Släng ut honom på gatan. Hittade grannkatten under snön, och ägaren vägrade rädda honom
Jag har alltid varit lite på min vakt mot grannens katt. Det är inget särskilt agg mot katter generellt, men den där stora, randiga fräckisen lyckades verkligen reta upp mig en gång.
Det här är en berättelse om hur viktigt det är att behålla sin mänsklighet oavsett omständigheterna.
Den där sommaren började grannens katt, Malte, använda min lilla odlingslott som kattlåda. Flera gånger ertappade jag honom bland rädisorna, där han grävde i jorden som om han höll på med arkeologiska utgrävningar. Då ropade jag till och försökte jaga iväg honom, men han smet alltid lugnt ut ur grinden. Min lilla sommarstuga var ärvd från mormor och låg perfekt placerad i utkanten av Uppsala nära stan, men ändå mitt i det svenska landskapet.
Fortsatte man längre in på vägen väntade byn, med riktiga röda stugor och gärdesgårdar. Bara en kort promenad till busshållplatsen, och så var man snart i centrum. Medan mormor levde älskade jag att vara där. Och även efter hennes bortgång åkte jag dit så ofta jag kunde tog med vänner, bastade sent på kvällen, grillade korv och gick på svampjakt i skogen som började alldeles bakom huset. Tystnaden och den friska luften var precis vad man behövde mellan varven. Min kusin, hennes pappa var mammas bror, bodde också i byn vi växte upp tillsammans och banden fanns kvar. Det fanns alltid något att göra: springa till ån, rensa jordgubbslandet eller bara prata bort tiden.
Själv hade jag bara ett par rader grönsaker, lite sallad och gräslök, och en liten yta för vår gamla bataljon av morötter. Men ändå. Det var min lott, och just där tyckte Malte om att sätta sin prägel. Jag klagade hos hans matte, tant Birgitta, tvärs över vägen. Hon bara rullade med ögonen: Och vad ska jag göra då? Ska jag sitta kattvakt hela dagarna, eller? Släng en käpp efter honom om du nu inte kan springa ikapp! Hon kunde vara hård.
Hennes förhållande till Malte var komplicerat. Han var egentligen maken Oves katt men efter att han gick bort blev katten kvar. Birgitta har alltid påstått att hon är hundmänniska (“Katter är bara till besvär!”), men nu hade hon ärvt katten på köpet.
Malte var världsvan. Han fångade möss, och det ryktades att han till och med brukade fiska i ån med Ove. Han klarade sig utmärkt själv, bara han fick mat och en plats vid kaminen när det var som kallast.
Det blev en evig kamp mellan mig och Malte. Jag försökte prata med honom, muta honom med räkor, till och med locka med krämig fil. Han ignorerade mina läckerheter, höll sig undan och höll alltid ett vaksamt öga på mig.
En gång sprutade jag kallvatten på honom med trädgårdsslangen; en annan gång tog jag med en visselpipa ut i landet och jagade honom som en fotbollsdomare mellan morotsraderna. Sen skrattade jag åt den bisarra synen han hoppade över staketet och gav mig en blick som om han ville säga: Det där är fult spel, du! och försvann in i vinbärsbuskarna.
Birgitta brukade titta på våra drabbningar från sitt köksfönster och bara småle. Särskilt nu när hennes dröm gått i uppfyllelse: hennes dotter hade lämnat den lilla chihuahuan Lykke hos henne över sommaren, och hon var fullt upptagen med promenader och hundgodis. Själv löste jag kattproblemet på mitt sätt: jag fraktade dit några säckar kutterspån och gjorde en katttoa i ett hörn av tomten, där ingen ändå ville vara.
Malte uppskattade åtgärden och höll sig där. Men snart började jag märka hur han vakade på mig från buskarna, från taket, till och med genom staketet. En kväll när jag gick ut för att hämta ved, stirrade två lysande ögon rakt på mig ur mörkret. Jag skrek så det ekade över åkrarna. Med Malte höll jag alltid avstånd ingen visste var han dök upp nästa gång.
Fram till hösten bodde jag i stugan, sen återvände jag till universitetsstudierna i stan och kom bara ut på helgerna.
En kylig lördagsmorgon såg jag plötsligt en snötäckt hög på yttertrappan. Det var Malte. Han satt där, klädd i snö, med istappar på morrhåren, hukande och stilla. Jag skakade av snön, men han rörde sig inte. När jag klappade honom försökte han mjaua, men det kom inget ljud alls.
Jag tog in honom, svepte in honom i min gamla yllefilt, värmde hans lilla huvud och smälte isen på morrhåren med en varm, fuktig handduk. Han låg bara där och tog emot, för utmattad för att röra sig. Jag ställde varmvattenflaskor runt honom och gick över till Birgitta.
Hon var kallsinnig: Han får vara nere i vedboden. Han har pinkat överallt i huset, den jäkeln, och han jagar min Lykke. Någon måtta får det vara! Hon hade alltså slängt ut honom i boden när hunden kom dit för att slippa bråk. Han hade överlevt sommaren, men den oisolerade boden blev outhärdlig i kylan. Jag försökte tala till henne: Han behöver hjälp, han är ingen ungkatt längre! Men hon svarade bara: Han får mat, han klarar sig. Och vill du inte ha honom släng ut honom!
Till slut förstod jag: Malte hade kommit till mitt trappsteg som sista utväg. När han inte längre väntade sig nåd från Birgitta, sökte han sig till den han krigat mot hela sommaren.
Jag ringde runt till vänner och släktingar, men ingen ville ta honom. Min kusin föreslog att han kunde bo i lagården tillsammans med korna, men de hade redan fullt med djur själva två egna katter hemma.
Under tiden hade Malte piggnat till lite, reste sig trevande och satte sig mitt emot mig. Han såg rakt på mig, nästan som om han bad mig om ett beslut. Jag suckade och ringde mamma. Hon har aldrig tyckt om djur inomhus, men när hon mindes hur snäll Ove varit mot vår familj alltid bjudit på fisk, alltid sällskaplig fick hon något mjukt i rösten. Hon blev tårögd vid tanken på den gamle katten, som nu blivit allas ansvar och ingens.
Där och då var det som om svaret föll på plats av sig självt.
Jag gick iväg till Ica och köpte en transportbur, bäddade in Malte ordentligt, och tog tåget hem till Uppsala. En ny början väntade honom.
Den här vintern lärde mig: även de vi tror är våra fiender kan, i svåra tider, vara i störst behov av vår hjälp. Och vi har ett ansvar att visa medmänsklighet, även när det tar emot.
