“Nu går jag till en yngre kvinna”, utbrister farfar på 65, medan han packar resväskan. En timme senare kommer han hem i tårar.
Nu går jag till en yngre, säger farfar, 65 år gammal, och försöker tränga ner den rutiga filten, som tydligt inte vill lämna sin trygga plats, i resväskan.
Bengt Eriksson säger det som om han annonserar en resa till Mars eller har upptäckt en ny kontinent. Rösten är hög, dramatisk, han verkar förvänta sig att världen ska explodera.
Men inget smäller, inte ens ett litet pys.
Hans fru, Ingrid, står vid strykbrädan och för järnet lugnt över hans, Bengts, finklänning. Ångan fräser ur strykjärnet och stör den trygga stämningen i lägenheten.
Jag hör dig, Bengt, säger hon lugnt utan att titta upp. Har du packat varma långkalsonger? Det är november, den där unga kommer inte värma dina njurar.
Bengt stannar upp, handen med den yllestrumpan hänger kvar i luften. Han hade väntat sig vad som helst: krossad porslin, gråt, hot om att ringa barnen.
Men inte en så här vardaglig fråga om kalsonger.
Vad har långkalsonger med det här att göra, Ingrid?! ropar han, ansiktet blossande rött. Jag talar ju om kärlek, om ett nytt liv, ett… renässans!
Till sist knökar han ner filten, lägger hela sin vikt på väsklocket, och rycker i dragkedjan. Väskan gnisslar sorgset, precis som hans egna leder gör nu för tiden, men den stängs.
Och du svarar om långkalsonger! Det är så du är. Jordnära, tråkig! Där ute väntar äventyr, liv!
Vad heter det där äventyret, då? frågar Ingrid och hänger upp skjortan åt honom. Eller är det bara “sötis” i mobilen?
Hon heter Linnea! säger Bengt stolt och rättar till ryggen. Hon är inte bara kvinna, hon är en musa!
Ingrid hummar, väl medveten om att enda poesi Bengt egentligen gillar är snapsvisor på Kalas.
Linnea, sa du? Fint. Hur gammal är din musa?
Tjugonio! svarar Bengt, ser på henne utmanande.
Ingrid lägger ifrån sig strykjärnet och betraktar honom länge, som man tittar på ett älskat men skrangligt skåp med en dörr som plötsligt lossnat.
Bengt, säger hon mjukt men med stål i rösten. Du är sextiofem. Du får ont i ryggen av att sitta för länge på toa och går på leverdieten.
Hon suckar och fortsätter:
Vad ska du göra med en tjugonioårig Linnea? Läsa dikter?
Det har du inget med att göra! snäser han och greppar väskan. Vi ska resa ihop, promenera under månen, njuta av livet! Jag är minsann inte gammal!
Han försöker rycka upp väskan men den är förrädiskt tung. Det hugger till i ryggen men han biter ihop.
Man får inte visa svaghet inför sin nästan-exfru.
Glöm inte blodtryckstabletter, Casanova, säger Ingrid medan hon vänder en örngott med ångstrykjärnet. De är i översta byrålådan. Och salvan för lederna.
Jag behöver inga tabletter! påstår Bengt, även om hjärtat bankar oroligt. Vid hennes sida känner jag mig som trettio! Nu räcker det, Ingrid. Hejdå. Lägenheten lämnar jag åt dig, jag är ju generös.
Tack, du försörjare, nickar hon. Lägg nyckeln på hallbordet. Och ta ut soporna när du ändå går.
Det sista krossar honom. Ingen dramatik. Bara “ta ut soporna”.
Han rycker åt sig soppåsen vid dörren, sträcker på sig och går ut i trappen. Dörren glider tyst igen bakom honom.
Bengt står i trapphuset, bland dofter av kattmat och stekt potatis från grannarna. Väskan sliter i armen, ryggen värker och mobilen surrar i fickan.
Det måste vara Linnea. Hon väntar på sin riddare.
Han klickar fram mobilen, hjärtat bultar till. Ett meddelande: “Älskling, kommer du snart? Har bokat bord till oss. Men du… en sak…”
Han läser: “Jag måste snabbt swisha 5 000 kronor till mamma, hon kan inte hämta ut medicin, men jag har nått mitt gräns. Kan du swisha? Ger tillbaka när vi ses!”
Bengt rynkar pannan. 5 000 kronor. Konstigt. Igår ville hon ha 3 000 till taxi. I förrgår 2 000 till internet. Veckan före skickade han 10 000 till nån “kurs i inspiration”.
