Jag var på väg till jobbet en morgon när jag precis hann ut genom porten och insåg att jag glömt mobilen hemma. Surt, men bara att vända tillbaka. När jag gick in i trapphuset och skulle ta hissen upp till lägenheten så fastnade jag där, mitt på åttonde våningen! Ingen täckning i hissen heller, naturligtvis. Jag stod där och väntade på att någon skulle hjälpa, när jag plötsligt hörde röster i korridoren utanför.
Det var min fru, Astrid, och hon pratade med en manlig granne, Lennart. Jag hörde varje ord, fast jag försökte visa respekt och inte snoka, men de stod länge utanför hissdörren.
Älskade Astrid, viskade Lennart mjukt. Jag längtar tills vi kan vara tillsammans igen.
Ikväll blir det av, svarade Astrid. Kom förbi efter tio.
Ska din man jobba natt igen?
Hela veckan, viskade Astrid. Han drar vid halv tio och kommer inte hem förrän vid samma tid på morgonen. Vi får skynda oss, han kan komma hem tidigare idag.
Varför tar det så lång tid med hissen egentligen? muttrade Lennart.
De stod där och pratade, inte långt från mig. När de förstod att hissen var trasig gick de till slut nedför trapporna. Jag satt först som förstenad, inte riktigt säker på vad jag faktiskt hört, men när Astrid sa Lennarts namn och nämnde både mitt och sitt eget, insåg jag precis vad som pågick. Det gick knappt att tro sina öron. Så det var alltså till Lennart hon gick när hon skulle ta en kvällspromenad och få lite frisk luft innan hon la sig. Klart det… Här skulle hon få se på kvällspromenad.
Kort därefter kom teknikerna och öppnade hissdörrarna, men jag hade redan en plan klar i huvudet.
Det blev kväll och regnet piskade mot fönsterrutorna. Astrid gjorde sig i ordning, och strax före klockan tio tittade hon på mig och sa:
Erik, jag går ut och tar en kvällspromenad. Är snart tillbaka.
Det ösregnar ju! sa jag.
Jag behöver gå. Kan inte bara stå på balkongen och andas, kroppen behöver röra sig, sa Astrid och tog paraplyet.
Okej, men det känns inte bra idag, försökte jag protestera.
Äsch, tror du på sånt där? jag går och är tillbaka om en och en halv timme.
En halvtimme senare stod Astrid i hallen igen, genomblöt och upprörd. Jag öppnade dörren på glänt, kedjan för.
Var är paraplyet, kläderna, och stövlarna? sa jag lugnt.
Några snubbar rånade mig på gatan! Allt borta.
Dina saker ligger packade vid grovsoprummet, sa jag. Hälsa Lennart från åttonde våningen.
Vilken Lennart?
Han du brukar träffa när jag jobbar natt.
Jag stängde dörren och satte mig i soffan. Tur att barnen flyttat hemifrån, tänkte jag, de slapp se den här skammen.
Astrid skyndade sig till grovsoprummet, hittade väskan, packade på sig kläder och försvann snabbt ut genom porten. Jag kunde se i ögonvrån att hon beställde en taxi och åkte till sin mamma.
Men telefonen hade hon lämnat hos Lennart, så strax kom hon tillbaka och ringde på dörren. Just då fastnade hon själv i hissen hela huset var strömlöst! Hon blev fast på åttonde våningen, precis som jag tidigare under dagen.
När strömmen väl kom tillbaka och Astrid kunde ta sig därifrån, hade jag redan gått till jobbet. Nycklarna till vår lägenhet var dock inte hennes, eftersom lägenheten stod på mitt namn. På väg ner i trapphuset sprang Astrid på Lennart han stod också där med en stor väska, väntade på hissen, tydligt stressad.
Har du min mobil? frågade hon tyst.
Ja och dina saker. De ligger här.
Sedan åkte de ner tillsammans med hissen. Väl ute i regnet försvann de åt varsitt håll i varsin taxi och jag tror inte de sågs på ett bra tag efter det.
