Folk ser en utmärglad häst: den har inte ens styrka nog att resa sig
Ett ungt förälskat par tar sig långsamt genom det höga, täta gräset på slätten utanför Uppsala. De går stillsamt, hand i hand, och utbyter ibland blickar fyllda av den där värmen som bara finns mellan människor som är helt uppslukade av varandra. Försjunkna i detta märker de inte hur de plötsligt stöter på något märkligt.
Karin, tjejen i sällskapet, utstöter plötsligt ett litet skrik och backar hastigt några steg. Hennes pojkvän, Erik, går genast fram för att skydda henne, trots att de i själva verket inte är hotade av något.
Där, i gräset strax intill, ligger en häst.
Eller rättare sagt det som en gång har varit en häst. Nu ligger där något som snarare kan beskrivas som ett skelett täckt av hud än ett levande djur.
Den tunna, torra huden ligger spänt över de framträdande revbenen. Det ser ut som om benen snart kommer spräcka igenom huden och spilla ut i gräset. På kroppen syns torra sårskorpor, runt vilka flugor surrar högljutt.
Synen är så fasansfull att den nästan får en att vända bort blicken.
Stackars djur! utropar Karin.
Av hennes höga röst blir det plötsligt tvärtyst kring ån som rinner förbi.
Och plötsligt rör sig hästens kropp, mycket svagt.
Båda två får omedelbart rysningar. Sekunden senare bryter panik ut och deras rop blandas i den tomma luften.
Utan att ens se tillbaka springer de mot grusvägen. Där stannar de, andfådda och med hjärtat bultande, och försöker hämta sig.
Självklart är det ingen som jagar dem.
När paniken sakta lägger sig får de tillfälle att tänka.
Den lever… viskar Karin förbluffat.
Lever, ja, men den ser död ut, säger Erik dystert.
Men den rörde sig faktiskt.
De inser att de måste kontrollera ordentligt en gång till. Erik tvekar dock: kan det vara så att hästen rörde sig för att något djur håller på att äta på den inifrån?
Karin ryser vid tanken. Hon ber Erik att gå tillbaka själv. Själv vill hon inte se mer.
Erik försvinner åter in i gräset och konstaterar snabbt att det inte finns några andra djur i närheten, och viktigast av allt hästen lever.
När han kommer tillräckligt nära vrider hästen på huvudet och ger ifrån sig ett svagt frustande ljud.
Den ser ut att ha svårt att röra sig. De utmärglade sidorna åker knappt synbart upp och ner den andas.
Ögonlocken är bara lite öppna, som om den försöker uppfatta Erik. Men det är svårt att se något genom det rödaktiga skikt som täcker ögat.
Underläppen hänger slappt ned, och benen liksom svansen är orörliga. Bara öronen darrar svagt i vinden eller så är det bara vinden som får det att verka så.
Hästen är helt utmärglad.
Den klamrar sig fast vid livet med de sista, återstående krafterna.
Erik ser sig om och försöker förstå hur hästen hamnat här. Gräset är inte nertrampat, det ser ut som om hästen legat där väldigt länge.
Han återvänder till Karin, berättar i detalj vad han sett.
Det spelar väl ingen roll hur den kommit dit, fnyser Karin. Vad ska vi göra nu? Den ser hemsk ut… Jag tror inte den överlever länge till. Jag känner ingen som kan någonting om hästar.
Erik kommer då på att det finns en gård ett par kilometer bort där de har flera hästar. Hit åker ibland folk från bygden för att rida.
De lyckas snabbt få tag i gårdsägarna via mobil.
Det krävs några förvirrade meningar innan det går upp för dem allvaret i situationen, men de lovar att komma så fort de kan.
En stund senare hörs bilmotorer från landsvägen och en pickup med hästsläp svänger in i närheten. Karin och Erik viftar ivrigt för att visa vägen.
Bilen stannar, och ut kommer en man och kvinna Per och Maria. Först blir de förvånade över vad de ser, men när de närmar sig blir de chockade över hästens tillstånd.
Det är inte tal om att hästen själv skulle kunna resa sig och gå in i transporten. Nu gäller det bara att hoppas att den överlever resan till veterinären.
Men även fyra vuxna kan inte bära en så stor, om än utmärglad, häst på egen hand.
Erik springer hem till sin gata och hämtar grannar och vänner.
När de är åtta man till hands lyckas de, med hjälp av ett starkt lakan, försiktigt lyfta hästen och bära den till släpet.
Hästen spärrar upp ögonen av rädsla och försöker röra på hovarna, men orkar knappt.
Mer kraft har den inte.
Det är omöjligt att se på utan att bli rörd till tårar så svag och maktlös är den.
Försiktigt lastas den in, och den stora dörren stängs.
Släpvagnens hjul slår långsamt mot grusvägen på väg mot stallet.
Vid stallet i utkanten av byn väntar redan flera personer och veterinären Elisabet, som gårdsägarna kallat in på vägen.
