväg på fiske med sina vänner. Under tiden han var borta förberedde jag en sådan “överraskning” att han aldrig kommer glömma det datumet igen.
Genom åren har min man fått en märklig förmåga. Han minns exakt när det är dags att byta olja på bilen, vilka dagar grabbarna ska ut och fiska, och när abborren börjar nappa bäst. Men familjehögtider verkar på något sätt bara raderas ur hans minne.
Oftast har jag räddat honom i förväg. Jag har antytt, lämnat små lappar, till och med frågat rakt ut. Men inför min 45-årsdag ville jag göra något annorlunda. Utan påminnelser och böner. Jag trodde, lite naivt, att tjugofem år som gifta borde ha lärt honom något.
Fredagsmorgonen rusar Erik runt i lägenheten, packar sitt metspö och ryggsäck.
Frida, har du sett min termos? Grabbarna väntar redan nere. Vi ska till Vänern, det är bästa fisket nu. Kommer hem på söndag, lär inte ha någon teckning.
En snabbt kyss på kinden, knappt en blick.
Njut lite, köp dig något gott!
Dörren slås igen bakom honom. Jag går fram till kalendern där datumet är omsorgsfullt inringat med rött. Min födelsedag. Inte nog med att han glömmer han väljer just den dagen att åka bort.
Först gjorde det ont. Sedan blev jag kall och oväntat lugn. En idé föds i mitt huvud: nu ska han förstå att fisket och polarna inte alltid går före hans fru. Under helgen förverkligar jag min plan så att Erik, när han kommer hem, får ett “minne” för livet. Att han kommer glömma min födelsedag igen, det är helt uteslutet.
Jag berättar vad jag gjorde.
Erik hade ett hemligt litet sparkonto. Han sparade till en ny båtmotor och hade lagrat pengarna i ett kassaskåp i kontoret. Koden kände jag till hans pålitliga minne sviker ibland.
Summan var stor, nästan trehundratusen kronor. Jag öppnar kassaskåpet, tvekar inte länge.
Helgen blir något jag aldrig låtit mig själv unna mig tidigare. Jag beställer catering, bjuder in mina väninnor, smyckar hemmet med tulpaner och liljor. Det skrattas, spelas svensk musik och champagneglas klirrar. Dagen efter middag på en restaurang med utsikt över Stockholm. Sedan ett lyxigt spa-besök.
Finalen ett vackert silversmycke jag suktat efter länge, men alltid dragit mig för att köpa av hänsyn till “gemensamma drömmar”.
Söndag kväll. Dörren går upp. Erik kliver in, lycklig och nöjd, med en stor hink gädda i ena handen.
Nu får du se, Frida! Vilken helg! Drag som bara den!
Han tar ett steg in i vardagsrummet och stelnar till. Tomma flaskor på bordet, blomsterkorgar i hörnet, på soffan påsar från NK och andra exklusiva butiker.
Jaha…? Har vi haft fest här?
Ja, svarar jag lugnt. Det var min födelsedag. Fyrtiofem. Minns du?
Han blir stående, andas ut tungt.
Fan… Frida, jag glömde på riktigt. Allt gick så fort. Du förstår väl…
Det gör jag, avbryter jag. Därför ordnade jag allt själv. Och hittade själv en present också.
Han kastar en blick mot arbetsrummet. Kassaskåpet står öppet. Hans ansikte bleknar. Han rusar dit. Kommer tillbaka till köket, stirrar tomt.
Pengarna…? Allt är borta. Sparpengarna, var är de?
Här, säger jag och sveper med handen över rummet.
Du använde allting? Det var båtmotorn! Jag har sparat i två år!
Och jag har haft tålamod i tjugofem, svarar jag tyst men bestämt. Du glömde min födelsedag. Jag såg till att du aldrig glömmer den igen.
Erik sjunker ner på soffan och tittar tyst på hinken med gäddor, på det öppna kassaskåpet, på mig. Det var svårt för honom att bråka för pengarna var våra gemensamma.
Han rensar fisken under tystnad.
Sex månader har gått. Han sparar på nytt till motorn. Men nu plingar telefonen med tre olika påminnelser om viktiga datum en månad före, en vecka före, och dagen före. Vissa läxor blir dyra. Men den här har han lärt sig för evigt.
