Var står det att det är din luft, va? Trapphuset är för alla. Om jag vill röka här, så gör jag det. Lär dig reglerna, tant!
Frida, den tjugoåriga dottern till grannen Ingela, blåste fet ånga från sin e-cigarett rakt i ansiktet på Lena Andersson. Bredvid Frida satt två killar lutade över fönsterbrädan mellan våningarna och skrattade högt. På det kalla betonggolvet låg fimpar, tomma energidrycksburkar och skal från solrosfrön.
Lena, chefsekonom på ett större verk i Malmö, viftade varken bort röken eller började hosta precis som ungdomarna väntat sig. Istället justerade hon sina glasögon och gav grannens dotter den där tunga, granskande blicken som får verkstadens chefer att svettas under revisionen.
Det här är ett gemensamt utrymme, Frida, sa hon kallt. Här röker man inte, man spottar inte och man skräpar inte ner. Du har fem minuter på dig att städa undan den här svinstian. Annars kommer du att ångra dig.
Oj, vad rädd jag blir! Frida flinade, aska föll ner på det nystädade golvet. Gå och ta din blodtrycksmedicin. Tänker du klaga för mamma? Det var hon som sa att jag kunde sitta här, så att det inte luktar rök inne.
Killarna skrattade ännu högre. Lena stängde dörren, dämpade ljudet utifrån.
Det luktade stekt potatis och gammal ek i lägenheten den hemtrevliga doften trängdes nu undan av cigarettrök som smög sig in genom nyckelhålet. I köket, hopkrupen över bordet, satt Per.
Per var trettiotvå, men såg närmare fyrtio ut, med tidig flint och hopsjunken rygg. Han var syskonbarn till Lenas avlidna man och hade bott hos henne i över tio år. Tyst, tillbakadragen och med lätt stamning arbetade han på en urmakarverkstad. För de andra i huset var han den snälle dårfinken alltid lätt att driva med.
L-lena, är de där ute igen? Per drog upp axlarna nästan till öronen när ljudet ökade i trapphuset.
Ät nu, Per. Det är inte ditt problem, sa Lena när hon la upp potatis. Men inombords kokade hon.
På kvällen gick Lena över till Ingela. Grannen öppnade i morgonrock, telefonen tryckt mot örat och ansiktsmasken kladdig.
Ingela, din dotter har gjort trapphuset till sitt rökrum. Det drar rök rakt in till oss, och ljudet pågår halva natten. Jag kräver att du gör något åt saken.
Ingela slog med ögonen, telefonen var kvar.
Men Lena, dom är ju unga. Vart ska dom annars vara? Det är kallt ute. De är väl inga busar, dom bara har kul. Försök ha förståelse, ni har ju inga egna barn där hemma kanske är därför du är så irriterad. Och Per…ja, han märker väl inget ändå?
Slaget var hårt men Lena visade inget.
Jaha, det är så du ser på saken? Och Per stör? Bra, Ingela. Då vet jag.
Lena gick hem, satte sig vid skrivbordet och tog fram en pärm. Känslor är för de svaga, tänkte hon. För de starka finns Bostadsrättslagen och ordningsregler.
Den kommande veckan höll Lena sig ovanligt tyst. Frida, som trodde att tanten gett upp, tog nu verkligen över trapphuset. Ett gammalt fåtölj från grovsopen släpades fram och musiken dunkade till långt efter midnatt.
Slutet kom på fredagen.
Per kom hem efter jobbet med en matkasse och en liten låda för en kund. När han närmade sig ungdomarna, satte en av killarna, Fridas pojkvän med smeknamnet Kisen, ut foten.
Per snubblade till, påsen gick sönder och äpplena rullade ut på det smutsiga golvet, rätt in bland fimpar och energidryck. Lådan med urverket for i väggen.
Titta, strutsen kan flyga! röt Kisen.
Frida blåste röken långsamt:
Hör du, lilla vän, passa dig, det är du som förstör luften här. Samla ihop, innan jag hinner ångra mig.
