Linnea, kan du gå till affären och köpa lite bröd? Mammas blick var dimmig och ofokuserad, och hon såg knappt min lilla, magra kropp vid dörrkarmen. Men när hon nämnde bröd svalde jag av längtan.
Självklart, mamma.
Jag stod tyst och väntade medan hon letade efter några skrynkliga sedlar de luktade sprit och svett som jag sedan skulle ge till fru Eva på ICA Nära runt hörnet. Fru Eva brukade sucka högt när jag kom, men sålde mig brödet i alla fall, ibland kämpade hon fram en mjölkchoklad eller några kolor till min hungriga hand.
Stackars barn, så söt liten tjej som växer upp hos sådana föräldrar, muttrade hon ibland, försiktigt smuttande på sitt snabbkaffe.
Jag försökte att inte andas in den förföriska doften av nybakat bröd. Sprang hemåt så snabbt jag kunde. Om jag skötte mig brukade mamma bryta av skorpan till mig, och ovanpå la hon två, ibland tre, feta bitar ansjovis oljan rann ner i brödet och jag åt långsamt, njöt av varje tugga. Det blev inte mer middag än så, om föräldrarna väntade gäster, och det såg ut som om de gjorde det högen med flaskor var högre än vanligt.
Det gällde att snabbt gå ut igen, gärna innan de hann märka mig, annars kunde det gå illa. Sist fick jag en örfil av pappa så hård att det ringde i huvudet i två dagar och blod rann ur näsan till och från.
Jag gick ut i det ljumma, svenska försommarkvällen. Kvar hade jag en kvart bröd och hela ansjovisen. Det var tyst ute, nästan tomt på folk, fast det var så härligt väder. På håll hördes lycklig musik, och i fickan väntade två chokladpraliner på sin tur. Det var skönt att ströva omkring så här, och om det blev trist kunde jag alltid hälsa på fru Eva hon bjöd alltid på kaffe med grädde och socker och lät mig ibland sitta ner och vila.
Jag drömde om att ha en riktig vän någon att dela tankar och drömmar med, någon att gå omkring med när jag helst inte ville gå hem. Då hörde jag ett svagt pipande från buskarna vid soprummet. Jag lutade mig in mot högen av gamla trasor där lukten av rutten mat tog över. I en trasig skokartong satt en liten randig kattunge, som jamade ynkligt. Jag sträckte fram handen och den nosade på mig. Doften av ansjovis väckte dess aptit, den började slicka mina fingrar ivrigt. Jag fnissade åt den kittlande tungan.
Hungrig, va? Här ska du få, sade jag, och la hela fisken framför den lilla kissens nos. Själv åt jag upp det sista av brödet.
Katten kastade sig över maten, åt som om det vore sista måltiden och fräste irriterat när jag försökte klappa.
Inte så fort, lilla vän, magen blir dålig annars, sade jag och log mot den nya kompisen.
Vill du komma hem till mig? Jag kan kalla dig Randis, och vi kan alltid dela på maten, viskade jag och lyfte upp den mjuka lilla varelsen under jackan.
De gula gatlyktorna, lika gyllene som svensk vårhonung, lyste upp trottoaren medan jag småpratade med Randis, som stack ut sitt lilla huvud ur min jacka.
***
Hemma var det tyst. Köket var fullt av tomma flaskor, smutsiga tallrikar och en överfull askkopp. Elementet brummade, klockan tickade monotont. Jag sjönk ner på en stol, satte Randis på bordet. Han nosade försiktigt på ett glas.
Usch, nej Randis! Drick inte det där, det är bara dåligt. Om du också blir sån, har jag ingen vän kvar, sade jag och höll katten tätt intill mig. Randis spann lugnande, tryckte sina små tassar mot min näsa, som för att säga: “Det är lugnt, vi håller ihop.”
Den natten sov jag bättre än på länge. Drömde sött om bananglass och körsbärspaj. Randis låg nära och spann sina mjuka sånger.
På morgonen skrek pappa när han fick syn på kattungen och slog näven i bordet. “Ut med det där djuret, annars!” Mamma rökte och såg trött ut, kylde pannan med en blöt trasa och bad mig ta med katten “så att inget händer”.
Jag gick ut ur porten gråtande, Randis instoppad i tröjan. Jag ville inte lämna honom vid soprummet igen han var min vän! Gråtande gick jag till fru Eva. Mellan snyftningarna förklarade jag, bad på mina bara knän att han skulle få bo i affärens förråd, och att jag skulle ta hand om honom. Eva och hennes kollega kunde inte säga nej Randis fick en gammal tröja och en urdiskad majonnäshink som sovplats.
