När jag, Mats, var på väg till jobbet en morgon märkte jag plötsligt att jag hade glömt mobilen hemma. Jag vände direkt och gick tillbaka in i trapphuset, gick in i hissen och… fastnade på åttonde våningen! Medan jag satt där och väntade på att någon skulle släppa ut mig, hörde jag plötsligt röster i korridoren utanför. Det var min fru Linnea hennes mjuka stämma känner jag igen i sömnen och hon pratade med någon, en kvinna jag kände igen från våningen ovanför, Klara.
Älskling, vad jag längtar efter dig, hörde jag Linnea viska till henne. Det känns som om jag spricker av saknad, hoppas kvällen går fort
Ikväll ses vi, svarade Klara med ett skratt. Kom till mig efter tio, då har din man gått på nattpasset, eller hur?
Ja, han ska jobba natt hela veckan, suckade Linnea ömt. Han går strax före halv tio och kommer hem tidigt på morgonen, så vi får passa på innan han är tillbaka.
Jag trodde knappt mina öron, satt där häpen i hissen. Inte kunde väl Linnea… men så hörde jag mitt namn. Det blev smärtsamt tydligt; Linnea gick bakom ryggen på mig, med Klara, vår granne i fyrtiofyra kvadrat på våning åtta.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. “Så det är därför hon ‘går kvällspromenader för att få frisk luft’, tänkte jag. Nu vet jag precis vart den där luften leder dig, Linnea. Jag ska se till att den promenaden blir oförglömlig”
Till slut kom hissen reparerad och jag gick ut, redan med en liten plan i huvudet.
Vid tiotiden på kvällen sa Linnea så där nonchalant, som alltid:
Mats, jag går ut en sväng och tar frisk luft.
Men det regnar ju ute! svarade jag.
Det gör inget, jag tar paraplyet. Rörelse är bra för hjärtat, inte sant? svarade hon lätt.
Du kan väl stanna inne? Sitt ute på balkongen istället.
Nä, balkongen duger inte, jag måste röra på mig ordentligt. Oroa dig inte, jag klarar mig.
Jag säger det bara. I dag känns det inte som rätt dag att gå ut.
Äsch, du med dina känslor. Jag är tillbaka om en timme!
Men den här gången blev det annorlunda, Linnea var hemma igen redan efter en halvtimme uppenbart skakad.
Var är paraplyet? Och dina kläder? frågade jag och släppte bara in henne på kedjan i dörren.
Två killar rånade mig ute! sa hon nervöst de tog allt, till och med stövlarna. Snälla, släpp in mig, jag fryser!
Dina saker har jag packat ihop och ställt vid soprummet, svarade jag, kallt. Hälsa till Klara innan du sticker.
Klara? Vadå Klara?
Hon på åttonde våningen.
Jag stängde dörren och satte mig framför TV:n med en kopp kaffe. “Tur att våra barn är utflugna och slipper se det här eländet”, tänkte jag.
Linnea rusade ner mot soprummet, hittade sin väska och drog snabbt därifrån. Hon gick ut, tittade sig omkring och tog en taxi antagligen till sin mamma, om jag gissade rätt.
Då insåg hon att mobilen blivit kvar hos Klara. Hon tvekade, vände om och bestämde sig för att ringa på hemma hos mig för att låna min, men fastnade istället i samma hiss som jag själv satt i tidigare den dagen strömmen hade gått i hela huset.
Och där blev hon kvar en bra stund, på åttonde våningen precis som jag tidigare. När elektrikern väl kom och fixade elen, hade jag redan gått till jobbet. Linnea hade inga nycklar till lägenheten kvar den var min från början.
När Linnea gick ned för trappan för att komma ut, träffade hon på Klara, även hon med en resväska på släp, som stod och väntade på hissen.
Har du min mobil? frågade Linnea.
Ja, och dina saker också, svarade Klara nervöst.
Bra…
De tog sedan hissen ner tillsammans. Men när bådas Uber-bilar kom, åkte de åt varsitt håll genom ett regnigt Stockholm.
Jag, för min del, gick hem och satte mig, lättare i själen än på länge.
