Grannen (51 år) har bott ensam i tolv år. Igår frågade jag honom varför söker du inte en kvinna? Han svarade med sex anledningar. Jag förstod att han har rätt.
Igår gick jag förbi hos min granne Bengt för att låna en borrmaskin. Han öppnade dörren i mjukisbyxor och t-shirt.
Kom in, jag åt precis middag.
Jag gick in. Lägenheten är prydlig, det luktar stekt kyckling från köket. På bordet står en laptop och ett glas rödvin.
Bengt är femtioett år och har varit skild i tolv år. Han bor ensam. Arbetar som ingenjör och tjänar omkring fyrtiofem tusen kronor i månaden.
Jag har känt honom i fem år, sedan jag flyttade in i huset. Inte en enda gång har jag sett honom med en kvinna, inte ens haft någon på besök.
Han gav mig borrmaskinen och hällde upp lite whisky åt oss:
Slå dig ner, när du ändå är här. Vi har inte setts på länge.
Vi satte oss i köket, tog ett glas.
Jag frågade:
Bengt, varför är du ensam? Söker du inte någon?
Han log skevt:
Nej, jag söker inte medvetet, Anders. Jag har bott ensam i tolv år och har kommit fram till att jag trivs bäst så.
Varför då?
Han fyllde på våra glas och lutade sig tillbaka på stolen:
Jag kan ge dig sex konkreta anledningar. Sånt jag har fått erfara.
Första anledningen: risken att förlora allt vid en skilsmässa
Bengt började:
Jag skilde mig för tolv år sen. Hade varit gift i arton år, med Ann-Charlotte. Vi har en dotter, hon är tjugoåtta och bor för sig själv nu.
Han tog en klunk:
Vi skilde oss efter att hon var otrogen. Jag ansökte om skilsmässa.
Och sen?
Tingsrätten delade lägenheten på hälften. Trots att jag betalade större delen av lånet. Sålde lägenheten, delade pengarna, och jag köpte den här ettan.
Han såg på mig:
Anders, jag förlorade hälften av allt jag ägde på grund av hennes otrohet. Och lagen tycker det är helt rimligt. Förstår du? Jag jobbade, betalade för hemmet, hon var otrogen och fick ändå hälften.
Det är väl så det är med skilsmässa
Exakt. Så varför skulle jag riskera det igen? Säg att jag träffar en kvinna, vi flyttar ihop, kanske gifter oss, köper bil eller nåt annat. Sen vill hon gå varför ta den risken?
Jag var tyst. Han fortsatte.
Andra anledningen: kvinnor stöttar inte mäns drömmar
Du vet, Anders, jag har en dröm. Jag vill köpa en gammal motorcykel, renovera och köra på helgerna.
Låter kul.
Ja. Jag sparar redan och om ett halvår köper jag en gammal Husqvarna, från sjuttiotalet. Ska meka själv.
Han tog ett glas vatten.
När jag var gift hade jag också drömmar. Ville lära mig spela gitarr, köpte en, började på kurs. Ann-Charlotte sa: Varför då? Du är ju ändå femtio, du blir ingen Per Gessle. Då gav jag upp. Ville paddla kanot i Lappland. Hon: Har du blivit tokig? Vi har bolån, du kan inte ägna dig åt sånt. Jag åkte aldrig.
Han blickade ut genom fönstret:
Kvinnor tycker ofta att manliga drömmar är trams. Nu, när jag bor själv, gör jag vad jag vill. När jag köper motorcykel är det ingen som säger att jag är dum.
Tredje anledningen: svenska kvinnors höga krav
Bengt fortsätter:
För tre år sedan testade jag nätdejting. Skrev ärligt om ålder, yrke, inkomst, intressen.
Hur gick det?
Hade kontakt med några stycken. En heter Elin, fyrtiosex, jobbar i butik, tjänar tjugotusen. Hon skrev: Du verkar trevlig, men jag söker någon som tjänar minst sextio.
Han skrattade:
Jag svarade: Hur mycket tjänar du själv? Hon blev arg och blockade mig.
Allvarligt?
Ja, visst. De flesta kvinnor idag ser sig själva som prinsessor. Jobbar halvtid i butik, hyr sin tvåa, men kräver kille med toppjobb, bostadsrätt och bil. Men erbjuder själv bara kvinnlig energi.
