Det var längesedan nu, men minns fortfarande hur ensam jag kände mig den där kvällen. Ute hade mörkret redan börjat lägga sig över Uppsala, men mamma syntes inte till. Saga snurrade på hjulet till sin rullstol, rullade fram till bordet och tog upp telefonen. Hon slog mammas nummer med händer som började darra lite.
Tyvärr kan samtalet ej kopplas fram, sa den kyliga rösten i luren.
Saga stirrade på telefonen en stund innan hon släckte skärmen. Hon visste ju att det var nästan tomt på pengar på den gamla mobilen kanske var det därför rösten svarade så där. Mamma hade gått till butiken, men det hade tagit ovanligt lång tid. Så brukade det aldrig vara. Mamma hade aldrig lämnat henne så här länge Saga, som sedan födseln satt i rullstol, hade bara mamma, inga andra släktingar, ingen pappa.
Vid det laget hade Saga fyllt sju år och var van att vara ensam om kvällarna, men mamma brukade alltid säga till var hon gick och när hon skulle vara hemma. Saga kunde inte förstå varför mamma dröjde så länge.
Hon gick till ICA Maxi idag, den som ligger lite längre bort där är det billigare, brukade mamma säga. Vi brukade ofta gå dit tillsammans, och även om det är långt, tar det högst en timme tur och retur, tänkte Saga och sneglade på köksklockan. Det hade redan gått fyra timmar. Hon kände hur magen kurrade.
Hon manövrerade rullstolen in till köket. Satte på vattenkokaren och tog fram en köttbulle ur kylen. Åt långsamt, drack sitt te. Men mamma kom inte. Till slut tog Saga mod till sig och ringde upp mammas nummer igen.
Tyvärr kan samtalet ej kopplas fram.
Nu var det något i rösten som fick tårarna att bränna bakom ögonen. Saga rullade över till sin säng, la telefonen under kudden och lät lampan vara tänd. Utan mamma kändes nattmörkret ännu större.
Hon grät sig inte till sömns hon låg länge tyst innan hon till slut somnade.
***
Saga vaknade när solen lös in mellan de rutiga gardinerna. Mammas sida av sängen var prydligt bäddad. Hon ropade i riktning mot hallen: Mamma!
Tystnad. Hon tog telefonen, slog samma nummer, samma kyliga röst igen. Nu blev hon verkligen rädd och tårarna rann fritt.
***
Samtidigt, på andra sidan staden, var Martin på väg hem efter morgonfika på sitt stamkafé. Varje morgon hade han och hans mor denna ritual: mamma gjorde frukost och Martin promenerade för att hämta nybakade frallor. Trots att han hunnit fylla trettio hade han aldrig gift sig kvinnorna i Uppsala verkade inte lägga märke till en smal, sjuklig man med glasögon. Martin hade varit sjuklig ända sedan han var liten, och nu som vuxen hade läkarna dessutom sagt att han aldrig skulle kunna få barn han hade redan accepterat sitt öde.
När Martin gick förbi en häck glimmade något till i gräset en trasig, gammal mobiltelefon. Elektronik var hans både jobb och passion; han jobbade som programmerare och bloggade om teknik. Hans egna telefoner var de senaste modellerna men nyfikenheten tog över så han plockade upp den krossade mobilen. Den såg ut som om en bil kört över den.
Något har nog hänt, tänkte han och stoppade den i jackfickan.
***
Efter frukosten plockade Martin ut simkortet ur den krossade mobilen och stoppade det i en av sina egna telefoner. Nästan alla nummer på kortet gick till vårdcentralen, pensionsmyndigheten eller liknande, men överst stod en kontakt: dotter.
Efter visst övervägande ringde han:
Mamma! ropade ett barns röst, glad och ivrig.
Nej, jag är inte din mamma, sa Martin osäkert.
Var är mamma?
Jag vet inte. Jag hittade en sönderkörd telefon, satte i simkortet hemma och ringde upp.
