11 mars
Efter att min nye man flyttat in hos oss har min femtonåriga son Agnes blivit alltmer inbunden. Han har till och med slutat sätta sig vid matbordet med oss, och en dag sa han plötsligt: “Mamma, jag är rädd för honom. Jag kan inte bo med honom i samma hus, för han…”
Det var första gången Oskar stannade över hos oss en fredagkväll. På morgonen vaknade jag av doften av kaffe. I köket stod han lugnt och stekte ägg, som om han alltid bott där. Han log, gav mig en puss på kinden och sa att han alltid brukar gå upp tidigt. Allt såg så vanligt ut.
Agnes kom ut ur sitt rum några minuter senare. Han såg Oskar, nickade tyst, hällde upp ett glas apelsinjuice och drack det stående vid fönstret. Han satte sig inte vid bordet. Jag antog att det bara var tonårshumör vid femton års ålder är det få som ler på morgonen.
Jag är fyrtiofyra, har varit skild länge och arbetar som ekonom på ett företag här i Uppsala. Oskar är fyrtionio, lärare, också frånskild. Vi träffades genom gemensamma vänner, skrev till varandra länge innan vi började ses. Han var lugn, hade inga konstiga ovanor. Efter åtta år ensam kände jag mig äntligen som något mer än bara mamma jag kände mig som kvinna igen.
Den första tiden kom han bara över när Agnes inte var hemma. Men jag bestämde mig för att inte dölja mer min son är ändå vuxen nog att förstå att jag också har ett eget liv. Jag presenterade dem för varandra. Allt gick hövligt till, ingen dramatik. Jag trodde att allt var bra.
Men med tiden började konstiga detaljer dyka upp, detaljer jag envist vägrade koppla ihop.
Agnes slutade äta frukost när Oskar hade sovit över. Han sa att han inte var hungrig. Han började stanna längre på fotbollsträningarna och åkte nästan varje helg till sin mormor i Västerås. Jag var nästan glad att han höll på med sport och hjälpte familjen. Jag tänkte att det bara var en slump.
Fyra månader senare började Oskar sova hos oss allt oftare. Jag vande mig vid tanken på att han snart skulle flytta in på riktigt. En kväll stannade han mitt i veckan. Nästa morgon kom Agnes ut i köket, såg Oskar och frös till i dörröppningen. Sen vände han på klacken och gick tillbaka till sitt rum.
Jag gick efter. Han satt på sängen och stirrade ut i ingenting.
Jag frågade vad som hade hänt, och då sa han tyst:
Mamma, jag är rädd för honom. Jag klarar inte att bo med honom i samma hus.
Det var som om allt inom mig brast. Jag frågade vad som hänt, varför han kände så.
Han mötte min blick och sa:
Efter att min nye man flyttat in hos oss har min femtonåriga son Agnes blivit alltmer inbunden. Han har till och med slutat sätta sig vid matbordet med oss, och en dag sa han plötsligt: “Mamma, jag är rädd för honom. Jag kan inte bo med honom i samma hus, för han…”
Mamma, du måste välja. Antingen han eller jag.
Och det jag fick veta om Oskar chockade mig så oerhört att jag samma dag bad honom lämna oss.
Då förstod jag att jag hela tiden bara sett mitt eget liv, min lycka men helt missat hans oro.
Han sa att han snart ska bo här permanent, viskade han.
Och? försökte jag låta lugn.
Och att vi ska ordna upp saker. På riktigt.
Jag förstod inte på en gång vad han menade.
Vadå ordna upp saker?
Så att jag inte är i vägen, han log snett men ögonen var fyllda av sorg. Han sa att det bara ska finnas en man i huset. Och att allt snart ska bli annorlunda.
En kall känsla kröp genom mig.
Sa han så rakt ut?
Han sa: “Du får vänja dig. Din mamma och jag ska bygga en riktig familj. Du är ändå snart vuxen.” Och… Agnes tvekade.
Vad mer?
Att det kanske är bättre för mig att bo hos mormor i Västerås om jag inte gillar det.
På kvällen väntade jag på att Oskar skulle komma hem.
Sa du till min son att han måste vänja sig? frågade jag rakt ut.
Han suckade.
Jag ville bara sätta gränser. Du förstår, när jag väl flyttar in vill jag ha en vuxen tillvaro. Jag vill ha en riktig familj, sa han.
Vad betyder min son för dig?
Han är ju nästan vuxen. Han ska snart flytta vidare. Vi måste tänka på framtiden vi också. På vårt liv, kanske till och med på barn.
Jag såg på honom och plötsligt förstod jag: han säger det här helt lugnt, utan ilska. Han menade varje ord.
Så du vill att jag ska välja?
Han ryckte på axlarna:
Jag vill bara att du bestämmer dig för vad du vill.
Den natten kunde jag knappt sova. På morgonen gick jag in till Agnes och satte mig bredvid honom.
Jag har redan valt, sa jag lågt. Du kommer aldrig vara bortkommen i ditt eget hem.
Samma dag packade Oskar sina saker och gick.
