“Du har hängande hud!” min man, sextio år fyllda, nöp mig i sidan inför gästerna. Då tog jag fram spegeln och visade vems hud som faktiskt hängde.
Emma, vad är det där? Bertil, redan klädsamt röd om kinderna efter tredje snapsen hemgjord bärlikör, sträckte plötsligt fram handen och knep till mig på sidan, precis ovanför skärpet där kjolen stramade lite när jag satt.
Han gjorde det högljutt, mitt bland gästerna, utan minsta skam i kroppen.
Men Bertil, vad sysslar du med? försökte jag lägga undan hans hand, som om det var en envis höstfluga, men han gav sig inte.
Hans fingrar, bulliga som små brända prinskorvar, knep tag igen. Det gjorde inte direkt ont, men sved av förödmjukelse.
Kolla! utbrast han till grannen Lennart mitt emot, som redan siktat in sig på sillen med gaffeln. Jag säger till Emma: Sluta med bullarna på kvällarna. Men hon säger bara: Det är åldern, hormonerna vet du.
Bertil skrattade och magen guppade i takt med hans bullrande skratt, så att skjortknapparna hotade att sprätta iväg.
Vilka hormoner? Det är ren lathet, inget annat! summerade han högt, medan han belåtet granskade bordet.
Bertil, nog nu, väste jag mellan tänderna, kände rodnaden krypa från halsen upp över kinderna.
Lennart log nervöst och stirrade djupt ner i tallriken, som om majonnäsmönstret plötsligt blivit världens vackraste konstverk.
Hans fru, Annika, tittade diskret bort och började pilla med servetten, som om ingenting hänt.
Vadå “nog nu”? Bertil kände sig som festens mittpunkt och tänkte uppenbarligen inte sluta i första taget. Hur ska man kunna vara ärlig då? Du har ju hängande hud!
Återigen petade han med fingret på mig, som om han testade en bulldeg.
Här ser du, som en liten valk, precis som på en mops, fortsatte han envist. Inte snyggt alls, Emma.
Rummet fylldes av en klibbig tystnad, endast bruten av kökskylen som brummade vidare.
Jag gör ju allt för dig, la han till i undervisande ton, lutade sig bakåt och la armarna över magen. En kvinna ska hålla efter sig för att mannen ska trivas. Det är ju naturens lag.
Jag såg på honom.
Noggrannare än på många år. Kanske för första gången på trettio års äktenskap.
Sextiotvå år. Magen som hängde över byxlinningen likt ett regnmoln över en skärgårdsudde.
Dubbelhaka som mjukt gled över i nacken och så vidare i sluttande axlar, utan minsta spår av kontur.
Kal hjässa, glansig av värme och festmat, liksom en nystekt pannkaka.
Så du gillar det som är snyggt? frågade jag oväntat lugnt.
Något växlade om inombords, ett tungt reglage som slog i nit.
Skam, överseende och det ständiga tålamodet byttes mot kristallklar tydlighet.
Självklart! sade Bertil självsäkert, dunkade sig i bröstet och fick ett dovt plaskande ljud. Jag håller formen!
Vilken form då? jag lät blicken vila oförskämt länge.
Mannens form, såklart! rättade han på ryggen så gott ryggraden tillät. Varje morgon: armhävningar, lyfter hantlar fem minuter, håller mig i schack.
Han försökte dra in magen; det blev inte mycket av det.
Magen gungade mest till, skakade till av rädsla och lade sig snart bekvämt till rätta igen, över bältesspännet som grävde sig in i köttet.
En karl ska vara en örn, inte en potatissäck, proklamerade han.
En örn, minsann? jag ställde mig långsamt upp från bordet.
Vad ska du nu? Blev du sur eller? ropade han efter mig, medan han fyllde på mer likör. Man ska inte ta illa upp av sanningen, Emma! Det är bara att banta, inte tjura!
Jag gick ut i hallen, där det doftade gammal jacka och skoputs.
På väggen hängde vår slitna, arvegods-spegel.
Ovalt, tungt och med snidad träram som mindes både våra unga år och spänstiga midjor.
Bestämt tog jag ner den från spiken, tyngden kändes knappt.
Jag klev tillbaka in till vardagsrummet, höll spegeln framför mig som en sköld eller en dom, det gick inte att överklaga.
Gästerna stelnade mitt i matbitar och skratt, Annika glömde stänga munnen; en inlagd gurka glimmade på tungan.
Bertil, ställ dig upp, sade jag lågt, men så allvarligt att ingen vågade invända.
Va? Varför då? undrade han, men såg mitt ansikte och ställde sig motvilligt. Ska vi dansa eller?
Nej, svarade jag och gick närmare så jag kände doften av lök och alkohol. Vi ska beundra örnen.
Jag höll spegeln rakt mot hans ansikte. Han blev tvungen att gripa efter ramen, händerna darrade av förvåning.
Emma, vad håller du på med? nu hördes en första skälvning i hans annars självsäkra röst.
Titta! kommenderade jag, med samma röst som man använder mot busiga katter. Titta noga.