Min mamma är borta, snyftade rösten. Hon gick till affären igår och har inte kommit tillbaka.
Har du ingen pappa eller mormor?
Nej. Det är bara jag och mamma.
Martin funderade snabbt. Vad heter du?
Saga.
Jag heter Martin. Saga, kan du gå över till grannen och säga hur det är?
Det går inte. Jag kan inte gå. Och i lägenheten bredvid bor ingen.
Hur menar du kan inte gå?
Jag är född så. Mamma sparar till en operation.
Hur tar du dig runt?
I rullstol.
Saga, kan du din adress?
Ja. Vaksalagatan 15, lägenhet 302.
Jag kommer genast. Vi ska lösa det här.
Martin la på och gick ut i hallen, där hans mor Gunilla undrade vad som stod på.
Mamma, jag hittade en trasig telefon och ringde första numret. Det är en liten flicka i rullstol som är ensam ingen släkt. Jag har fått hennes adress. Jag åker direkt.
Jag följer med, sa Gunilla genast och tog på kappan hon hade själv fostrat Martin ensam och förstod vad en ensam sjuk mor gick igenom.
De ringde efter taxi och for mot adressen.
***
Vem är det? hördes en liten, sorgsen röst i porttelefonen.
Saga, det är Martin.
Kom in.
De gick uppför trappan. Dörren till lägenheten stod lite på glänt. I dörröppningen satt en mager flicka i rullstol och såg på dem med trötta ögon.
Ska ni hitta min mamma? frågade hon tyst.
Vad heter din mamma? frågade Martin.
Lovisa.
Och efternamn?
Sundberg.
Gunilla satte sig på huk framför Saga. Är du hungrig, vännen?
Ja. Jag åt sista köttbullen igår, viskade Saga.
Martin, spring till Coop, handla som vi brukar.
Martin susade iväg.
***
När han kom tillbaka hade Gunilla redan börjat ordna i köket. De åt tillsammans innan Martin satte sig vid sin laptop och började lusläsa nyhetssidan för Uppsala.
Så här Igår på Parkgatan kvinna påkörd av Volvo. Fördes svårt skadad till Akademiska sjukhuset. Inget ID eller mobil på sig.
Martin ringde sjukhuset. Efter några samtal fick han fram att en okänd kvinna vårdades där. Han bad att få komma för att identifiera henne.
Sedan vände han sig till Saga. Har du en bild av mamma?
Saga hämtade deras fotoalbum och gav honom ett foto. Martin tog ett foto med mobilen.
Jag åker och letar efter din mamma nu.
***
Lovisa slog sakta upp ögonen. Vit taklampa. Medvetandet var som i en dimmaen bil, ett dån.
En sköterska böjde sig över henne. Är du vaken?
Förskräckt kände Lovisa paniken. Hur länge har jag varit här?
Två dygn. Varför?
Min dotter är ensam hemma
Ta det lugnt, sa sköterskan. Igår var här en ung man, Martin. Han lämnade sitt nummer. Din telefon blev överkörd av bilen.
Kan jag ringa?
Sköterskan tackade snabbt ja och fipplade fram dotter i telefonen och höll luren vid Lovisas öra.
Mamma!
Saga, min lilla, hur är det?
Allt är bra! Gunilla och Martin är hos mig.
Vem är Martin?
Ta det lugnt nu, avbröt läkaren. Annars tar jag telefonen. Jag måste undersöka dig.
Saga, jag ringer snart igen! ropade Lovisa och la på.
Efter undersökningen bad Lovisa svagt om att få ringa sin dotter, och sköterskan gick med på det.
Lilla vän, sa Gunilla i telefonen. Min son hittade din mammas trasiga telefon och hittade dig. Jag är pensionär och stannar med din dotter så länge du är här. Du kan vara lugn! Här är Saga
Mamma, bli frisk snart! hördes dotterns röst.
Saga, var snäll mot Gunilla!
