Alla samlas hos mig
Agda Vårblad lade undan sin surfplatta och tog upp mobilen:
Mormor, hur mår du? Känner du dig okej? Och morfar? Jaså, han steker potatis, då är allt som det ska. Jag är klar för idag, ska hämta Dagen från träningen, vi sticker förbi affären och snart är vi hemma.
Sen slog Agda ett annat nummer:
Jarle, hej, jag är på väg hem, kommer du och Elina snart? Redan på bussen? Perfekt, morfar steker potatis, vi äter middag ihop.
Agda reste sig, stoppade det nödvändiga i handväskan, ropade till kollegorna:
Hejdå allesammans, vi ses imorgon!
Ha det fint, Agda, trevlig kväll!
Hon bytte snabbt skor under skrivbordet, svepte på sig kappan, blickade förstrött ut i det blåmörka fönstret. Det var en mild höstkväll. Ljuspunkter blinkade vänligt, människor skyndade hem efter jobbet. I reflexen i glaset såg Agda sig själv och log otroligt ändå, hon som aldrig trott att hon skulle leva ett vanligt liv. Att hon skulle ha en familj och, precis som andra, kila hem på kvällen till någon som väntar. För inte så länge sedan var hon övertygad om att det var omöjligt.
Jo, hennes familj var ovanlig, men de älskade varandra innerligt.
Agdas mamma hade lämnat henne omedelbart, fött och försvunnit från BB. På den korta rapporten från barnhemmet stod det mor okänd, ingen pappa. Namnet bestämde någon annan. Efternamnet Vårblad, för hon var ju född i april. Varför just Agda? Ingen visste. Hon trivdes alltid bäst med grabbarna. Hennes bästa vän hette Jarle, ett år äldre. Han hette också Vårblad, av precis samma skäl. Agda var flitig och ordentlig elev alltid artig och arbetsam, innerligt hoppades hon att någon skulle vilja adoptera henne. Vad hemtrevnad innebar såg Agda bara på film. Om det var för att hon, lång och tuff, aldrig dög eller om det var ren otur, visste hon inte. När Jarle adopterades grät Agda hela natten. Inte av avund, utan för att hon blev helt ensam. Han såg sorgset på henne bakom glasögonen:
Agda, ska jag tacka nej?
Är du tokig, Jarle? Sånt gör man inte. Åk, våra vägar får bli olika.
Jag hittar dig, jag lovar! mulade Jarle, men Agda skrattade bittert spelar ingen roll längre!
Efter gymnasiet sökte Agda in till byggteknik, bodde i studentkorridor. Direkt efter examen fick hon en etta genom socialen, ett stöd till fosterhemsbarn. Långt utanför stan, men vad gjorde väl det? Hon fick jobb i ett arkitektkontor. Det var då livet började på riktigt. Många vänner på jobbet, ingen brådska med familj. Hon lade undan det till senare. Agdas dröm var alltid att ha ett riktigt hus, en kärleksfull make och flera barn två eller till och med tre stycken, skrattande, stojande, mamma, pappa!. Agda ville höra de orden varma och nästan okända, mamma och pappa. Tänkte sig att barn skulle ropa när hon kom hem: Mamma, pappa är hemma!. Som i en saga.
En kväll var Agda på väg in genom porten när dörren slogs upp, en kille rusade ut och höll på att välta henne med en väska i handen. Inne i trapphuset låg en gammal dam utslagen:
Pensionen… väskan Han knuffade mig Jag ser ingenting! Var är mina glasögon?
Agda ilade ut igen men killen var försvunnen. Hon hjälpte mormor att resa sig, lyckligtvis hade hon inte slagit sig illa.
Hur kan man göra så, mitt barn, sa tanten gråtande. Hjälpelös följde Agda henne till lägenheten, där hennes man låg sjuk och sängbunden. Sedan dess började Agda hälsa på allt oftare, köpte mat och hjälpte till pensionen var ju borta och polisen hittade aldrig den skyldige, även om Agda anade vem det var. Väskan med papper dök dock upp utanför huset några dagar senare, tack och lov.
Agda besökte ofta mormor Tanja. Morfar fick komma till läkare, hämtade sig lite och blev piggare. Snart kallade paret Agda för sitt barnbarn, bjöd hem henne ofta de hade ingen annan familj.
