SISTA SOLSTRÅLEN
Alla på vårdcentralen lade märke till överläkaren: männen sneglade nyfiket, kvinnorna inte utan avund. Hon, smal och mörkögd, bar den vita rocken med självklar värdighet. Håret låg ofta slätt rullat i nacken, och den stärkta sjuksköterskemössan fick henne att verka längre eller kanske var det klackarna, eller så gick hon bara så mjukt att även hennes ljudlösa steg kändes vänliga. Hon såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern, men ingen på sjukhuset visste säkert hur gammal hon egentligen var. Stränga och kompromisslösa Lina Fredrika Bergström satte respekt i både personal och patienter.
En och annan manlig patient eller kollega försökte småflirta, bjöd ut henne, kom med choklad eller blommor men möttes de av den där allvarsamma blicken, tystnade de alldeles av sig själva. Rykten om henne gick jämt och ständigt. Vissa sa att hon haft sitt hjärta krossat, att hennes make omkommit av någon anledning nämndes alltid en olycka till sjöss eller i tjänst. Någon viskade om ett förlorat barn Men ingen visste säkert vad som var sant och vad som bara var lösa antaganden.
Det enda alla visste, var att hon bodde själv och höll människor på avstånd; hon varken släppte någon för nära inpå eller sökte någon närmare vänskap. Men någon häxa var hon inte. Tvärtom fanns det nåt varmt hos henne under ytan.
Hon hade i sin ungdom älskat Erik Bergström, hennes kursare och skolans charmtroll, så att hon knappt kunde andas när han var i närheten. Men hans intresse svalnade kanske tröttnade han på hennes lojalitet, kanske skrämdes han. Till sist gick han vidare till någon annan.
Sedan dess hade Lina aldrig släppt in någon i hjärtat igen kanske höll hon fast vid Erik, kanske vågade hon inte riskera att bli sårad.
En eftermiddag stannade hon vid sjuksköterskedisken.
Maja, kan jag få journalen på Nilsson i rum fem? Jag vill skriva ut honom imorgon. Med journalen tryckt mot bröstet återvände hon till sitt kontor.
Ja, mannen är återställd. Nu är det upp till honom hur fort han vill bli riktigt frisk igen, och så fort vi ses igen lär beror rätt mycket på honom själv”, tänkte hon medan hon matade in resultaten i journalprogrammet undersökningar, prover, ordinationer, allt tillhörande pappersarbete.
Halvtimmen återstod av hennes arbetsdag när Lina låste rummet och blev stående. Längst bort i korridoren stod en kvinna, djupt försjunken i ett dämpat telefonsamtal vid ett fönster. Hon snappade upp konstiga fraser:
Nej, han är inte död. Syresätter sig som aldrig förr. Bli inte arg, jag har sagt till honom Hur då? Tror du inte han har fattat? Vi talar mer ikväll.
Kvinnan stoppade undan mobilen, slank mot trappan utan att se sig om. Lina gick in till femte rummet. Om det varit vilken annan dag som helst hade hon påpekat något om rökförbud, men nu såg hon bara den spända ryggen mot fönstret och teg.
Karl Gustav, imorgon började hon, men när han vred sitt ansikte mot henne bar ögonen på både smärta och skam, så hon avbröt sig mitt i steget.
Vad har hänt? Lina satte sig på sängkanten, så att hon slapp stå och sväva över honom. Gör det ont?
Kan ni låta bli att skriva ut mig? Jag Jag har ingenstans att ta vägen orden kom som tunga stenar.
Hans rum är upptaget. Frun har tagit in en annan man. Hon sa rakt ut: Ridå, det är slut. Jag tillhör en annan. Och Gustaf blev utslängd, kan du tänka dig, mumlade den gråhårige mannen från sängen intill.
Är det sant? Lina såg på Karl Gustav.
Det var det kvinnan talade om i telefon. Hon hoppades väl att maken skulle dö men han överlevde och nu var hans plats borta, förstod Lina plötsligt.
Karl Gustav, storväxt och förbi femtio, satt med ryggen mot fönstret, spända käkar, och utstrålade en sorgsnad som nästan smittade av sig.
Utanför skymtade april med knoppar på de kala grenarna i sjukhusparken, redo att brista när som helst om solen bara ville visa sig. Men himlen var grå, hotfullt kall vem som helst kunde tro att flingor snart skulle dala än en gång.
Finns det verkligen ingen? Någon vän? Barn? frågade hon milt.
De har sitt. Jag kan kanske bo ett par dagar här och där, men sedan då? Man vill ju inte vara till besvär. Jag visste att hon träffade någon annan, men tänkte att det skulle gå över
Karl Gustav, några dagar till gör varken till eller från, och vi måste frigöra sängarna, hon tvekade, men sa till sist: Vet du vad? Jag har ett hus ute på landet, åtta mil från Uppsala. Vägen är fin. Huset är stadig, men ingen har bott där på länge, så det behöver lite fix. Jag tar med nycklar imorgon och berättar hur du hittar dit.
Hon gick ut ur rummet innan han ens hann protestera.
Men titta, utbrast rumskompisen glatt. Sträng i sjukhuset, men ett hjärta av guld. Hör du det, Gustav? Stanna inte kvar efter gamla kattflickan, ta chansen!
Svalörten hade blommat färdigt, den kalla vårvinden bytts ut mot milda soliga dagar. Söndag morgon satte sig Lina i sin silverfärgade Volvo, fyllde bagaget med kassar, och körde ut för att hälsa på sin före detta patient.