Han tömde glaset:
Jag tjänar fyrtiofem tusen, har egen lägenhet, bil. För många kvinnor är jag ändå en förlorare, eftersom jag inte är miljonär. Varför träffa någon som ändå inte uppskattar mig?
Fjärde anledningen: de kan inte ta hand om ett hem
Jag frågade:
Saknar du inte det vardagliga, någon som lagar mat och fixar hemma?
Bengt skrattade:
Anders, kolla runt. Rent? Ja. Jag städar själv, tar en timme varje vecka. Lagar mat? Ja. Idag: kyckling med grönsaker, tar en halvtimme. Tvätta? Maskinen gör jobbet, jag stoppar bara in tvätten.
Han reste sig och visade mot köket:
Jag behöver ingen kvinna för hushållets skull. Klarar mig själv. Vet du hur många svenska kvinnor i dag som knappt lagar mat? Hälften beställer hem eller köper färdigmat.
Det finns väl de som kan?
Det finns, men de är få. Och om de finns så kräver de att jag försörjer dem. Då lagar jag hellre mat själv.
Femte anledningen: rädsla för manipulation och lögner
Bengt häller upp mer whisky, till oss båda.
Efter skilsmässan dejtade jag två kvinnor. Kortare förhållanden. Båda ljög.
Hur då?
Första, Sofia, sa att hon var skild. Vi träffades i en månad. Av en slump fick jag veta att hon egentligen var gift, ville bara ha någon annan eftersom mannen hade dålig ekonomi.
Han tog en klunk:
Den andra, Gunilla, sa att hon inte hade barn. Vi var ihop två månader, sen visade det sig att hon hade två barn. Hon hade bara inte nämnt det för att hon var rädd att jag skulle dra mig ur.
Hårt
Precis. Jag är less på lögner. Kvinnor i dag tycker det är helt okej att dölja saker bara för att få en man. Sen blir de förvånade när vi inte litar på dem.
Sjätte anledningen: kritik mot manlig initiativkraft
Bengt lutar sig tillbaka:
Sista gången jag försökte närma mig någon var för ett år sen. På Akademibokhandeln. En kvinna stod och kollade på klassiker, omkring fyrtiofem år, trevlig.
Och?
Jag gick fram. Sade: Hej, jag ser att du gillar klassiker. Vill du ha tips på något bra? Hon tittade på mig som om jag var ett creep. Svarade kort: Tack, jag klarar mig själv. Sen gick hon.
Han log snett:
Anders, nu för tiden verkar minsta initiativ räknas som trakasserier. Går du fram är du en obehaglig typ. Skriver du på Facebook är du stalker. Bjuder du på kaffe är du en snyltare.
Det är inte alla
Nej, men många. Jag har tröttnat på kalla bemötanden och att bli avvisad. Orkar inte ta initiativ längre. Vill en kvinna träffas får hon visa det själv.
Varför jag funderar och vad jag kommit fram till
Bengt dricker upp sin whisky och ser på mig:
Anders, jag säger inte att alla kvinnor är så här. Det finns fina. Men att hitta dem är som att leta efter en nål i en höstack. Och misstaget kan kosta allt: pengar, nerver, tid.
Han reser sig:
Jag är femtioett, har ett bra jobb, egen lägenhet, bil, fritidsintressen, vänner. Jag är lycklig ensam. Varför riskera det för en relation som troligtvis slutar med skilsmässa och att man förlorar allt?
Jag går hem. Lägger mig och tänker på hans ord.
Jag är fyrtionio, varit gift i tjugotre år. Vi har det bra. Men vore jag ensam… skulle jag göra som Bengt?
Kanske.
Har Bengt rätt som bott själv i tolv år och inte söker någon av rädsla för förlust, eller är han bara feg för relationer?
Är det sant att män blir ruinerade efter skilsmässa även när kvinnan är otrogen, eller är det en överdrift?
Är det rimligt att en man 50+ avstår från förhållanden för att misstaget blir för dyrt, eller är det egoism och rädsla?
Stämmer det att kvinnor inte tror på mäns drömmar och tycker de är löjliga, eller väljer män bara fel sorts kvinnor?
