Klockan sex på morgonen sparkade min man ut mig ur sängen. Först trodde jag att det var en märklig olyckshändelse, men redan nästa dag hände det igen. Allt det här började efter vårt besök hos hans mamma i en avlägsen by i Småland.
Vi hade bara varit gifta i ett halvår, men detta fick mig att bestämma mig, i drömmens kronblå logik, för att ansöka om skilsmässa. Orsaken till hans plötsliga beteende fick mig att sväva mellan känslor och märklig overklighet. Låt mig berätta.
Jag växte upp i Göteborg, där ingen förväntade sig att man skulle gå upp i ottan. Mitt jobb är för ett internationellt företag, ofta nätterna igenom, för när vi har dag har världen natt, så mina sömnvanor är… konstiga.
Min man, Folke, kommer från de där småländska skogarna. Där stannar man inte i sängen när solen klättrar fram. Inte heller nu när han bor i staden har han gett upp sitt arla morgonliv. Han vaknar 06:00, vill ha stekt ägg och bryggkaffe på direkten.
Frukost sju, alltid, sade han på vår första dejt.
Jag fnissade bara: en sån vana är väl inget hinder. Jag får ju ändå sova lite mitt på dagen efter mina konstiga arbetsnätter.
Under vår första halvår tillsammans gick det faktiskt ganska bra. Jag försökte anpassa mig, när jag inte glömde, och vi kunde skämta bort oliktider. Våra liv snurrade i sina egna banor, men på något sätt möttes vi.
Men efter resan till hans mammas rödvita stuga förändrades allt. När jag steg in under hennes tunga, broderade gardiner trodde jag att nu skulle drömmen om svensk landsbygdsidyll bli verklighet: doft av hembakade bullar, långa samtal över te med sockerbitar. Men hemma hos Folkes mamma var verkligheten suddigare.
Några timmar efter ankomst insåg jag att idyllen kanske bara hör hemma i böcker. Svärmor hittade ständigt något att kritisera: en blomkruka stod snett, mitt sätt att viska var för högt.
Den reella katastrofen kom dock nästa morgon.
Hon måste väckas ordentligt, som vi gör här, sade Folkes mamma till frukost, medan jag svävade någonstans mellan kudde och dröm. Detta fick Folke att lyssna på sin urmoder. Han skulle “lära” mig att vakna svenskt, på sitt sätt.
När jag släpades ur sängen för första gången, kände jag mig som om jag hade ramlat nedför ett snötäckt berg.
Vad håller du på med!? skrek jag, yrvaken och rädd som ett rådjur framför billyktor.
Du hör ju inte väckarklockan. Mamma säger att det här är det bästa sättet att vakna, svarade han lugnt så där som bara någon som aldrig jobbat natt kan.
Men jag jobbar ju hela natten! Jag behöver sömn för att inte hamna i drömmarnas eviga november!
Såhär gör vi i vår familj, sade Folke, och menade med det allt och inget.
Nästa morgon rullade det drömlika spektaklet vidare. Jag började tro att Folke och hans mamma förvandlat verkligheten till någon konstig saga där man skulle jaga ut staden ur mig.
När vi återvände till vårt lilla höghus i Linné blev det värre. Folke tjatade ständigt: “Mamma vet bäst.” Hans envishet blev till is, och mellan oss växte något kallt och främmande.
Nu håller jag på med skilsmässopappren. Drömmen vi byggde har tinat bort.
Vad hade du gjort i mina svartvita, yrvakna drömmar? Var jag för snabb, eller var det bara så här det måste drömmas?