Nu får det räcka, sa sköterskan bestämt.
***
Nästa dag fick Lovisa byta till en sal med andra patienter. På besökstiden på kvällen dök Martin upp med ett stort paket.
Hej, Lovisa! Jag är Martin, log han. Hoppas det inte gör något att jag är du med dig direkt?
Nej då, svarade Lovisa försiktigt.
Han satte paketet på sängbordet.
Mamma har packat ned lite saker åt dig.
Men jag känner ju inte ens er, stammade Lovisa.
Jag hittade din trasiga mobil, ringde Saga och letade upp dig sen.
Hur mår min Saga?
Martin satte igång mobilen han lånat ut vid förra besöket, och efter några ring på rullade dotterns ansikte fram på skärmen.
Mamma! Hur mår du?
Det känns redan bättre när jag ser dig. Och du Saga, är du snäll mot Gunilla?
Hon är som en mormor, skrattade Saga.
Lovisa och Saga pratade länge. Sedan sa hon:
Jag har er att tacka för allt.
Vi gör det gärna, log Martin. Nu ska jag visa dig hur mobilen funkar.
***
Två veckor senare kom Volvo-ägaren och hans advokat till sjukhuset. Han betalade Lovisa tvåhundratusen kronor i skadestånd och ursäktade sig.
Nästa dag blev Lovisa utskriven och Martin körde hem henne till Saga.
Saga skrek av lycka:
Mamma!
Om hon kunnat hade hon sprungit ur rullstolen. Lovisa satte sig bredvid dottern och grät av glädje. Sedan gick hon fram till Gunilla.
Gunilla, tusen tack!
Saga är som ett barnbarn för mig. Skönt att ni är hemma, log Gunilla.
Lovisa tog fram kuvertet med pengarna:
Ta emot det här. Jag vill tacka på riktigt.
Gunilla la handen på Lovisas. Ta hand om Saga och använd pengarna till behandlingen. Martin har redan fixat kontakt med bästa ortopedkliniken i stan.
Mamma! ropade Saga. Martin sa att vi ska åka till sjukhuset och fixa mina ben!
***
Två veckor tillbringade Lovisa och Saga på kliniken. Uppsala bästa ortopeder satte in stöd i benen. Efter tre månader var det dags för nästa operation, och efter tre år och flera behandlingar lovade läkarna att Saga skulle kunna gå.
Hon satt fortfarande kvar i rullstol, med spjälor på benen, men hoppet hade tänts. Då bestämde sig livet för att pröva deras styrka igen Gunillas hjärta svek och hon blev inlagd.
Lovisa tillbringade tre nätter på sjukhuset bredvid kvinnan som börjat kännas som hennes egen mamma. Martin tog hand om Saga om nätterna.
På fjärde dagen vaknade Gunilla till på riktigt. Hon såg länge och allvarligt på Lovisa innan hon sa:
Vännen, min tid börjar nog gå mot sitt slut. Gifte dig med min Martin. Han är trygg ni kan ta hand om Saga tillsammans.
Men han vill nog inte ha mig, skakade Lovisa på huvudet.
Det vill han, du ska se. Han vill inget hellre, log Gunilla.
***
Gunilla gick sida vid sida med Saga, som bar skolväskan på ryggen och blommor i handen. Hade det inte varit för Sagas längd, skulle folk trott att hon började första klass. Men nu började Saga i fjärde de första åren hade hon läst hemma, men klarat allt med toppbetyg. Nu gick hon till skolan på egna ben.
Mormor, jag är lite rädd ändå.
Men Saga, du är ju tio år! Där kommer din mamma och pappa.
Älskling, varför ser du så orolig ut? frågade Lovisa och lade armen om dottern.
Hon är rädd, muttrade Gunilla.
Martin räckte fram handen: Kom, Saga!
Med dig, pappa, känns allting säkert, log Saga.
Och tillsammans saga, föräldrar, och mormor gick de mot skolan. Tillsammans och lyckliga.
