Grannen byggde rökruta utanför min dörr. Jag tog i med hårdhandskarna och det hade hon inte riktigt räknat med.
Vart står det att det här är din luft, va? Trapphuset är ju allas. Vill jag röka, så röker jag. Vill jag spotta, så spottar jag. Plugga lagarna, tant!
Tjugotvååriga dottern till grannen, Linnea, blåste en tjock sötaktig puff direkt i ansiktet på Lena Andersson. Bredvid Linnea låg två killar slängda över fönsterbrädan mellan våningarna och skrattade så att det ekade. På stengolvet låg fimpar, tomma burkar med energidryck och solrosfröns skal.
Lena Andersson, chefsbokhållare på Volvos reservdelslager, hostade inte ens. Hon viftade inte heller, precis så som tonårsgänget hade hoppats på. Istället rättade hon till glasögonen och såg på Linnea med den där tunga, undersökande blicken som får ekonomichefer att svettas redan innan revisionen börjat.
Det är en gemensam yta, Linnea, sade hon med sitt mest norrländska stål i rösten. Och på gemensamma ytor röker man inte, spottar man inte, och lämnar inte en svinstia efter sig. Nu har du fem minuter på dig att städa upp det här. Annars tar vi ett helt annat snack.
Oj, vad rädd jag blev! Linnea vred på läpparna, och borstade demonstrativt askan på golvet som vaktmästaren precis skurat. Gå och ta din blodtrycksmedicin, tant. Ska du springa och skvallra för mamma? Hon har ändå gett mig sitt okej att sitta här så hon slipper röklukt hemma.
Killarna skrattade rått. Lenas dörr slog igen så det ekade och trapphusoljudet tystnade.
Inne i lägenheten luktade det stekt potatis och gammalt trägolv den sortens doft som känns som hemma, men som nu dränktes av den billiga cigarettstanken som smög sig in genom nyckelhålet. I köket satt Per, hopsjunken över bordet.
Per var trettiotvå, men såg ut som fyrtio på grund av sin tidiga flint och sitt hopkrupna sätt. Han var brorson till Lenas bortgångne make, och hade faktiskt bott med Lena i tio år redan. En tyst och godhjärtad själ, med lätt stamning och ständig osäkerhet. Han jobbade i en liten urmakeriverkstad och var hela grannskapets tacksamma hackkyckling.
L-lena, är de kvar där ute igen? Per drog upp axlarna till öronen när det dundrade till ute i trappan.
Ät, Per. Det här är inte din strid, svarade Lena kort, medan hon lade upp lite mer potatis. Men innanför lugnet kokade det.
På kvällen gick hon över till Annika, grannen. Annika öppnade dörren iklädd rosa morgonrock, ansiktsmask och mobilen klistrad mot örat.
Annika, din dotter har gjort rökruta utanför min dörr. Röken kommer in hos mig, och det skramlas och väsnas halva natten. Jag vill att du tar tag i det.
Annika tog knappt bort telefonen från örat medan hon himlade med ögonen.
Men Lena, slappna av. Det är ju ungdomar bara de har ingen annanstans att ta vägen! Det är kallt ute. Det är bättre att de hänger här än nån annanstans, eller hur? Bry dig lite mindre, du har ju ändå inga barn själv. Och din Per, han bryr sig inte heller han är ju lite speciell.
Det var en snygg sågning: både i fostret och på hemmaplan. Lena tog ett djupt andetag.
Jaså, det är bara ungdomliga upptåg? Och det är Per som är problemet? Okay, Annika. Jag hör dig.
Lena gick hem, satte sig vid sitt skrivbord och plockade fram sin ordningsamma blå pärm. Känslor är för svaga, tänkte hon. De starka har Sveriges Lag och ordningsstadgan.
Nästa vecka låg Lena lågt. Linnea och gänget trodde att den där surkärringen hade gett upp, så nu bar de upp ett gammalt slitet fåtölj från soptunnan och nattmusiken skallrade till långt efter elva.
Upplösningen kom på fredag.
Per kom hem från jobbet, bar på en matkasse och en liten ask ett urverk på beställning. När han skulle förbi Linnea och hennes killkompis Sur-Olle, satte Olle fram foten.
