Viktor körde sin lastbil genom den svenska landsbygden, när han plötsligt fick syn på en tjej som stod ensam vid vägkanten. Det var redan mörkt, och förutom dem var det ungefär lika tomt som i en Ica-butik innan midsommar. Han bromsade in.
Kan du skjutsa mig? frågade tjejen.
Självklart! Det är inte direkt trafikstockning här. Har du väntat länge? undrade Viktor.
Ja, svarade tjejen, och tårarna rann ner för kinderna på henne. Viktor tittade på henne, förvånad.
Han hade just gett sig ut på vägen tidigare på dagen med sin Volvo-lastbil. I hytten luktade det ännu ljuvligt av mammas nybakade piroger med potatisfyllning hans absoluta favorit. Det var helg, men någon måste ju ändå leverera varorna, så jobbet kallade även denna röda dag.
Medan han tuggade i sig ännu en pirog satte han på radion, där ett riktigt svenskt dansband trallade, och hans humör steg genast några snäpp.
Nu, i kvällens mörker, närmade han sig en liten by precis intill vägen. När han körde förbi busshållplatsen såg han, i skenet av bilens strålkastare, en tjej som viftade för att få lift.
Han stannade. Tjejen, som nog frusit lika mycket som den surströmming ingen vill öppna, skyndade sig fram till lastbilen.
Kan du skjutsa mig? frågade hon.
Klart jag kan, hoppa in. Det är ju inte direkt en kö av bilar här ikväll, och klockan har hunnit bli rätt mycket. Har du väntat länge?
Ja, jättelänge, sa tjejen och brast plötsligt ut i gråt.
Viktor tittade på henne som om han just blivit erbjuden vegansk korv på grillfest.
Har det hänt något? frågade han, lite försiktigt.
Snörvlande började hon berätta sin historia:
Jag heter Ylva. Det är ju Tjugondag Knut idag, alla helger ska ut och sådär, så min kollega bjöd ut mig till deras sommarstuga i en liten by för att fira. Hennes man skulle grilla korv och hela köret. Hon sa till mig att när jag kom fram, skulle jag ringa och så skulle hon möta mig vid hållplatsen som ligger intill lanthandeln.
Jag tackade ja för jag blev precis dumpad av min kille innan jul, och min kollega tyckte inte jag skulle sitta ensam hemma bland nedsläckta ljusstakar och doftljus.
Så jag hoppade på bussen mot Björkås, men när jag klev av och ringde henne sa hon att jag skulle gå in i affären och vänta fem minuter. Men det fanns ju knappt något affär, bara ett mörkt hus och själva byn låg typ trehundra meter bort i totalt mörker.
Jag tittade efter på bussen som redan gett sig iväg, och insåg att på skyltningen stod det Lönnholm. Jag tog alltså fel buss! Den där Björkås ligger åt helt andra hållet.
Och bussen var det sista för idag Jag ropade givetvis som en tok när jag insåg det, men chauffören hörde inget, och efter två timmar insåg jag till sist att jag var fast. Alla såg ut att ha gått i vinteride inga bilar mot stan heller.
Jag tänkte gå till byn, men stannade ändå och försökte lifta. Och ja nu har jag stått här i nästan tre timmar.
Hade det inte varit för dig, så vet jag inte vad som hade hänt. Tusen tack…
Vi kan väl säga du till varandra? sa Viktor och log.
Ylva nickade och log blygt tillbaka, och Viktor tänkte för sig själv att det där var en tjej som inte var som alla andra jordnära, enkel och med fötterna på jorden. Han svängde in lastbilen till sidan, vände sig mot henne och sa:
Nu har du fått värmen tillbaka. Dags för middag! Min mamma bakar faktiskt världens bästa piroger med potatis.
Efter en simpel men svensk gourmetmiddag Ylva bidrog med lite rökta korvar, hårdost och en chokladkaka från väskan satte de sig tillrätta för natten. Ylva fick lägga sig på hyllan ovanför, Viktor på sätena.
Efter ett tag frågade Ylva plötsligt:
Viktor, är du gift?
Nej, faktiskt inte…
Varför då?
Kanske för att jag först nu träffat någon som jag gillar men har inte riktigt hunnit säga det till henne än.
Jaha…
Nåväl, bäst vi sover nu, måste hinna leverera varorna imorgon bitti.
Resan gick smidigt, och Ylva hann skämta om att detta varit hennes mest bisarra äventyr och nu nästan glad att bussen hamnade fel för annars hade de ju aldrig träffats.
Längs vägen insåg Viktor mer och mer att det där med ödet kanske inte är så dumt ändå.
När de rullade in mot Stockholm nästa dag, tog han mod till sig:
Du, Ylva, kan jag få ditt nummer?
Och vad hände med den där tjejen du gillar då? flinade hon.
Jag menade ju dig, skrattade Viktor. Jag har faktiskt tyckt om dig från första stund, och vill gärna att vi träffas igen om du vill förstås.
Jag vill! Du har ju redan räddat mig från den svenska vintern och varit en gentleman hela vägen.
Våren därpå gifte sig Viktor och Ylva i april. Vem hade kunnat tro det? Kanske är det exakt såhär som ödet jobbar via fel buss och potatispiroger på svenska landsvägar.
