Perfekt att du föreslog delad ekonomi. Då behåller jag helt enkelt allt mitt.
När min man sköt undan tallriken vid middagen och såg ut som om jag ställt fram en stämningsansökan istället för pannbiff med lök, förstod jag: nu är det dags för ett principtal. Stefan rättade till servetten, harklade sig och, med blicken riktad förbi mig kanske in i sin egen lysande ekonomiska framtid sa:
Birgitta, jag har räknat lite. Vår ekonomi är i kris på grund av din okunskap om privatekonomi. Från och med imorgon har vi delad ekonomi.
Spänningen försvann lika snabbt som doften av nystekt strömming spred sig i rummet. Jag lade sakta ifrån mig gaffeln.
Perfekt att du föreslog delad ekonomi, Stefan, sa jag och log med samma leende som en orm vilket inbjuder kaninen till middag. Då behåller jag bara allt mitt.
Stefan blinkade till. Inne i hans skalle, som ett tomt biljardbord, krockade tankarna sällan och ljudligt. Han förväntade sig tårar, anklagelser, kanske till och med en scen, men inte ett lugnt ja.
Så duktig du är, nickade han överlägset, redan mentalt spenderandes pengarna han sparat in på mig. Jag ska spara till status. En man behöver status, Birgitta. Och du ja, du klarar dig nog till nya strumpbyxor.
Min man, Stefan Karlsson, är en ovanlig person. Han tror gärna att han är affärshaj, trots att han bara är mellanchef på ett företag som säljer fönster. Hans status visar sig oftast genom att köpa elektronikprylar han använder till tre procent, och att läsa självhjälpscitat på nätet.
Vi är överens, nickade jag. Ska du äta upp din biff? Eller är den utanför din budget nu?
Han åt upp den. Gratis. Sista gången.
Första veckan med ny ekonomisk politik gick i stolthetens tecken. Stefan struttade omkring i lägenheten som en tupp och låtsades inte veta vad tvättmedel kostar. Han köpte sig en premium anteckningsbok i fejkläder och började föra utgifter.
En onsdag kom han hem med en plastpåse där två burkar billigt folköl och ett paket falukorv skramlade ensamma. Jag packade då upp min matkasse från ICA:s online: färsk lax, avokado, ostar, färska grönsaker och en flaska bra riesling.
Stefan stod i dörren till köket, lutad mot dörrkarmen som en utarbetad kämpe. Fint ska det vara, alltså? sa han med en nick mot fisken. Därför har vi aldrig sparat pengar. Slöseri.
Inte vi, Stefan. Jag. Du sparar ju till status. Förresten, har du tagit en egen hylla i kylen? Din är längst ner, i grönsakslådan. Perfekta temperaturen för dina tillgångar.
Han fnös, tog sin falukorv och började slänga ner den i MIN kastrull.
Gas, sa jag utan att vända mig om.
Vad?
Gas, vatten, slitage på kastrullen och diskmedel. Vi delar ju på allt?
Men snälla Birgitta, nu är du väl småaktig! protesterade han och viftade med handen som en godsägare som jagar bort en fluga.
Småaktig är marknaden, Stefan. Det här är marknadsekonomi.
Han försökte fnysa men brände sig på falukorven och minen blev lika hopplös som en mops som tuggat på en citron.
Du är bara sur för att du inte längre får använda mitt kort, konstaterade han surt medan han fick bort deg från tänderna. Kvinnor tappar humöret när de förlorar kontrollen.
På lördag kom Agneta Karlsson förbi. Min svärmor är unik. Hon älskar mig lika mycket som hon föraktar sin sons dumhet. Tidigare var hon ekonomichef på ett stort företag, och respekterade siffror mer än folk.
Vi drack kaffe och åt prinsesstårta. Stefan satt mittemot och tuggade på en gammal skorpa (inköpt under kampanj) och såg ut som en martyr i ett dystert system.
Mamma, Birgitta gömmer till och med toapapper! klagade han, i hopp om att få stöd. Vi har slip-papper ute på toan, men hon har trelagers med persikolukt i sitt skåp! Det är segregering!
Agneta satte tyst ned kaffekoppen och sa mjukt:
Stefan, när du själv införde segregering, vad tänkte du egentligen med? Med det du använder papper till?
Mamma! Jag optimerar budgeten! Jag vill ha råd med bil!
Bil? sa svärmor och höjde på ögonbrynet så högt att det försvann in i luggen. Ska du köpa bil med de slantar du gömmer från frun? Du snålar på toapapper för att kunna köpa en gammal bil och känna dig som kung på E4:an?
Det är en investering! pep Stefan.
