Son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Skjutsa mig till ett äldreboende!
För ett halvår sedan tog jag hem min mamma till mig. Hon är redan riktigt gammal nu, 83 år. Efter att pappa gick bort blev det så tungt för henne att bo kvar ensam på landet. Våra egna barn har vuxit upp och flyttat ut för länge sen. Det är bara jag och min fru kvar i vår tvåa här i Uppsala. Jag tänkte att det var självklart att ta hit mamma.
Till en början sa min fru inget särskilt, men bara en vecka senare märktes det att mammas närvaro gick henne på nerverna. Små presenter till frun
Hör du, låt henne äta efter oss. Inte samtidigt.
Varför då?
Det känns bättre så. Jag tappar sugen när jag ser henne tugga sådär, utan tänder. Det är äckligt.
Sluta nu, vi blir alla gamla en dag.
Det är faktiskt annat.
Frun störde sig också på att mamma hade problem med magen och ibland snarkade otroligt högt om nätterna. Hon började förbjuda mamma att gå ut i köket och till slut fick hon knappt vistas utanför sitt rum. En kväll sa hon till mig med bister röst:
Hör du, jag trodde inte hon skulle bli kvar så länge. Jag står inte ut mer.
Men vad menar du att vi ska göra?
Skicka tillbaka henne till byn.
Hur ska hon klara sig själv där?
Alla har det så här. Inget särskilt. Varför ska jag leva i min egen lägenhet som en främling? Tvingas ut med det där smaskandet och lukten?
Jag kände mig helt vilsen. Men häromdagen kom jag hem och såg mamma sitta färdigklädd i hallen, med resväskan bredvid sig och kappan på.
Mamma, vad gör du?
Skjuts mig till äldreboendet, snälla!
Men varför, mamma? Vad har hänt?
Jag vill inte att ni ska gå isär på grund av mig.
Mamma fortsätter be mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hur kan jag hitta ro när jag vet att hon är där? Borde jag istället packa med henne och dra till landet? Vad ska jag göra?