Hissen kommer. Bengt släpar in väskan, trycker på våningsknappen, möter sin egen blick i spegeln en äldre man med mössa, röda kinder och förvirrade ögon.
“Jag går till en yngre,” tänker han, men nu känns det mest gammalt och patetiskt.
Ute är det råkallt, småregn och blåst som drar ner de sista löven. Bengt släpar väskan till busshållplatsen Linnea bor på andra sidan stan i nybyggda kvarter.
På den blöta bänken sätter han sig, fingrarna är iskalla när han loggar in på banken.
Saldo: 4 800 kronor. Pensionen kommer först om en vecka.
Fan, muttrar han.
Han skriver: “Linn, vännen, har inte så mycket på kontot. Tar med kontanter när vi ses, har en gömma.”
Svaret kommer direkt: ögonen-upp-emoji. Sedan: “Bengan, varför är du som ett barn? Låna av nån! Om du älskar mig, hittar du lösning!”
“Bengan”. Inte Bengt, inte älskling. Som grannens katt.
Känslan av oro smyger sig på. Nånting stämmer inte.
Han inser att han aldrig pratat med Linnea på videosamtal. Det är alltid “trasig kamera” eller “dåligt nät”. Men profilbilderna är som från ett modemagasin.
Han ringer bara för att höra hennes röst. Långa signaler, kopplas bort.
Så kommer ett sms: “Kan inte prata, gråter!”
Bengt sitter kvar, kramar väskan. Bilar susar förbi, stänker smutsvatten.
Kylan biter genom ytterjacka och skjorta. Ryggen värker.
Linnea, säger han tyst och smakar på namnet. Det smakar plast.
Så plingar det igen: “Har du swishat? Om inte låt bli att komma. Jag behöver en man som löser problem!”
Bengt stirrar på skärmen, bokstäverna flyter ihop.
Han minns Ingrid. Hur hon i tysthet smorde hans rygg igår. Hur hon kokade ångade biffar, som han egentligen inte gillar men äter för leverns skull.
Hur hon alltid vet var hans strumpor ligger.
“Jag behöver en man”
Han ser sig själv i Linneas lägenhet. Främmande soffa, främmande dofter, krav på att alltid vara “på topp”.
Att betala, betala, betala, för rätten att vara nära ungdomen.
Och när han får ont i ryggen där borta kommer Linnea ens smörja in honom? Eller bara rynka på näsan och gå?
Bengt reser sig långsamt, knäna knastrar. Han tittar på bussen mot nya kvarteren, men står kvar.
Bussen åker vidare, avgaser yr.
Ytterligare en minut står han kvar, vänder sedan om och lyfter väskan. Hemåt.
Vägen tillbaka känns som en evighet. Hissen är trasig, så klart, och han får släpa väskan tre trappor upp.
På varje halvplan stannar han, svettas och kippar efter andan, hjärtat slår inte av kärlek utan av stress.
Vid lägenhetsdörren ställer han ner väskan och ringer på. Tyst. Ingen öppnar.
Panik väller över honom kall, klibbig. Tänk om hon har gått? Bytt lås?
Han lämnade ju nycklarna på hallbordet!
Återigen ringer han på.
Ingrid! ropar han hest. Ingrid, öppna!
Låset klickar upp. Ingrid står i dörren, lika lugn som vanligt, i sin hemmarock.
Bengt står där blöt, smutsig, med mössan i handen, tårarna rinner ner för kinderna.
Riktiga, bittra tårar över sig själv och hur dum och gammal han är.
Jag… börjar han. Alltså Ingrid… Bussen… Det regnar… Och jag kom att tänka på…
Han kan inte säga sanningen. Kan inte erkänna att hans Linnea visade sig vara någon som bara behövde pengar. Det vore för förödmjukande.
Ingrid betraktar honom länge, ser ner på väskan, suckar.
Glömde du ta ut soporna? frågar hon.
Bengt ser förvirrad ner på sin lediga hand. Soppåsen är borta kvar på bänken.
Glömde… viskar han skamset.
Ingrid skakar på huvudet och släpper in honom.
Kom in, Romeo. Teet kallnar. Och tvätta händerna, du är alldeles smutsig.
Han släpar in den förbannade väskan. Doften av hem nytvättat, en antydan av liniment slår emot honom.
Det är den bästa doften i världen.
Han tar av sig skorna, går ut i badrummet. I spegeln möter han en trött gammal man. Han tvättar ansiktet med iskallt vatten och sköljer bort tårar och förnedring.