Per snubblade. Påsen gick sönder, äpplena rullade ut över smutsiga golvet, rakt in i fimphavet. Asken for mot väggen och skramlade.
Kolla, strutsen flyger! Sur-Olle kiknade av skratt.
Linnea blåste ut rök lite lojt:
Hörru, fåntratt, passa dig så du inte snubblar oftare. Äsch, plocka ihop nu, innan jag blir grinig.
Per, illröd i ansiktet och med darrande fingrar, kravlade omkring och samlade upp äpplen. Tårar brände i ögonen. Han var van van att vara ingen och att ingen nånsin skulle ställa sig på hans sida.
Då öppnades dörren. Lena stod på tröskeln, med mobilen upp och kameran riktad rakt mot Sur-Olle.
Ofredande, olaga skräpning och skadegörelse, sade Lena tydligt. Allt filmat. Nu ringer jag polisen och tar det här vidare med styrelsen imorgon.
Ta ner mobilen, tant! snäste Olle, men backade förhoppningsfullt Lenas blick var farligare än vilken polis som helst.
Per, res dig. Kom in, sade hon utan att se på honom.
M-men äpplena mumlade han.
Strunt i det. Det är skräp precis som det som ligger här på golvet.
När dörren slog igen bakom Per, vände sig Lena till Linnea.
Så nu ska du få höra: du trodde att jag bara suttit tyst? Nej, jag har samlat på mig ett digert underlag.
Och vadå, tror du det skrämmer mig eller? försökte Linnea, men rösten vibrerade.
Jag har pratat med din pappa. För det är väl han som äger lägenheten? Din mamma hyr ju bara, va? Din far tror att hans dotter pluggar läkare i Uppsala, inte att hon driver nattklubb i trapphuset
Linnea blev kridvit. Pappa var mer än sträng han betalade för familjen, men bara under villkor att allt såg perfekt ut.
Du gör det inte.
För sent. Han fick bilder och video för tio minuter sen. Plus ett formellt klagomål till styrelsen och en anmälan. Och polisen kommer om en halvtimme. Din pappa sitter på tåget hit och är här imorgon.
På lördagsmorgonen dånade en basröst i trapphuset.
Lena satt och drack kaffe när det ringde på dörren. Utanför stod en lång, bastant man i dyr rock Linneas pappa, Göran. Intill honom en svettig Annika med rödgråtna ögon. Linnea själv syntes inte till.
Fru Andersson? rösten var vänlig men bestämd. Jag ber om ursäkt för min dotters och min exfrus uppförande. Fastighetsskötaren städar. Jag står för återställandet av väggarna. Linnea flyttar till studenthemmet med omedelbar verkan. Pengarna är strypta.
Lena nickade nöjt. Det här är rimligt. Men det är en sak till.
Hon kallade på Per, som släntrade ut ur rummet med lyfta axlar, beredd på det värsta.
Din gäst förolämpade Per. Och förstörde hans arbete. Per är inte bara en urmakare han lagar ur som schweizarna själva ger upp på.
Göran granskade Per noga.
Urmakare alltså?
R-r-eparatör, viskade Per.
Jaså? Jag samlar på gamla Breguetur. Ett har stått stillastampat i åratal tre verkstäder har gett upp. Kanske du vågar kika?
För första gången i sitt liv såg Per någon se på honom, inte som på en fegis eller konstig, utan som en riktig yrkesman.
J-jag kan försöka om fjädern inte är av.
Då har vi en deal. Göran skakade Pers magra hand så det knakade. Och du, förlåt för att min dotter spårade ur. Du får både ersättning och jobb av mig.
När dörren gått igen stod Per länge kvar och stirrade på handen som skakats så rejält. Sen rätade han på ryggen, och såg nästan en decimeter längre ut.
Moster Lena ska nog samla upp de där äpplena själv. Inte ska maten gå till spillo.
Lena vände sig mot fönstret så han inte såg tårarna i ögonen.
Gör det, Per. Och sätt på kaffe, det här är nästan som en nationaldag!
På trappplanet var det plötsligt skinande rent. Det luktade klorin och färg, och inne hos Lena spred sig doften av paj och Pers trygga stämma som förklarade turbillonen för sin moster.
Rökrutan? Ja, den var stängd. För alltid.