Hästen lyfts försiktigt ur släpet.
Veterinären börjar genast undersöka tar blodprov, känner igenom kroppen, ser över sårskorpor och så vidare.
Polisen dyker också snart upp, hanterar en anmälan om djurplågeri och tar in vittnesmål. Men de meddelar direkt: det blir svårt att hitta den gamla ägaren, så någon rättvisa är knappast att vänta.
Veterinären sätter flera sprutor, rengör sår och kopplar in dropp.
Tillsammans lyckas de bära in hästen i en frigjord box.
Djuret är så försvagat att ingen vet om det kan räddas, men alla vill försöka.
Största problemet: hästen varken äter eller dricker.
Det visar sig bero på ett allvarligt hudangrepp av parasiter.
En fästinginfektion har gett sår och blåsor över hela kroppen, som sedermera blivit hårda, kliande skorpor.
Hästen kliar sig till blodet, sårskorpor rivs bort, och den har tappat all aptit. Det som en gång varit en stolt häst har förvandlats till bara ett benrangel.
Därtill tillstöter fler problem.
Det tredje ögonlocket är kraftigt svullet och rött. Elisabet misstänker en tumör. Den kan bara åtgärdas senare, om djuret någonsin orkar stå upp.
Tänderna är i bedrövligt skick och måste omedelbart behandlas.
Så blir boxen under flera veckor ett slags sjukstuga. Veterinären kommer varje dag, ger medicin, undersöker och fodrar.
Behandlingen ger efter hand resultat: parasiten är besegrad, skorporna läker, och med arbetade tänder kan hästen börja äta.
I början är den så svag att dropp och flaska behövs bara för överlevnad. Men sakta, dag för dag, återvänder styrkan. Hästen börjar själv äta små mängder när den får stöd för huvudet.
Den förstår ännu inte sin omgivning, och vissa stunder tycks den ha tappat lusten att leva. Men människor omkring henne ger inte upp.
De nya ägarna, Per och Maria, vakar över henne dag och natt. Hästen lär sig med tiden lyssna på de välbekanta rösterna och sträcker ut mulen mot händer som ger omvårdnad.
Nästan blind får hon orientera sig med hörsel och känsel, men sakta blir hon bättre.
Till slut kan hon vända sig själv och lyfta kroppen nästan upprätt.
Det stora problemet kvarstår benen bär henne inte.
Hon försöker ibland resa sig på instinkt men finner att benen liksom inte lyder längre. Elisabet förklarar sorgset att all muskelkraft är borta, återhämtningen tar tid.
För att hjälpa återhämtningen sysslar man varje dag med mycket varsamma övningar. För att stötta krävs särskild sele av täcken och band, som håller henne upprätt i boxen. För utomhusvistelse krävs stadig hjälp från flera personer.
Lyckligtvis berör hästens historia bygden. Grannar och vänner dyker upp för att hjälpa till. I början måste benen placeras för hand, men snart kommer långsamma, egna försök att stödja sig.
All träning är uttröttande, men ingen ger upp.
Efter månader av hårt arbete kan hästen äntligen stå själv och ta några stapplande steg.
Hon får gå bara korta sträckor, men njuter av friheten och doften av nyklippt gräs på ängen utanför.
Så småningom bedömer veterinären att tiden är inne för operation av ögat.
Det är ingen större prövning för djuret, som redan ser så dåligt.
Så lastas hon återigen i transporten till kliniken där operationen utförs.
Efteråt ömmar ögat, men världen träder långsamt fram nu kan hon för första gången på mycket länge se Per, Maria, boxen, och hagen.
Nya mediciner och ögondroppar krävs, men hon låter sig vårdas med lugn tillit.
Hon visar sig vara ovanligt vänlig och klok Per och Maria kan inte låta bli att glädjas åt sin nya familjemedlem.
Snart är hon stark nog att vistas i hagen tillsammans med stallets andra två hästar.
Den nya hittar snabbt sin plats och trivs i flocken, samsas med det unga stoet och dess mor.
Månaderna går. Den tragiska gestalt de hämtade ur gräset är nu bara ett minne.
Pälsen glänser över de rundade sidorna, och bara några små ärr samt de försiktiga rörelserna påminner om hennes långa svåra resa.
Per har inte bråttom att sitta upp. Men en dag söker hästen hans uppmärksamhet, börjar slå hovarna mot boxgolvet varje gång hon ser sadeln.
Hon följde alltid drömmande med blicken när de andra hästarnas ryttare, barn och vuxna, red ut.
En klar vårdag leder Per ut henne på gårdsplanen och spänner sadeln.
Hästen gnäggar lyckligt.
Hon är fortfarande svag och Pers vikt är mycket för henne, men klagar gör hon inte.
De tar en liten tur på ängen.
Det är just då som hästen inser att allt har vänt.
Trots all smärta, rädsla och trötthet har hon nu människor som bryr sig om henne.
Och hon vet: nu kommer ingen lämna henne vad som än händer.
