16 mars, torsdag
Det är något med vissa mäns lust att paradera genom livet. Rickard har alltid haft storhetsvansinne, men sen han förra veckan blev “tillförordnad biträdande avdelningschef” på sitt jobb, har han börjat marschera snarare än gå. När han i dag klev in i köket med ett bröd och ett paket mellanmjölk, såg han ut som om han precis förhandlat fram fred mellan två galaxier. Det fanns något högtidligt, nästan statyaktigt, i hans hållning.
Selma, sa han och lät blicken svepa över min middag (ugnsbakad röding) som om han inspekterade en mindre lyckad konstinstallation.
Jag är trött i dag. Har fattat strategiska beslut. Låt oss komma överens: hemma ska det råda tystnad och full acceptans. Inga diskussioner. Jag vill att du bara håller med. Min hjärna behöver vila från all yttre friktion.
Med gaffeln i handen stelnade jag till. Det var ganska djärvt. Särskilt med tanke på att vi bor i min lägenhet, och min lön som finansanalytiker gör oss rätt obekymrade över stigande priser. Hans uttalande lät ungefär som om en marsvin skulle kräva separat sovrum av katten.
Du vill alltså att jag ska vara ditt eko? undrade jag och kände hur den där obändiga delen av mig som kollegerna uppskattar och svärmor fasar för började vakna till liv.
Jag vill att du erkänner min auktoritet, sa Rickard högtidligt, medan han rättade till slipsen han tagit på sig till middagen av någon outgrundlig anledning. Mannen är riktningen, kvinnan är miljö. Vänligen böj inte min riktning, Selma.
Jag tittade på honom. I hans ögon brann en så orubblig övertygelse, den man oftast ser hos någon som tänker korsa E4:an på ett olämpligt övergångsställe.
Okej älskling, svarade jag och log, samtidigt som jag skar en bit fisk. Inga diskussioner. Bara samtycke.
Där började mitt favoritskådespel: “Akta dig för dina önskningar, för de kan slå in bokstavligt.”
Första akten ägde rum på lördagen. Rickard skulle på teambuilding: han kallade det för “ledarskapsgipfel”, jag för “släpa ut kontorsfolk i skogen och grilla korv”.
Han snurrade framför spegeln i sina nya byxor, köpta utan min vetskap. De var, enligt honom, modernt senapsgula och skulle betona hans ledarstatus. Men de satt på ett sätt som fick honom att likna en känguru i sjunde månaden: tygveck kring höfterna, och kalvarna insnörda som prinskorv i plast.
Hur ser det ut? frågade han och sträckte på sig. Ser jag ut som en chef?
Vanligtvis hade jag vänligt påpekat att ledarstatusen i de där byxorna mer antydde cirkusdirektör. Men jag hade lovat att inte säga emot.
Absolut, Rickard, sa jag och vände blad i min bok. Otroligt djärvt. Alla kommer genast förstå vem som bestämmer. Färg och snitt… de skriker personlighet!
Rickard sken upp.
Ser du! Förr skulle du börjat gnälla: “Ta av dig, folk kommer prata”… Du lär dig, frugan!
Han gick hemifrån lika stolt som en påfågel och återvände samma kväll röd i ansiktet, arg och iklädd nån kollegas jeans. Under Dragkampen om framgång sprack de senapsfärgade byxorna med ett ljud som om hoppet själv gått i bitar.
Varför sa du inte att de var för små på… strategiskt viktiga ställen?! frustade han och slängde de trasiga byxbenen i ett hörn.
Men älskling, du sa att de signalerade status. Jag motsatte mig inte. Tydligen var statusen för stor för tyget.
Men dramat friktion blev verkligt när Maud, riktningsmammans mamma, kom på besök. Med frisyr som en pudel och röntgenblick satte hon sig i vårt vardagsrum för revision.
Selma, dina gardiner är rätt dystra, konstaterade hon medan hon tuggade på min blåbärspaj. Och damm på gardinstången! En riktigt fru har inget damm det vågar inte lägga sig! Rickard behöver trivsel, men här känns det… som på kontor.
Rickard, nu stärkt av min undergivenhet, backade upp henne:
Ja, Selma. Mamma har rätt. Du jobbar för mycket, hemmet blir lidande. Borde du inte gå ner i arbetstid? Min chefslön täcker ju hushållet nuförtiden…
Det var nästan komiskt. Hans “chefsbonus” räckte knappt till SL-kort och lunch. Men jag mindes: jag skulle inte säga emot.
Helt rätt, Maud, sa jag fogligt. Och du med, Rickard. Jag prioriterar verkligen jobbet för mycket. Gardiner är kvinnans visitkort.
Där ser man! Du blir klokare för var dag!
Så därför har jag beslutat att säga upp städhjälpen.
Det blev tyst. Maud slutade tugga.
Vilken städhjälp? undrade Rickard misstänksamt.
Hon som kommer två gånger i veckan och städar medan vi är på jobbet. Du sa ju att vi behöver spara för att visa upp ditt ansvar som husets chef. Och Maud sa ju att trivsel skapas för hand av frun. Jag säger upp hjälpen. Städar själv. På helgerna.
Och… på vardagarna? frågade Rickard försiktigt.
På vardagarna, min älskade, får vi njuta av naturlig entropi. Du vill väl inte att jag utmattar mig efter kontoret?
De två följande veckorna blev till realismens stålbad för Rickard. Jag kom hem, log, la mig och läste. Disken travades. Damm som tidigare utrotats av städfén la sig som ett fluffigt lager över alla ytor, som snö i Norrland. Hans skjortor, annars pressade till perfektion, hängde nu som hopplösa, skrynkliga spöken.