Sommaren och våren gick, och varje dag hälsade jag på Randis. Jag bröt av en liten bit av det köpta limpan och fick ofta smäll hemma för min otacksamhet, men vad gjorde det? Jag hade ju en vän! Jag satt ofta på det hårda golvet i förrådet och pratade med Randis om allt mellan himmel och jord. Han låg på mina knän och spann snällt, kisade med sina lila ögon tills Eva en dag utropade:
Har ni sett kattungen? Vilka ögon! Som från en annan värld, titta, Olof!
Olof, expediten, höll med de där ögonen bar på värme och klokhet, och Randis bara spann, mätt och nöjd.
När hösten kom var Randis en ståtlig, fluffig katt. Många ville ta med honom hem, men han vägrade låta någon annan komma nära han väntade på sin lilla matte.
En dag kom jag inte förbi affären på flera dagar. Jag hämtade inget bröd, besökte inte Randis. Eva blev orolig. När jag väl dök upp hade jag blåmärken på kinderna, en skorpa på läppen. På deras frågor sade jag bara: “Jag ramlade.”
Bakom affären, med ansiktet gömt mot Randis mjuka päls, låg jag och snyftade och berättade allt. Somnade där, kramandes katten. Eva bäddade ner mig på gamla soffan i förrådet. Hon ringde till vår kvarterspolis, Lennart, men han bara suckade Svårt att bevisa något. Och med de där föräldrarna… nej, tack.
Eva grät av maktlöshet. Ibland önskade hon att jag vore hennes egen dotter hon hade inga barn själv.
Randis gick oroligt runt soffan, nosade på mitt ansikte, och till slut försvann han någonstans. Jag sov hela natten i affären, ingen saknade mig hemma. Nästa morgon fick jag smörgås och söt te, och Eva bad mig passa affären lite medan hon skulle fixa viktiga ärenden. Jag nickade lyckligt.
Men redan vid porten stötte Eva på Lennart.
Vart ska du? Vi har ett mord i huset, bäst du inte går dit. Har du sett lilla Lindberg i natt?
Linnea? Vem är död? utbrast Eva och kikade oroligt upp mot mitt fönster.
Hennes föräldrar, troligen. Vi letar efter flickan kanske har socialen tagit henne.
Nej, hon sov i förrådet på min soffa, det är ingen fara.
Skönt att höra. Kan du ha kvar henne några dagar, tills vi söker efter släkt? Ingen idé med fosterhem direkt, alltid dyker någon släkting upp.
Absolut, inga problem, sade Eva snabbt. Hjärtat slog hårt av lättnad hon kände ingen sorg för mina föräldrar.
De berättade bara för mig att mamma hade sagt att jag fick bo hos Eva en tid. Jag blev överlycklig, ville lära mig kassan direkt.
Sedan såg vi inte Randis mer. Jag letade utanför huset, ropade och kallade, men hans matskål stod orörd.
Eva tog hand om mig, men fruktade för dagen då någon skulle ta mig ifrån henne. Hon samlade mod och sökte om att få bli min fosterförälder men varje gång fick hon avslag. Ensamstående, kvinnlig, nattjobb inte passande, men hon gav inte upp.
Två månader gick. Jag vande mig vid Eva, lärde mig steka ägg och stava i böcker, ville vara duktig för hennes skull.
När första snön föll det var 3 november fyllde jag 8 år. Eva bakade honungskaka, satte tända ljus och jag blåste ut dem, vände mig mot henne och sa:
Jag önskar att vi alltid bor ihop och att du blir min mamma!
Eva kramade mig med tårar i ögonen.
Plötsligt knackade det på dörren. Där stod en prydlig man i kostym.
God kväll, jag är socialsekreterare från Stockholms stad. Jag har fått in era ansökningar och ville träffa er personligen.
Han fick te i min kopp med smak av tropiska frukter och en bit kaka. Jag berättade stolt om skolan, om livet med Eva.
De pratade länge, och jag trivdes där i köket lilla jag, den viktiga mannen och Eva som log i lugn och ro.
Till slut packade han ihop sina papper.
Imorgon vänder du dig till tingsrätten, Eva Lindgren, och lämnar in dessa papper. Processen är nästan bara en formalitet. Du får ta hem Linnea snart.
Jag får ta hem henne? fick Eva fram, alldeles rörd.
Jag kastade mig i famnen på honom och tackade om och om igen. Eva viskade tyst: “Tack, tack, tack.”
När mannen gick log han mot Eva och hans ögon var så djupa och lila som de vackraste katter. Fulla av värme och förståelse.