En dag på bussen började en kille småle mot henne:
Ursäkta, ditt ansikte är bekant, har vi träffats?
Agda skrattade till, nej, det trodde hon inte. Han presenterade sig: Glenn hette han, bodde med mamma, arbetade. Efter promenaden berättade han nästan hela sitt liv. Nästan som en gammal bekant. Glenn började möta upp Agda efter jobbet, följde henne hem. Till slut bjöd hon in honom på te, bjöd på smörgåsar. Plötsligt vågade hon berätta om barndomen på hemmet. Glenn såg på henne som om han ville säga något men höll tillbaka. Kanske tyckte han synd om henne. Agda tyckte om Glenn, ändå gnagde något inuti.
Nästa gång blev allt fel. Glenn kom över, Agda kokade vatten till teet, han gick fram, omfamnade henne. Agda avböjde vänligt:
Glenn, ska vi inte vänta lite?
Men han bara höll henne hårt och sen Agda skrek och Glenn väste ilsket:
Så du försökte sätta dit mig? Jag visste att du var hemflickan. Hade sett din bild. Var nära att åka fast. Tyst nu, fattar du? Ingen skulle ändå tro dig. Annars blir det värre.
Agda anmälde aldrig, ville undvika skvaller. En månad senare fördes hon i ambulans direkt från jobbet utomkvedshavandeskap, blödningar. Barn skulle nog aldrig gå.
Mormor Tanja tog hand om Agda, viskade tröst och serverade buljong och örter. Efter sjukhuset var Agda tom. Hur skulle hon fortsätta? Hon talade mindre och mindre, och gick en dag planlöst till det lilla klostret i förorten. Senhöst, himlen hög och blå, kupoler glänste guld, klockklang steg mot höjden. Arbetsfolket rensade blommor i rabatterna, växterna slumrade in
Vårblad, Agda? hördes plötsligt. En av volontärerna log brett och gick mot henne.
Agda, jag letade efter dig!
Jarle, är det du? utbrast Agda och kände plötsligt igen honom. Hon kramade honom, började gråta. Han torkade försiktigt hennes kinder:
Kom, så äter vi gröt, det är piroger och te också. Sedan pratar vi.
Agda minns knappt hur hon berättat allt, naket och ärligt. Han också om sin adoption, om hur styvfadern slog honom för minsta lilla. Hans flykt, hans värkande ben, och hur han till sist blivit volontär i klostret och återfunnit ett lugn.
På vägen hem funderade Agda över det underliga i sitt liv: Hur lyckligt allting ändå vänt. Hon hade inte ens velat återvända hemmaifrån, stannat flera dagar i klostret. Det var där de bestämde allt. Mormor Tanja och morfar Anders hade länge erbjudit Agda att skriva över sin lägenhet på henne. Men Agda och Jarle kom på något ännu bättre.
Mormor Tanja och morfar Anders blev upprymda av förslaget att dela hemmet tillsammans. De hade aldrig kunnat drömma om att någon ville bo med två åldrande, krassliga gamlingar.
Nu har Agda och Jarle Vårblad varit gifta i fem år, flyttat ihop och slagit sig ner i en stor lägenhet i förorten. Det finns plats för alla. Mormor Tanja och morfar Anders mår bra, är husets seniorer, chefer nästan. Nu är de inte ensamma, de har en riktig familj. Och för två år sen gick Agdas dröm i uppfyllelse: de adopterade två barn, Dagen och Elina från samma barnhem Agda och Jarle vuxit upp på.
Jarle, minns du hur vi brukade hoppas att någon skulle vilja ta hem oss, och att vi någon gång skulle få ett riktigt hem? kvittrade Agda lyckligt. Titta i barnens ögon nu och lova med mig, att vi ska vara just de föräldrar vi själva alltid drömde om.
Och så:
Mamma, var är pappa? Mormor, kom hit, se vad vi byggt med morfar!
Agda vill inte längre ens minnas det svåra. Fast en gång viskade mormor Tanja, att de faktiskt grep deras plågoande. Åkt fast för något skumt igen och sitter inne, länge dessutom.
Alla får vad de förtjänar. Både här och i den eviga världen.
