Jag gled genom de blåaktiga gångarna i drömmen, där snön samlades i hörnen och tiden rann baklänges genom köksklockan. Huvudvärken hade blivit en vän en som bultade envist mot pannbenet och suckade över allt jag inte gjorde. Tre dagar det var väl lite väl mycket, även för drömmar. Istället för att somna på kvällen dansade jag mellan snötäckta tallar och försökte minnas var jag lagt mina värktabletter.
Det där att googla symptom, det var nattens misstag. Webbläsaren kastade ut rubriker på svenska: Så vet du om din migrän är hjärntumör och annat sagolikt illa. Efter att ha läst varenda rad, började min sömn smälta ihop med tankar på begravningsbyrå i Uppsala utan att ta vägen förbi vårdcentralen.
Jag blev Astrid K. Astridsdotter, som läste i en medicinsk lexikon och fann sig bära på alla åkommor från kolera till danssjukan och mul- och klövsjuka, men ändå störde sig på att just barnsängsfeber saknades i den egna samlingen.
När jag gnuggat ögonen torra på all denna webbdystopi, bestämde jag i min snömjuka logik: Nog är nog! Imorgon hasar jag till läkaren.
Väntrummet var en plats med rutiga gardiner, där damer talade som om de drömde på dialekt. Hon framför mig lutade sig fram:
Drack du?
Jag blev osäker.
Vadå drack?
Igår? Drack igår?
Nej! svarade jag, nästan sårad.
Dina ögon är rödare än vinteräpplen efter Valborg
Där satt jag alltså, en existentiell sökare, som ibland kände att det var jag som borde ge psykologråd åt alla andra och inte tvärtom.
Tack för omtanken.
Läkarens namn var Britta Halldén och jag gick in till henne som konferencier, uppräknade tecknen: rödögdhet i vintermörkret, snö i själen, huvudvärksblues.
Som om jag festat men det har jag inte, gnällde jag och blinkade.
Britta såg djupt i mina ögon och fnyste:
Inga problem här, rör inte ihop fantasi och verklighet
Jaså. Inte alla i behov av psykologi hittar dit, tänkte jag.
Blodtryck, puls, syresättning Britta kollade, och ställde frågor men jag hörde bara drömfragmenten.
Kanske ska jag ta en magnetkameraundersökning? Jag kan betala i kronor, föreslog jag, snappande efter internetlogik och nattliga diagnoser.
Oroa dig inte, vi börjar med blodprover, jobbar igenom kärlen; känns det värre sen kan vi fundera vidare
För mig kändes det redan botten natten hade ju redan spunnit ur smärta och tårar; fyrtio år gammal, med endast två barn och tio böcker bakom mig. För mycket, för lite? Barnen knappt färdigbakade, böckerna lika ofulla med sina tryckfel.
Jag hämtade barnen på vägen hem genom snötysta Sigtuna, köpte tabletter, lade mig i sängen. Drömmen fortsatte.
Barnen dök upp.
Finns det något att äta?
Ni måste laga själva min ork har tagit slut, mumlade jag.
Min son, Emil, stekte ägg och värmde makaroner, matade lilla Majlis och undrade:
Ska jag komma med middag till sängen?
Jag blev varm i själen. Jag har en nästan färdig son han klarar sig!
Nej tack, jag äter sen. Du är en stjärna.
Emil log, försvann och kom tillbaka med fat fyllt av frukt.
Kiwi, mamma! Flera gånger mer C-vitamin än apelsin. Och äpple järn! Och en clementin, annars ruttnar den bara
Mitt hjärta svällde en svensk stolthet över omsorgen, som gjorde hela kroppen piggare.
Sedan stoppade han fötterna i kängor och sa:
Måste handla kattmat och glass, ropade Majlis från hallen. Mitt lager är också slut!
Majlis kom in iklädd glasögon, morgonrock och med en doktorkoffert.
Nu ska vi bota dig, patienten. Här kommer sprutan!
Säg mamma, inte patienten
Mamma blir du när du tillfrisknar. Gapa!
Jag öppnade munnen.
Har ni ätit all kiwi? Det fick jag ingen!
Ta, sa jag och sträckte fram tallriken.
Nu vill jag ändå inte, jag åt ju nyss ägg. Väntar hellre på glass Jag lyssnar på dina lungor istället!
Med ett låtsas-stetoskop lyssnade hon på min hals.
Oj, oj, pratar för mycket och jagar barn. Du får spruta och glass mot detta. Om Emil köper till alla, annars, ja man måste säga till.
Ett snabbt stick med leksakssprutan, jag skrattade:
Aj!
Så ska det kännas! Då blir du frisk.
Och om jag nu ska vara ärlig, mådde jag redan bättre. Och när glassen var serverad, köpt till alla, dansade mitt huvud lätt. Ögonen var glasklara, styrkan strömmade tillbaka.
Men jag spelade ändå med i teatern om den sjuka mamman. Den natten fick Emil läsa saga för Majlis de valde “Cyklope-din”, någon drömlik encyklopedi om cykloper på svenska.
De läste om Saturnus, dinosaurier och mjölktänder. Till slut diskuterade de hetsigt om dinosauriebarn hade mjölktänder, och jag låg där, lycklig över deras röster, kärlek och ett slags meningsfull tyngd i livet.
Sedan fick jag byta sängkläder; någon hade vält kiwifatet över lakanet. Somligt förblir detsamma även i svenska drömmar.
Vi somnade tillsammans, tre i sängen.
På morgonen frågade Doktor Britta:
Hjälpte tabletterna?
Jag nickade, men kände att det var andra sortens medicin mina små karameller till barn.
De som fyller en med kraft istället för smärta, lycka istället för oro, värme istället för kyla. Krama dina barn, även om de hunnit bli längre än du. Inget botar snabbare än de där kramarna. Ja, möjligtvis kiwi men det är mest C-vitamin.