Han tittade förvirrat på sitt skakande spegelbild.
Jaha, det är ju jag, vad är det med det då?
Så, titta längre ner, jag pekade tvärt mot glaset där hans skjorta och mage syntes. Ser du?
Vad då? han såg fort-farande trotsig ut.
Du har hängande hud! sa jag högt och tydligt med hans egen ton från nyss. Och inte bara hängande, Bertil. Den ligger i lager.
Emma! han försökte släppa spegeln, ansiktet blossade av ilska.
Nej, håll! tryckte jag ner ramen mot honom. Där över bältet, är det här stålmuskler, tycker du?
Lennart klartade skratt och hostade ner i näven.
Nej, älskling, det där är en flytväst, jag var skoningslös. Ifall vi drunknar i fett.
Bertil rodnade så djupt att han såg ut som en övermogen tomat.
Och de där på sidorna? pekade jag. Örnvingar? Eller små julskinkor?
Sluta! väste han, försökta vrida sig undan. Människor ser ju!
Låt dem titta! höjde jag rösten. Du vill ju alltid tala om för alla hur det ska se ut hemma!
Jag tog ett kliv tillbaka, ville se hela bilden.
Då synar vi din estetik nu, fortsatte jag. Vänd dig mot lampan.
Nej, tänker inte, muttrade han, men lydde genast.
Hans profil i spegeln liknade allt annat än en antik hjälte.
Och nacken ja, det var knappt någon.
Ser du de där tre vecken i nacken? sade jag flegmatiskt, som läkaren på distriktsläkarmottagningen. Det är en äkta mops, Bertil. Stamtavla och allt.
Annikas axlar skakade tyst, ansiktet mot servetten.
Och här under hakan? fortsatte jag skoningslöst. En pelikan, har du snacks på lager där?
Jag är ju karl! pep Bertil ynkligt. Det får jag vara!
Jaså? sa jag torrt. När jag, efter två barn och trettio år vid spisen, får en liten valk det är skam, lathet och hängande hud? Men när du inte lyft annat än fjärrkontrollen på tio år, blir du en skakig pudding, men ändå karl i sina bästa år?
Jag slet loss spegeln ur hans trötta händer, han såg sliten ut.
Där stod han i mitten av rummet tafatt, skrynklig, den översta skjortknappen hade gett upp och rullat iväg.
Hans hela viktiga borgerliga fjäderskrud försvann, kvar var en ganska rund farbror som plötsligt insett att kungen var naken.
Sätt dig, sade jag sakligt, ställde tillbaka spegeln mot byrån. Och ät.
Han dunsade ner på stolen, som knarrade under hans corpus.
Jag vill aldrig höra ett ord om min figur mer, sa jag, rättade till frisyren i spegeln.
Jag vände mig mot honom och sade tyst:
Annars hänger jag upp spegeln rakt framför din stol. Då får du äta med pelikanen.
Lennart, tryggt skrattandes nu, torkade tårar ur ögonen.
Bertil lirkade försiktigt upp en liten inlagd kantarell med gaffeln.
Åt långsamt, blicken fixerad i tallriken. Ville krympa.
Känslan av kladdig pinsamhet försvann. I rummet blev luften lättare, som om någon öppnat ett fönster.
Jag tog plats som husets värdinna.
Skopade upp en rejäl bit Napoleon-tårta åt mig själv.
Den jag bakat hela gårdagen, bestämt tänkt motstå för att inte gå upp.
Grädden smet ut, bottnarna smulade sig perfekt.
Emma, kan du skära en stor bit åt mig också, viskade Annika och räckte fram sin tallrik. Skit i dieten, vi lever bara en gång.
Och till mig, blinkade Lennart, lyfte sitt glas svartvinbärssaft. Tror jag fått vingar med, bäst att stärka sig.
Bertil höjde en blick, såg lite blyg ut, men annorlunda, omtänksamt.
Sen sneglade han på tårtan.
Ett kort ögonkast på spegeln, där hans strumpor i två olika färger stack fram.
En svart, en blå. Örnen, minsann, hemma i köket.
Förlåt, Emma, mumlade han, utan att titta på mig. Det där var dumt sagt.
Ät, Bertil, ät, jag tog en stor tugga tårta, njöt av smak och grädde. Du behöver energin.
Han höjde frågande på ögonbrynen.
Till hantlarna, log jag. Du är ju så sportig.
Kvällen gick vidare med vanliga prat om priser, väder och stugan.
Men något hade förändrats permanent runt bordet.
Min kritiske hemmaörnen hade plötsligt blivit mänsklig.
Med brister, rädslor och valkar.
Och vet ni?
Den där tårtan smakade djävulskt gott.
Bästa biten på tjugo år.
Sedan dess står spegeln kvar i vardagsrummet.
Bertil sträcker på sig när han går förbi.
Och han har aldrig mer sagt ett ord om min hängande hud.
Kanske är han bara rädd att väcka pelikanen.
Mellan människor bör mer ödmjukhet och självdistans råda för det är först när man släpper behovet att peka ut andras fel, som man själv kan andas fritt.