Per blev knallröd och fingrarna skakade när han försökte plocka upp äpplena. Han var van nu. Ingen stod upp för honom längre.
Dörren öppnades. Lena stod där, inte med en sopborste, utan med mobilen riktad rakt mot Kisen.
Mindre skadegörelse, förolämpningar och förstörelse, sa hon tydligt. Jag har allt på film. Nu ringer jag polisen och ger dem materialet.
Lägg ner telefonen, tant! Killen ryggade ändå tillbaka Lenas blick skrämde mer än en polis.
Per, res dig upp och kom in, sa hon utan att se på honom.
M-men äpplena stammade han.
Låt dem vara. Det där har blivit skräp, precis som allt annat här ute.
När dörren slog igen vände sig Lena mot en tystare Frida.
Nu lyssnar du. Tror du att jag har suttit stilla en vecka? Jag har samlat ihop ett ordentligt dossier.
Vilket dossier? Frida försökte fräsa, men hennes röst vek sig.
Jag har redan kontaktat ägaren till er lägenhet. Din mamma står inte som ägare, visst? Lägenheten är din pappas, som bor i Stockholm och tror att hans dotter är flitig läkarstudent inte någon som röker och har fester i trapphuset.
Fridas ansikte bleknade. Hennes pappa var inte bara bestämd han var stenhård, och försörjde dem bara på villkor att allt gick rätt till.
Du vågar inte
Det är redan gjort. Han fick bilder och filmer av din fritid för tio minuter sedan. Anmälan till både polisen och bostadsrättsföreningen är inne och dokumentationen är skickad. Polisen kommer om en halvtimme. Din pappa landar klockan nio i morgon.
Lördagsmorgonen vibrerade av en bastant mansröst i trapphuset.
Lena satt och drack kaffe när det ringde på dörren. Där stod en lång, bredaxlad man i dyr kappa Fridas pappa, Henrik Björk. Bredvid med sänkt huvud stod Ingela, söndergråten. Frida syntes inte till.
Fru Andersson? Han talade vänligt men bestämt. Jag ber om ursäkt för dotterns och ex-fruns beteende. Städarna har redan gjort rent trapphuset. Jag betalar hela saneringen. Frida ska bo på studenthem, deras kort är spärrat.
Lena nickade, tog emot ursäkten som något självklart.
Rättvist. Men det finns en sak till.
Hon kallade in Per, som kom ut med böjda axlar, beredd på nästa utskällning.
Er bekant förolämpade igår min systerson och slog sönder hans arbete. Per är en skicklig urmakare han reparerar mekanik urmakare nere i Schweiz säger är omöjliga.
Henrik vände sig mot Per.
Urmakare, säger du?
R-restauratör, rättade Per tyst och hoppfullt.
Jaså minsann Henrik klev fram och räckte fram en stor hand. Jag har en samling fickur, gamla svenska Halda-ur. En har legat still i ett år, tre verkstäder vågade inte ens titta på den. Kan du försöka?
För första gången på länge blev Per mött med respekt, inte som den konstige utan som yrkesman.
J-jag kan försöka. Om fjädern håller.
Vi säger så. Och förlåt min dotter. Jag brast i uppfostran. Håll inte agg. Jag betalar både skada och beställer jobb.
När dörren stängdes tittade Per länge på sin hand. Han sträckte på sig axlarna sjönk tillbaka bakom honom för första gången på många år.
Moster Lena, sa han plötsligt nästan utan att stamma, jag tror jag samlar ihop de där äpplena själv. Mat ska inte spillas.
Lena vände sig mot fönstret så han inte såg tårarna i hennes ögon.
Gör det, Per. Sätt på kaffet också. I dag är det högtid.
Det var tyst och rent i trapphuset. Doften av klorin och nymålad vägg anades. I Lenas lägenhet spred sig doften av nybakta bullar och Pers klara, trygga röst berättade för henne om tourbillonens mekanik.
Rökrummet var stängt. För gott.
Och om man vill bli respekterad, då måste man ibland visa att man själv respekterar både lagen och sig själv.
