Barnet föddes exakt vid midnatt. Just i det ögonblicket då klockan i förlossningsrummet, blinkade stilla med sitt gröna sken och slog om från 23:59 till 00:00, kom den första lilla flickan till världen. Läkaren och barnmorskan såg hastigt på varandra medan jourhavande barnläkare skyndade sig att ta det lilla, stilla blåslagna barnet till skötbordet och greppade snabbt sugklockan. Flickan andades inte. Modern, som knappt orkade vända huvudet efter smärtan, följde opåverkad läkarnas rörelser.
Kanske är hon död? Hon skriker inte…, virvlade det trött i hennes sinne som fortfarande var bedövat av den obeskrivliga smärtan. Slutligen hördes ett svagt, knappt urskiljbart pip från det lilla flickebarnet, ett pip som så småningom växte sig starkare och övergick i ett sådant gråt att det ekade ute i de tysta korridorerna på sjukhuset denna sena timma. Läkaren, barnmorskan och barnläkaren stod tysta runt det nyfödda barnet och betraktade henne i tyst förundran.
Ett ovanligt barn var det, denna lilla flicka. Hennes ryggrad krökte sig på ett märkligt vis redan vid skulderbladen och bildade två nästan symmetriska, långsmala upphöjningar, som sträckte sig neråt mot mitten av bröstkorgen.
Hur är det möjligt? viskade barnläkaren häpet. Jag har aldrig sett något liknande. Det borde bara inte kunna vara så här… Det är otänkbart…
På morgonen nästa dag, när läkaren försökte förklara för Anna modern hur särskilt hennes dotter var född, drog hon avmätt på munnen.
Så hon är dessutom ful… Nej, nu får ni ta henne var ni vill, jag vill inte ha något missfoster. Jag ville ju inte ens ha en frisk unge än mindre den här… Ge mig papper, jag skriver under på att jag lämnar bort henne.
Så kom det sig att Anna lämnade BB när tiden var inne, lätt, likgiltig och obelastad, medan hennes dotter blev kvar där, ovetande om att den som borde vara hennes närmaste redan vänt henne ryggen.
På barnhemmet kallades hon för Ylvalill. Just så, och inget annat. Barnskötarna klädde henne i rymliga skjortor, som dolde ryggens defekt lite bättre.
Men även om hennes kropp haft den mest perfekta form, hade hon ändå varit annorlunda än de andra tjutande, gråtande, kivande små barnen som alltid bråkade om något. Hennes klarblå ögon, inramade av mörka fransar, bar på ett uttryck av en sorts vuxen allvar som inte hörde barn till.
Ofta stod hon vid fönstret och lyssnade inåt, letade efter något inom sig som hon försökte begripa men inte kunde fånga.
En dag, när barnen i två uppradade led och snubblade på sina små ben på väg till någon aktivitet, hände det. Ylvalill hörde DET. Från en halvöppen dörr in till föreståndarinnans rum strömmade musik. Inte som de barnvisor hon var van vid på sångstunden, till vilka de skulle lära sig marschera “som soldater”, ivrigt viftande med svaga armar och snubblande med benen. Nej, musiken var som… vinden. En varm, smekande vind som lyfte henne från jorden, bar iväg henne varsamt, vaggade och tröstade.
Det fanns inga ord, men musiken hade en själ. En levande själ som omslöt Ylvalill och viskade hemligheter, sådana som ingen annan behövde veta, förutom hon själv. Hon stannade där mitt i korridoren, trasslade in sig i ledet, och började gunga i takt med musiken, helt ointresserad av de andra barnen som snubblade in i henne eller skötarna som försökte få henne att följa med.
I hennes lilla huvud föll allt på plats. Det hon försökt urskilja mellan skrik i sovsalen, vindens sus eller röret som skorrade i badrummet var denna, hennes Musik.
I en annan del av staden, i ett gult trähus på Östermalm, hade Elin och Lars redan besökt alla barnhem i Stockholmstrakten. Elin hade medfödd barnlöshet.
De hade bestämt sig för att bli föräldrar genom adoption men valet gnagde. Kurserna för blivande adoptivföräldrar var avklarade, pappren påskrivna, men ingen av barnen de mött i dessa överfulla institutioner väckte känslan deras barn, deras flicka…
Hand i hand gick de fram till staketet runt barnhemmet. I sandlådan lekte barnen, flickor drog dockvagnar, en vanlig, stojig eftermiddag på gården. Bara en liten flicka, i en lång urvuxen jacka, stod tyst och lyssnade till en talgoxe som sjöng i lönnen ovanför.
I samma ögonblick ringde Elins mobil. Det var Mozarts musik som plingade ut från telefonen, och plötsligt ryckte Ylvalill till, hennes ögon glimmade till och hon började sakta vagga från sida till sida, som om hon med självklarhet fångade rytmen och takten i musiken. Elin och Lars stod som förtrollade och lät fortsatt Mozarts toner rinna ut över gården, glömska för telefonen, upptagna av den lilla själ som strålade framför dem.
Det var henne de sett. Deras dotter. Den nära själsfränden som tindrade i hennes blick.
Ja, jag vet att hon är sjuk, att det är ett barn med handikapp… Ja, jag tar ansvar. Rehabilitering? Självklart…
Så satt Elin i timtal och svarade tålmodigt på allt föreståndarinnan sa när hon så gärna ville ge dem ett friskare barn. Barn väljer man inte, förstår ni, förklarade hon stilla. Det är henne vi tar hem, vad det än kostar oss…
Mamma? Ylvalill lämnade pianot och la huvudet på Elins hand. Varför är jag så här? Varför är jag inte som de andra?
Elin smekte varligt hennes missformade rygg. Du förstår, lilla hjärtat, vi är alla olika. Inuti och utanpå. Du, jag och pappa.
Och din rygg har jag ju sagt där har du dina vingar, som en liten ängel, de har bara inte slagit ut än. Men de ska, var så säker…
Hon håller om sin dotter, kysser hennes varma hjässa, sätter sig bredvid henne vid pianot och tillsammans spelar de. Ylvalill spelar som vuxna, allvarliga musiker sällan kan, och Elin följer med.
Bakom hennes rygg fälls faktiskt vingar ut men det är bara Mamma, Pappa och Ylvalills egen skyddsängel som ser dem. Musikens flod strömmar, bär, vaggar Ylvalill och hon är lycklig, svävande i sitt eget lyckliga ögonblick…