Selma, jag har inga rena skjortor! utbrast han en tisdag morgon.
Jag vet, älskling. Men igår valde jag ju gardiner, som din mamma sa. Orkade inte stryka efter det. Men du är ju ledare du kan delegera strykningen till dig själv.
Han grep ett strykjärn, brände sig, gjorde ett hål i ärmen, svor tyst och tog sedan på sig en stickad tröja. Han såg ut som en man som försökt slåss mot systemet och förlorat.
Slutakten i denna tragikomedi utspelades när Rickard skulle ordna “affärsmiddag” hemma. Hans riktiga chef, Göran Löf, och några viktiga kollegor skulle komma.
Selma, det här är min chans, for Rickard runt i köket. Jag måste visa vilka stabila hemförhållanden jag har. Att jag är familjens överhuvud, som förtjänar respekt. Duka flott, men traditionellt! Inga såna där konstigheter du brukar laga. Och viktigt: lägg dig inte i männens snack. Bara servera, le och var tyst. Dina åsikter om logistik är ointressanta. Förstått?
Förstått. Flott, traditionellt, och hålla tyst.
Och ta på något… kvinnligt.
Javisst, älskling.
Inför kvällen gick jag helhjärtat in för rollen. Jag tog på mig en blommig morgonrock med volanger julklapp från Maud, sparad för ett maskeradillfälle och arrangerade håret som ett fågelbo blandat med Babels torn.
På bordet: inhandlad aladåb (darrande som Rickard inför Göran), kokt potatis och en enorm, flottig ugnsstekt fläsklägg, likt en gris som dött av högkolhydratkost. Inga konstiga upplägg, inga servettringar. Traditionellt, precis som beställdes.
Gästerna anlände. Göran Löf, en intellektuell man med glasögon, tittade på min morgonrock men sa inget. Rickards ansikte gick i samma ton som våra mörkröda tapeter.
Välkomna till bords! sjöng jag som en värmländsk bröllopsvärdinna.
Middagen tog sin början. Rickard försökte vara världsvan men oron hängde tung i luften. Han började tala om optimering av flöden genom personalomläggning, och använde ord han knappast själv begrep.
Rickard, ursäkta mig, avbröt Göran vänligt. Men om vi styr om flödena enligt ditt förslag tappar vi vårt kontrakt med Shanghai. Selma, du som är senior analytiker på NordFinans, vad säger du?
Det var sanningens ögonblick. Rickard stirrade på mig med blicken: Tig.
Jag log brett och såg upp på Rickard med blanka, ödmjuka ögon.
Äsch Göran, vad vet väl jag? bjöd jag skämtsamt, skramlande med mina armband. Hos oss beslutar Rickard det kloka. Han är ju riktningen! Jag är bara miljön. Mitt jobb är att koka potatis och lyda. Han har förbjudit mig att engagera mig i så svåra frågor, säger att det förstör kvinnors hy.
Göran satte potatisen i halsen. De andra utbytte blickar.
Rickard bleknade. En svettdroppe gled långsamt nerför pannan.
Nej men allvarligt allting Rickard hittar på är av miljonklassen. Mitt enkla arbete är ju småpengar. Berätta för Göran om programvaruförslaget du hade! Vad hette det? Excel i molnet?
Det var nådastöten. Excelidén hade hela kontoret redan skrattat åt, men hemma framställde Rickard den som ett tekniskt genombrott.
Rickard? sa Göran och tog av sig glasögonen, och tittade på min man som på en sällsynt, men oduglig, insekt. Föreslog du verkligen det?
Eh… det var bara en tanke… pep Rickard. Han såg ut som om han ville sjunka genom mattan. Selma har missuppfattat…
Hur menar du, vännen? förundrades jag. Du förklarade ju igår i en timme att cheferna är bakåtsträvare och du är visionären. Jag sa inte emot jag höll bara med!
Rickard råkade stöta till skålen med rödbetssallad; en fettig, röd fläck bredde långsamt ut sig mot hans byxben. Han såg ut som kaptenen på Titanic, den som själv sänkte skeppet.
Gästerna gick tjugo minuter senare, med hänvisning till brådskande “affär”. Innan han gick skakade Göran hand med mig:
Selma Andersdotter, om du tröttnar på potatiskoket har jag en tjänst som strategisk biträdande i min grupp. Du verkar vara bra på att se genom dimman.
När dörren slog igen vände sig Rickard mot mig. Han skalv:
Du… Du förintade mig! Gjorde det med flit! Fick mig att se ut som en idiot!
Va? undrade jag och lossade morgonrockens volang. Rickard, jag gjorde precis det du ville: inget mothugg, ingen åsikt, bara bakgrundsmusik. Om du såg ut som en dåre mot den bakgrunden kanske felet inte var i bakgrunden, utan hos huvudpersonen?
Han öppnade munnen för att brusa upp, men jag höjde handen lugnt.
Nu får du lyssna på mig, utan diskussion. Min hjärna orkar inte mer av din dumhet. Dina saker är packade. Resväskan står i hallen. Din riktning går nu mot din mammas lägenhet i Sundbyberg. Där är gardinerna rätt och ingen protesterar mot din vektor.
Du vågar inte… Jag är din man!
Du var min man så länge vi var ett team. Men när du ville bli envåldshärskare glömde du att tronen står på min adress.
Jag såg i fönstret hur han lastade väskan i en Taxi Stockholm. Någon sorg kände jag inte. Bara lättnad. Friheten doftade som nystäkt fläsklägg lätt att vädra ut.
Systers råd: Bråka aldrig med män som tror sig stå över dig. Flytta bara åt sidan och låt dem springa rakt in i verkligheten. Smällen när deras krona faller är den vackraste musik för kvinnliga öron.