En investering, min son, är Birgitta, som står ut med dig i sin lägenhet, svarade Agneta. Förresten, Birgitta, tårtan är ljuvlig.
Stefan försökte ta en bit tårta. Min hand med smörkniven hejdade honom, vänligt men fast.
Femtio kronor, Stefan. Annars blir det skorpa.
På fullaste allvar? Av din egen man? Framför hans mamma?
Marknaden är hård, älskling. Gaffelhyra kostar en tjuga till.
Han blev röd, grep skorporna och försvann ut i köket.
Dramaqueen, konstaterade svärmor. Helt som sin pappa. Han samlade också kapital tills jag skickade honom hem till mamma med ett par kalsonger. Håll ut, dotter. Nu kommer fasen jag är förolämpad och fryser hellre än viker mig.
Två veckor in i experimentet nådde situationen krisnivå. Stefan hade magrat, såg sliten ut, men stoltheten lät honom inte ge upp. Han gick i skrynkliga skjortor (tvätt- och sköljmedel var mina, sin galltvål vägrade han) och doftade billig deodorant. Han såg på mig som en slagen tax som fortfarande tror den är varg.
Slutet kom en fredagkväll. Jag kom hem från jobbet trött men glad hade fått bonus. På köksbordet stod ett överrasknings-fynd: ett visset gäng nejlikor och en flaska svenskt bubbel av sämsta sort.
Stefan satt vid bordet och glänste som en fernissad femkrona.
Birgitta, sätt dig. Vi måste prata. Jag har bestämt att vi kan släppa på reglerna. Jag är beredd att lägga in han tog en dramatisk paus: femhundra kronor i veckan till matbudgeten.
Jag såg på honom. På blommorna, torra som en gammal herbarium. På bubblet, som nästan gav mig halsbränna av blotta åsynen.
Femhundra? Det var generöst, Stefan. Men det finns en hake. Jag tog upp en mapp ur väskan. I den: ett prydligt utskrivet Excel-ark.
Vad är det? undrade han misstänksamt.
En faktura, min vän. På hyra. Titta: rum i centrala Stockholm (inkl. vardagsrum och kök) 7 500 kronor. El, varmvatten (du duschar i fyrtio minuter) 1 500 kronor. Städning (jag städar, du inte) 1 000 kronor. Totalt: 10 000 kr i månaden. För två veckor blir det 5 000. Samt slitage på vitvaror.
Stefan blev kritvit i ansiktet.
Du du tar betalt av mig för att bo i min egen frus lägenhet?!
I lägenheten till den kvinna du valt att ha delad ekonomi med rättade jag mjukt. Du sa själv: mitt förblir mitt. Bostaden är min. Alltså är du hyresgäst. Och utan hyresavtal kan du sägas upp inom 24 timmar.
Det är lågt, det är girigt! Jag är man!
Han for upp, välte stolen.
Du är en man som ville spara på sin fru men glömde att du bor på hennes bekostnad, sa jag stilla, men varje ord var tungt som en kettlebell. Vill du vara partner? Var det. Eller leta efter status någon billigare stans.
Han tappade fattningen, försökte säga något, men öppnade och stängde munnen om vartannat.
Du kommer ångra dig! utbrast han till slut. Jag lämnar! Jag hittar någon som uppskattar mig, inte bara kvadratmeter!
Lycka till, Stefan. Ta med din falukorv från frysen den är din tillgång, jag gör inga anspråk på andras grejer.
Han rusade runt i lägenheten, kastade ner saker i väskan. Skrek att jag var pengakåt, dödade kärleken, att han nu skulle ut i natten och kylan…
Ring mamma så bäddar hon, rekommenderade jag medan jag hällde upp ett glas av mitt goda riesling. Beställ billigaste taxin, spara på statusen.
Han smällde dörren så att det ekade i trapphuset som om han hoppades att min samvete skulle vakna. Det gjorde den inte. Däremot vaknade grannen under.
Tystnaden i lägenheten var ljuvare än hallonsylt. Jag satt i fåtöljen, blickade ut över Stockholm i natten och kände mig fri som aldrig förr. Telefonen plingade. Sms från Agneta: Han är här. Sur, hungrig, kräver rättvisa. Sa till honom att rättvisa är dyrt och han saknar pengar. Fakturerade honom för middag och övernattning. Hanterar marknaden med kärlek. Hur mår du?
Jag log och skrev: Jag mår bra, mamma. Tänker köpa nya gardiner. För det jag sparat.
Man behöver aldrig förklara för någon varför den är dum. Det får långt större effekt att låta personen själv betala hela priset för sin dumhet. Om en man ber dig om självständighet förvissa dig om att han klarar sig när han får den.
