Jag kände inte igen min fru längre. Vad var det egentligen som hände med Ingrid? Vår vardag var ju så inrutad och trygg. Genom sjutton år tillsammans hade jag alltid kunnat lita på henne så snäll, hjälpsam och förstående. Hon klagade aldrig, höll aldrig några hemligheter. Det var sådant som gjorde att jag valde henne en gång i tiden.
Varje morgon lagade hon gröt eller äggröra. Hon kom hem från jobbet och ställde sig direkt vid spisen för att laga middag. På söndagarna brukade hon stå och stryka femton skjortor, en för varje vardag för mig och våra två söner (Viktor och Emil), även om pojkarna oftast klarade sig med två-tre. Det var svårare än jag trott att få dem att ta efter mitt ordningssinne.
Men nu, två veckor i rad, har frukosten bara bestått av fil och mackor, och dessutom säger Ingrid att vi får fixa den själva. Middagen, om det ens blev någon, var mest rester från gårdagen eller en lapp på bordet: Kommer hem efter nio, koka pyttipanna själva.
Första dagarna skyllde jag på att hennes universitet hade någon stor konferens och att arbetsbördan låg kvar, men när den var över och livet inte gick tillbaka till det vanliga igen, började jag undra.
Jag försökte försiktigt fråga vad som stod på. Ingrid såg på mig och sa:
Får inte jag ha ett eget liv? Jag har tagit hand om er tre i så många år. Jag vill faktiskt också vila lite ibland!
Självklart, det är klart du får, svarade jag.
Jag ville fråga hur länge det skulle vara lite, men lät bli. Veckorna gick. Ingrid var borta på bio, teater, någon utställning. Det som oroade mig mest var hennes nya kläder ibland ganska vågade klänningar och istället för att fixa frukost stod hon och sminkade sig. Tankarna kom krypande; hade hon träffat någon annan?
Jag skämdes över min svartsjuka, men kunde inte låta bli; jag började hålla koll på henne, gå igenom hennes saker. Jag kollade mobilen, alla köptransaktioner och till och med innehållet i hennes handväska. Där, i ett innerfack, hittade jag ett slitet, gammalt brev som verkade ha blivit läst många, många gånger. Orden gick aldrig att missta det var verkligen ett kärleksbrev, skrivet av någon som kände henne mycket väl: “Ingrid, jag saknar dig så mycket, inga ord räcker för att beskriva hur tungt det är att vara ifrån dig. Jag hör din röst överallt, letar efter ditt leende men hittar det inte…”
Det var verkligen obehagligt att läsa. Brevet var nött; den här relationen måste ha pågått länge. Det gjorde mig ännu mer ledsen. Var hela vårt familjeliv en lögn?
Jag gick omkring i tre dagar, tyst och vresig, och tänkte på alla gånger jag själv kunnat vara otrogen, men valt att inte vara det. På tredje dagen gick det inte längre.
Jag vet allt, sa jag med dov röst.
Vad vet du, minns du? undrade Ingrid bara, förvånad, med ett lugn jag hade svårt för.
Du har någon annan, sa jag, utan att fråga.
Ingrid skrattade till.
Men Sven, vad är det där för trams? Är du allvarlig nu?
Hade hon börjat gråta eller erkänna kanske det varit lättare, men nu…
Jag har läst hans brev! sa jag, nästan argt. Tror du jag inte förstår? Man skriver inte så där till vem som helst: Jag kan inte vänta tills vi får vara tillsammans igen, våra själar hör ihop… Fy…
Ingrid började skratta igen. Det retade mig.
Men Sven, är du seriös nu? frågade hon.
Ja! Är du?
Jag stod där, spände ögonen i henne, tungt andandes.
Du har alltså rotat i min väska?
Ja.
Och läst brevet?
Ja.
Och minns du inte att det är du själv som har skrivit det brevet?
Vad? Nej! Jag fattade först ingenting.
Det var du som skickade det till mig, när du var i Göteborg på jobbresa och jag var hemma med Emil som var sjuk. Kommer du ihåg?
Jag var tvärsäker på att det inte var min handstil.
Tror du jag inte känner igen min egen handstil? Sådana saker skulle jag aldrig skriva!
Ingrid suckade, tog fram en liten pappkartong från garderoben och satte den på sängen. Hon rotade fram ett gammalt kuvert.
Här, du skrev bara med vänster hand, du hade ju stukat handleden på bygget då.
Jag läste mitt eget namn och adress som avsändare. Det var verkligen mitt, och visst, handstilen var konstig… Jag mindes plötsligt att jag ramlat på byggarbetsplatsen, och ja, jag hade hjälpt till hemma med vänstern ett tag. Herregud, det var verkligen mitt brev…
Men varför har du det här brevet i väskan? frågade jag buttert.
Psykologen jag pratar med sa att jag skulle ha det där, svarade Ingrid lugnt.
En psykolog?
Ja. Förstår du, Sven, jag är helt slut. Jag har servat er tre i alla år sedan Emil föddes. Jag har knappt ett eget liv och hör sällan tack, knappt blommor, mer än den 8:e mars (Internationella Kvinnodagen). Kärleksord från dig kan jag inte ens minnas senast. Men jag är ju kvinna och faktiskt inte gammal heller. Jag har till och med funderat på att lämna dig. Men vår familj är bra, och jag värderar den högt. Så jag sökte hjälp. Psykologen ger mig råd, och jag försöker följa dem.
Jag blev rejält överrumplad av att hon talade om skilsmässa. Hon ville alltså lämna mig?
Får du någon hjälp av råden? frågade jag.
Ibland, log Ingrid.
Och breven?
De påminner mig om att vi ändå har älskat varann.
Jag nickade. Behövde smälta allt. Gick ut på balkongen för att fundera. Vi pratade faktiskt aldrig mer om just det där sedan.
***
Morgonen därpå luktade köket ovanligt gott av vanilj, och det var mer liv än vanligt. Jag låg kvar en stund extra tills Ingrid reste sig ur sängen. Hon gick till köket och där stod vår äldste och stekte äggröra, och den yngste la fram ostkaka på tallrikar. På bordet stod en vas med hennes favoritblommor.
Vad är allt det här? sa Ingrid förvånat.
God morgon mamma! sa lillebror. Vad vill du ha te eller kaffe?
Ingrid såg först alldeles paff ut.
Kaffe… svarade hon.
Och omelett eller ostkaka?
Ostkaka.
Jag höll mig undan, men Ingrid visste nog vem som låg bakom. När hon ätit sin första bit kom jag in och gav henne ett vikt, handskrivet brev.
God morgon älskling!
Vad är det här? undrade hon.
Ett nytt brev, log jag. Så du verkligen aldrig glömmer.
Ingrid log tillbaka och från den dagen blev allt lättare. Nej, det är klart, sådana frukostar fick hon inte varje dag livet är inget sagoland. Men ibland händer det. Nu gick hon på bio tillsammans med mig också, och inte bara ensam. Vårt äktenskap fick en chans till.
Och jag lärde mig ta aldrig någon för given. Gammal kärlek måste också vårdas, inte gömmas bakom gamla vanor.
