Signe tålde verkligen inte de där dagarna när potentiella adoptivföräldrar dök upp på barnhemmet i Uppsala! I sju långa år hade hon bott där och inte en enda gång hade någon valt henne.
När hon var riktigt liten såg hon faktiskt fram emot de där dagarna. Hon satt trollbunden och stirrade på alla tjusiga tanter och farbröder. De såg ut som moderna trollkarlar som kanske skulle ta med henne till sitt slottsliknande hem! Där nya mamman skulle pussa henne godnatt och nya pappan skulle bära henne på axlarna. Hon skulle till och med få ett eget rum. Och kanske bäst av allt skulle hon slippa se den störiga Viktor varje dag. Han gjorde alltid sitt bästa för att dra henne i flätan och kallade henne Stare.
Signe hade ingen aning om vad en stare var, men det lät förolämpande. Viktor, den rackaren, var inte heller sen att ropa:
Stare! Stare!
Hon var fem när hon hamnade på barnhemmet, efter att hennes föräldrar omkommit i en olycka. Långt in på nätterna grubblade Signe över varför mamma och pappa aldrig hämtade henne. Varför hade de lämnat bort henne?
Åren gick, hon började förstå att de var borta för alltid. Deras ansikten blev suddiga minnen, rösterna försvann, till och med lukten av hemmet bleknade bort som en gammal doftgran i en taxi.
Signe önskade så innerligt att någon skulle välja henne. Men miraklet inträffade såklart aldrig, och efter ett tag insåg hon att hon förmodligen aldrig skulle bli vald. Hon var liksom ingen söt liten flicka med fluffiga rosetter och sockersöta leenden. Nej, de fina familjerna föll alltid för de där flickorna som poserade som prinsessor vid hemmets entré.
Och Viktor gav sig aldrig. Nu visste Signe åtminstone att en stare var en fågel, men det gjorde knappast saken bättre.
Just den här dagen hade det kommit nya spekulanter. Personalen gjorde sitt bästa: alla flickorna kläddes upp, flätor i håret, rosetter in och ut. Men Signe, hon tog saxen och klippte av sig allt kort som en pojke. Hon ville inte längre bli vald. Hon bestämde sig på stående fot: från och med nu skulle hon själv välja allt och alla i sitt liv!
När personalen såg henne med det hastigt klippta håret, tappade de hakan. Och Viktor, han var förstås snabb:
Stare!
Signe hade fyllt tolv, Viktor var tre år äldre.
Den dagen var det ingen som valde henne. Inte så konstigt, kanske frisyren var kaos och hennes blickar gnistrade som ett vinteråskväder över Mälaren.
Tre år senare lämnade Viktor barnhemmet. Han sade hejdå till alla, men innan han gick, kom han fram till Signe.
Jaha, hejdå då, Stare?
Mmm, hejdå, sa Signe, utan att blinka.
Du, håll ut bara! Bara tre år kvar, sen hämtar jag dig! sa Viktor med ett sällsynt allvar.
Tror du! Vem har sagt att jag vill bli vald av DIG? Pucko! bet hon ifrån.
Viktor gav henne en lång, udda blick och gick därifrån utan att vända sig om.
När Signe själv till slut klev ut genom barnhemmets dörr, andades hon in frihet och vuxenliv. Nu hade den lilla ankungen vuxit upp till en svan. Håret var långt, ögonen stora och gröna som sommarens första äpplen, kroppen smal och elegant. Hon gick mot sina föräldrars gamla lägenhet i Stockholm och då hörde hon plötsligt:
Hej där, Stare!
Signe vände sig om och såg Viktor.
Vad gör du här? frågade hon.
Jag sa ju att jag skulle hämta dig, sa Viktor och ställde sig tätt intill.
Jag sa ju att jag själv skulle välja, svarade Signe och mätte honom från topp till tå. Han hade vuxit sig både längre och bredare.
Välj mig då, Signe! snälla!
Jag får väl tänka på saken, muttrade hon och traskade till sitt nya hem.
Viktor följde efter henne ända till porten. Han väntade tills hon klivit in, sen gick han tyst därifrån. Men varje kväll sen dess satt han på bänken utanför hennes hus. Inte förrän lampan släcktes gick han hem.
Sommaren byttes mot regnig höst, sedan kom vintern. Men Viktor dök upp kväll efter kväll. En dag satte Signe sig bredvid honom.
Har du inte tröttnat än? Är det inte svinkallt att sitta här?
Det är lugnt. Det är värt det. Bara du väljer mig, sa Viktor och såg på henne med samma blick som en golden retriever använder när det vankas köttbullar.
Signe reste sig så hastigt att hon nästan ramlade baklänges, och rusade in. Tittade på honom genom spetsgardinen, medan han stirrade upp mot hennes fönster.
På nyårsafton skyndade sig Signe hem efter jobbet. Hon skulle hinna duka, byta om, snart var det dags för nyårsfirande! Men Viktor syntes inte till på bänken. Hjärtat slog ett dubbelslag Tänk om något hänt?
En timme senare var allt fixat, Signe hällde upp lite cider champagnen sparade hon på och kikade ut genom fönstret. Inte ett spår av Viktor. Oron kröp som en kall vind längs ryggraden. Vad skulle hon göra? Hennes inre dialog exploderade:
Vad håller jag på med? Jag vet ju inte ens var han bor! Hur kan jag vara så dum!
Just då flammade något upp utanför fönstret. Jaha, nu skjuter de raketer, typiskt svensk nyår. Hon drog gardinen åt sidan för att se på fyrverkeriet.
Där, i snön utanför huset, lyste stora, flammande bokstäver:
VÄLJ MIG, SIGNE!!!
Och på bänken satt Viktor och vinkade stort mot hennes fönster, som om han hade all tid i världen att vänta på att bli vald.
