I grannbyn Björkhaga, alldeles vid ån, bodde en flicka alldeles för sig själv. Hennes namn var Majbritt. Mjuk och försagd var hon, knappt märktes hon bland folk. Ni vet, sådana människor som nästan försvinner i tapeten där men ändå osynliga. Ögonen i marken, en tunn askblond fläta på axeln och en urtvättad sjal om huvudet. Hon arbetade på posten; sorterade brev, delade ut pensioner.
Ingen la särskilt märke till Majbritt. Våra bypojkar de vill ha skratt och färggrannhet, tjejer med eld i blicken. Men Majbritt Hon var som en skugga.
Men den där våren kom en ny mekaniker till lantbruket från Malmö Sture Nilsson. Lång och bredaxlad med svarta lockar som björkkol, och ögon med glimten i. Dessutom var han skicklig med dragspel. Sture brukade sätta sig på bänken utanför Folkets hus om kvällarna, och när han drog ut dragspelet dunkade allas hjärtan, särskilt flickornas. Och Majbritts också så starkt att tankarna blev som hostande maskiner, förvirrade och hoppande.
Hur skulle lilla Majbritt kunna nå honom? Runt honom slingrade sig de vackraste flickorna, alltid fnittrande och målade medan hon betraktade på avstånd och suckade så att till och med mitt hjärta värkte av att se på.
Men så började det underliga hända i byn. Majbritt började få brev. Fina, tjocka kuvert med smidig handstil från staden. Eftersom Majbritt själv jobbade på posten såg hon dem först av alla men hemligheter sipprar alltid fram, särskilt för Rut-Ann, vår storpratande föreståndare:
Vår lilla tystlåtna har kärleksbrev från storstan! Nästan varje dag! Snart blir det väl bröllop, ska du se!
Majbritt gick tystare än vanligt men med rosigare kinder, och det glittrade om ögonen. Hon blev till och med finare att se på, flätan prydligt knuten med blå band. Hon gick längs grusvägen med brevet i handen som vore det en medalj.
Till och med Sture fäste blicken på henne. För män, de märker alltid när en kvinna får uppmärksamhet av någon annan; som om deras intresse tänds först då.
Majbritt föll allt djupare. Satt på posthusets trappa, läste brev, log mot något bara hon förstod. Och i byn viskades det:
Tänk att blyga Majbritt har kärlek i breven!
Men sedan, en ljus kväll på majfesten utanför Folkets hus, hände det. Byafolket trängdes, dragspel och dans. Majbritt var där, ovanligt tjusig i ny klänning och axelväska.
Då kom de stöddiga bröderna Åkesson, redan lite på lyran. De slet plötsligt tag i Majbritts väska remmen gick sönder. Ur väskan rasade allt tjejigt och en bunt med de där breven, ihopbundna med band.
Den ena brodern, Krister, grep bunten:
Ska vi se vad stjärnmannen skrivit till vår Majbritt, va!
Majbritt kastade sig fram, vit som snö:
Nej! Ge hit!
Men Krister var snabbt undan. Han rev upp ett brev och började läsa högt för hela torget:
“Kära Majbritt! Dina ögon är klarare än Vättern i april…”
Folk tystnade. Vackra ord. Men Krister bläddrade, stack ut ett annat papper ett kladdigt kollegiebladsark, överstruket och smutsigt. Han höll upp det vid gatlyktan, kisade och ropade:
Titta här! Hon har skrivit, strukit över, skrivit igen Hon kladdar, räknar ord Det är utkast, hör ni! Hon har skrivit breven själv!
Ett skratt som kunde skaka löven ur björkarna gick genom publiken:
Skriver till sig själv!
Hittar på sin egen pojkvän!
Majbritt stod där mitt på torget, gömde ansiktet i händerna, skakade som en sälg i storm. Vilken förnedring, sådant man helst ville sjunka ner i jorden för. Jag var ung då, minns bara panik och hur hjälplös luften kändes.
Men så tystnade musiken tvärt.
Sture, som suttit tyst med sitt dragspel på trappen, reste sig. Sakta gick han nedför trappstegen. Något allvarligt lyste i ansiktet, tungt som granit. Han tog breven ur Kristers hand Krister sade inte ett ord, släckte bara sitt flin. Sture samlade upp de utspridda kuverten och borstade bort grus.
Så närmade han sig Majbritt, som fortfarande gömde sig bakom händerna.
Han la en stadig men mild hand på hennes arm och sa högt, så det hördes:
Vad gapar ni åt, va? Har ni aldrig sett en människa förr?
Sedan vände han sig till henne:
Kom, Majbritt. Jag följer dig hem. Det är mörkt nu.
De gick, rakt igenom den skamsna tystnaden, huvudet högt Sture med väskan och breven, Majbritt darrande vid hans sida.
Det var så allt började. Det tog tid, det där länge undvek Majbritt folks blickar. Men Sture höll sig nära. Följe henne hem, mötte henne vid posten. Efter ett halvår höll byn deras bröllop.
De levde lyckliga. Sture såg till henne som om hon var hela sommaren och lite till. Majbritt blommade, blev den bästa värdinnan, födde honom tre söner. Och ingen, varken på kyrkbacken eller Ica, nämnde någonsin den där kvällen igen. För Sture hade blick nog att tysta till och med de mest långlivade tungor.
Åren gick. Sture dog för tre år sedan hjärtat höll inte längre. Majbritt, Majbritt Sturesdotter, blev skör utan honom. Jag brukar gå förbi, ta ett kvällsfika, mäta hennes blodtryck.
En höstkväll någonstans mellan regndroppar och sprakande ved, satt vi i hennes kök. Majbritt rörde i en gammal byrå och tog fram en snidad ask som Sture själv gjort. Hon öppnade den och där… Låg de gamla breven, gulnade och sköra.
Vet du, Siv, sa hon med darr på rösten. Jag trodde att han slängt dem. Eller bränt. Jag vågade aldrig fråga. Har skämts hela mitt liv.
Längst upp låg ett rutigt papper, vitt och nytt. Kanske skrivet en månad före Stures sista andetag.
Majbritt satte på sig glasögonen, tårarna snirklade i rynkorna.
Hon räckte mig brevet:
Läs du, Siv. Mina ögon klarar inte.
Stures handstil snirklade över pappret:
“Majbritt min. Hittade askens brev i går, gömde om dem. Förlåt att jag aldrig tog orden, aldrig pratade om det som hände då. Såg din skam ville inte påminna, ville skydda dig. Idag tänker jag att jag skulle ha pratat, så din sorg kunnat lyfta. Jag förstod det då, vid Folkets hus att du själv skrivit breven. Lärt känna din handstil från posten redan. Vet du varför jag inte skrattade? För mitt hjärta sprack. Tänk att en människa kan vara så ensam att hon själv måste skriva sig värme. Och vi, blinda pojkar, såg det aldrig. Tack för breven, Majbritt. Utan dem hade jag nog gått förbi mitt livs glädje. För mig har du alltid varit vackrast. Din Sture.”
Vi satt där, grät högt tillsammans. Det doftade hjärtmedicin, torkade äpplen och en så stark kärlek att kinderna sved.
Så går det, mina kära. Hon diktade för att bli sedd. Och han såg inte lögnen, utan ensamheten därunder och värmde henne hela sitt liv.
När jag ser askens lock tänker jag: döm aldrig dem som fantiserar. Vem vet vilken törst efter kärlek driver någon till det?