Vid köksbordet häller Ingrid redan upp te i hans största mugg. På bordet står en tallrik ångade biffar.
Ingrid, viskar han och sätter sig. Förlåt, gamle tok.
Ät, säger hon kort utan att titta på honom. Det kallnar.
Nej, men på riktigt. Vilken Linnea? Vilken musa? Utan dig… Jag vet ju inte var försäkringspappren ens är.
De ligger i dokumentmappen, översta lådan, svarar hon rutinmässigt. Bengt, snälla, börja inte om med teatern nu. Du är hemma. Låt det vara.
Han tuggar på köttbullen och den smakar bättre än någonsin.
Linnea då… får han ur sig, ljuger för att rädda sitt ansikte Hon röker, kan du tänka dig? Och svär hela tiden.
Ingrid blickar över glasögonen. Små eldar tänds i hennes blick.
Oj, så hemskt, säger hon riktigt allvarligt. Och du, en sann estet, klarade förstås inte det.
Så klart! utbrister Bengt. Jag sa till henne: “Fröken, ditt språkbruk passar inte din look.” Men hon…
Han rycker på axlarna:
Jag förstod att det var tomt. Ingen själ, bara vakuum.
Det är väl bra att du förstod det vid busshållplatsen och inte hos Skatteverket, säger hon och reser sig. Hon hämtar liniment och ställer tuben på bordet.
Ryggen tog väl stryk av att släpa väskan?
Bengt rodnar.
Lite, ja…
Av med skjortan. Jag smörjer.
Han tar av sig, gnäller, men känner hennes välbekanta, trygga händer arbeta in linimentet i ryggen. Det bränner gott, helande.
Ingrid, mumlar han.
Ja?
Visste du att jag skulle komma tillbaka?
Självklart.
Hur då?
Ingrid slår lätt till honom på friska axeln, som för att säga “klart!”
För att du hade varken kalsonger, strumpor eller medicin med dig i väskan.
Hon småler:
Däremot knölade du i min gamla päls, den jag sagt att du skulle lämna till kemtvätten.
Bengt stelnar till och vänder sig om.
Pälsen?
Pälsen. Såg i morse hur du tryckte ner den. Tror du jag är blind? Du är ju halvblind utan glasögon!
En kort paus. Han låter tanken sjunka in: han gick mot ett nytt liv med fruns päls och filten i väskan.
Plötsligt börjar han skratta. Först tyst, sen högt. Skrattet blir till hosta, sedan skratt igen.
Ingrid tittar på honom, ett leende rycker i hennes mungipor.
Du är ett vrak, säger hon vänligt. Ät nu. Imorgon måste vi till landet och bära in syltburkar i jordkällaren. Där får du motion och frisk luft.
Vi åker, Inga! lovar han, torkar skrattårarna.
Mobilen vibrerar i byxfickan. Bengt kollar: “Linnea: Var är du?? Mamma är döende!! Swisha åtminstone tusen!!”
Han trycker säkert “blockera”. Raderar chatten. Lägger mobilen skärmen nedåt på bordet.
Ingrid, ska vi hoppa över syltburkarna? föreslår han plötsligt, ser på sin hustru som om för första gången. Ska vi inte bara grilla lite? Jag kan marinera kött själv, som du gillar, med lök.
Ingrid höjer ögonbrynen förvånat. Bengt har inte rört grillen på tio år.
Grilla? Men din lever då?
Skit i levern, utbrister han. Man lever bara en gång.
Han tar hennes arbetshårda hand och kysser den.
Tack för att du släppte in mig, Ingrid.
Hon drar undan handen, men inte tvärt, snarare mjukt.
Ät nu, Don Juan. Annars hinner det kallna.
Ute tilltar regnet, vinden slår mot rutan, men i köket är det varmt och ljust. Skjortan hänger på stolen, det doftar liniment och te.
Det är den bästa doften som finns.
Bengt ser på Ingrid och tänker att visserligen är tjugonio år trevligt, men vem annars skulle veta att han kan få för sig att packa fruns päls och ändå få komma hem igen?
Ingrid? säger han.
Vad är det nu?
Pälsen Jag passar på att lämna den till kemtvätten imorgon, okej?
Gör det du, svarar hon. Men packa upp väskan först, och ta ut filten. Jag fryser om fötterna.
Bengt nickar och hugger in på biffen.
Livet fortsätter. Och det är inte alls så dumt, ändå.