Hon kände sig lätt överrumplad av synen som mötte henne. Fönsterbågarna var målade glada, blå. Taket lagat. På farstubron lös en ny trappbräda och kaffedoften kändes genom det öppna köksfönstret. Karl Gustav stod där, barfota i jeans och t-shirt, ansiktet solbränt, axlarna sträckta. Ingenting påminde om den trötte mannen från sjukhuset.
Hej! Tänkte kolla att du inte blivit utsatt för bus här ute, log hon och lutade sig mot bildörren.
Här finns inte så många att bli retad av. Tre vänliga tanter på sina ställen blir glada av liv i byn. Stockholmare med sommarstugor har fullt upp med sitt.
Landet klär dig! Och jobbet? hon tvekade, noga med att hålla sig vid bilen.
Mitt jobb Äh, det var ju vaktjobb bara. Jag gick i pension, det är inget att sakna. Armén var mitt liv, men det är länge sedan nu. Mina pengar räcker för det här, sa han stillsamt.
Får jag se hur du haft det då? Lina stängde bildörren och gick mot bron.
Jag blev så förvånad, ber om ursäkt Karl Gustav slog sig lätt för pannan och öppnade dörren för henne.
Hon stannade i hallen. Hemvävda trasmattor låg på golvet, solen ritade skuggmönster i rummet. I fönsterkarmen stod två pelargoner. På väggen tickade en gammal klocka.
Pelargonerna fick jag av Greta, hon som bor sist i byn. Det blir mysigare så, eller hur? försökte han ursäkta sig med ett leende när han följde hennes blick.
Och vad doftar så gott? undrade Lina med en varm röst.
Kålsoppa och potatis står på spisen, vill du smaka? Det tog ett tag att lära sig har ju aldrig bott på landet! Grannarna har hjälpt mig, annars blev det rått eller bränt… skrattade han från köket.
Och Lina fylldes av en värme hon inte känt på åratal. Det låg ett hem över hela huset, barndomsminnen och doft av farmor hon hade inte varit här sedan hennes mamma dog. Ingen ork att sälja huset, det fanns för mycket känslor… Först far- och morföräldrar, sedan mamman om somrarna och nu var alla borta.
Hon mindes alla resor fyllda med burkar, inläggningar, sylt, svamp och hur de levde hela vintern på det som blev kvar. Allt kändes så långt bort nu.
Hur länge har jag egentligen tillåtelse att låna huset? avbröt hennes tankar.
Så länge du behöver. Jag har nästan inte varit här sedan mamma gick bort. Kommer kanske förbi någon mer gång, om det är okej. Med dig här känns det nästan som när mamma levde varmt och levande. Själv har jag varken tid eller lust att hålla på med huset, svek hon bort blicken, och Karl Gustav svarade inte.
Just ja, hade ju hela bilen full med mat! Lina rusade ut efter kassarna.
Karl Gustav andades ut. För första gången såg han henne utan den vita rocken, i en enkel klänning med håret i en lös knut. Hon kändes plötsligt så nära, så naturlig. Han såg på sina grova händer och kände sin egen ålder.
På kvällen, när Lina gett sig hemåt och hennes doft fortfarande satt kvar i huset, kände han hur det bultade inom honom på ett sätt han nästan glömt fanns. Han hade nästan blivit tacksam mot sin före detta hustru annars hade han aldrig vetat det här var möjligt. Den natten lyckades han inte sova alls.
Lina kom tillbaka två månader senare, med fler matkassar och en splitterny fiskespö. Han visade stolt upp lagade staket, berättade att även de äldre från grannbyn nu kom förbi för att få hjälp att bära, snickra, och betalade med mjölk, ägg och färsk grädde.
Huset såg levande ut bröstade upp sig, liksom stolt att ha fått en riktig herre igen.
Vänta bara tills vintern då får du mina inlagda gurkor! skrattade Karl Gustav, och Lina såg hur han blivit smalare, starkare och helt annorlunda. Hon blev blyg när han såg på henne.
Kvällssolen höll på att försvinna bakom skogen, allt färgades orange som av sista solstrålen.
Jag är strax tillbaka, ropade Karl Gustav och försvann ut på gården.
Lina promenerade runt i huset. Det var hem nu, även om det luktade nytt och lite annorlunda. Efter ett tag undrade hon var han blivit av och gick genom trädgården, där hon fann honom på marken lutad mot staketet.
Karl! Hon kastade sig på knä bredvid honom.
Hon kände hans ojämna, hårda puls. Sprang till bilen efter akutväskan, glömde på halva vägen och rusade tillbaka in efter ett glas vatten. Varvade huset och trädgården, klänningens kjol snurrande i vinden. En spruta, om jag ändå hade kunnat Tänkte hon medan hon la en tablett under hans tunga och gav honom vatten.
Efter en kvart satt han på sängkanten inne, hon andfådd bredvid.
Överansträngde mig i solen, ville bara hinna ut och ge dig några av mina gurkor till vägen… Stanna, Lina, bad han försiktigt och sa du.
Lina stod tyst en stund, försökte hitta svar. Han lutade huvudet mot hennes mage, och hon hörde en lång, trött suck.
Lycka är sån man ropar, letar, tror den är förlorad för alltid. Man vänjer sig vid ensamheten inga svek, ingen oro. Men så korsas ens väg av någon annans, helt oväntat. Och så följs man åt i livet.
Och kärleken? Jo, den finns i så många skepnader. Som ung brinner den, vill ha allt på en gång. Med åren blir den mjukare, skönare, lugnare ja, lite som solens sista stråle över den ljusa svenska sommarkvällen.
