Min enda son slog oss med häpnad när han berättade att han ville gifta sig han är ju bara 22 år. Men både jag och min fru bestämde oss för att inte säga emot, för vi gifte oss också unga en gång i tiden. Min fru var blott 19, och själv hade jag precis fyllt 22 när vi gifte oss. Det är nog ödet, tänkte vi. Dessutom tyckte vi mycket om den blivande bruden: Sigrid, som pluggade i samma klass som vår son på universitetet.
När vi förstod att de menade allvar började vi förbereda oss för bröllopet. Eftersom Viktor är vår enda son, kände vi att vi ville ordna ett riktigt fint bröllop för honom.
Som sig bör, åkte vi, jag och min fru, hem till Sigrids mamma för att träffa henne på riktigt vårt kommande svärmorbesök, så att säga. Vi visste egentligen inte så mycket om tjejen, hade bara träffat henne några gånger när hon varit med Viktor. Hon hade berättat att hon bodde tillsammans med sin mamma i en liten by, inte långt från Uppsala där vi bor. Så vi satte oss i bilen och åkte för att “fria” på klassiskt svenskt vis. Vi hade förstås meddelat vårt besök i förväg.
Jag köpte en stor bukett tulpaner och min fru bakade en prinsesstårta. När vi kom fram blev vi först imponerade av deras fina och städade gårdsplan. Själva huset var gammalt men otroligt välskött och ordentligt. I dörren möttes vi av Kerstin, Sigrids mamma, som skulle bli vår svärmor. Hon gav ett väldigt gott första intryck: vacker, trevlig och med ett varmt leende. Kerstin bjöd in oss, och över en riktigt god middag, märktes det tydligt att hon verkligen lagt tid och omsorg på maten.
Vi hade det mycket trevligt men något om bröllopet blev det aldrig riktigt pratat om. Kerstin var snabb med att säga att hon tyvärr inte hade råd att bidra något ekonomiskt till bröllopet. Det syntes tydligt hur illa Sigrid kände sig och vår Viktor blev lika förlägen. Visst ville han ha ett bröllop men mest för Sigrids skull, han visste hur mycket hon drömt om det.
Efter lite samtal bestämde jag och min fru oss för att gå vidare med festen ändå. Vi lovade Viktor att vi står för kostnaderna det är ju ändå vår enda son. Vi bad bara Kerstin att bjuda in de gäster hon verkligen ville skulle vara där. Vi förklarade att folk i allmänhet inte kommer tomhänta, och pengarna de eventuellt skulle ge i kuvert kan användas för att täcka mat och dryck för deras platser på restaurangen. Kerstin var först tveksam, men vi lyckades till slut övertala henne att stötta ungdomarna.
Onsdag innan bröllopet ringde det plötsligt på dörren hos oss. Där stod Kerstin. Vi bjöd in henne på kaffe, och länge tvekade hon innan hon till sist tog fram ett vitt kuvert ur väskan fullt med pengar. Det visade sig att hon tagit ett lån på banken för att kunna bidra till bröllopet och inte ville känna sig som en börda. Vi försökte förklara för henne att hon borde betala tillbaka lånet istället, vi ville inte att hon skulle dra på sig några skulder, inte när vi sett hur enkelt och anspråkslöst hon och Sigrid levde. Men Kerstin var bestämd.
Bröllopet blev otroligt lyckat. Barnen var glada och nöjda. På självaste bröllopsdagen blev vi ännu mer imponerade av Kerstin hon var mer än bara klok och snäll, hon var riktigt vacker och utstrålade glädje. Hon var bara 45 år, hade varit ensamstående länge och uppfostrat Sigrid själv.
Under festen lyste Kerstin verkligen upp håret var lagt, sminket perfekt och klänningen satt som en smäck. Vi var inte de enda som la märke till det även min yngre bror, Mats, som är 46 och har bott och arbetat i Danmark de senaste tio åren, såg henne med ett nytt intresse. Han hade åkt upp till Sverige bara för att vara med på brorsonens stora dag.
Mats kunde knappt slita blicken från Kerstin och efter bröllopet meddelade han att han skulle stanna kvar i Sverige ett tag. Jag började förstå varför. Redan nästa söndag åkte vi ut till Kerstin i byn igen men denna gång för att fria fast nu åt Mats. Kärlek uppstod snabbt, och några månader senare gifte sig Mats och Kerstin. Sedan tog han med henne hem till Danmark. Numera är hon alltså inte bara min svärmor, utan också min svägerska och nära vän. Kerstin är verkligen en fantastisk person och väl värd sin lycka.
Livet har lärt mig att ibland räcker det med att våga ta steget och öppna sitt hjärta, så kan det oväntat mycket gott komma tillbaka.
