Min man sa: “Tjata inte emot.” Så jag gjorde inte det jag slutade gå med på allt. Och just där började det.
Mats steg in i köket som om han just hade slutit fred mellan två stridande kungadömen, när han egentligen bara hade köpt en limpa och en liter mjölk. Något monumentalt hade intagit hans hållning, stelt som nymålad trästaty. Sedan han för en vecka sedan blivit utsett till “tf. biträdande avdelningschef” hade min man slutat promenera han skridit.
Ylva, sa han och granskade min ugnsbakade röding som en folkhälsokontrollant.
Jag är trött idag. Tagit strategiska beslut på jobbet. Så låt oss komma överens: hemma råder tystnad och total acceptans. Jag vill inte ha diskussion. Jag vill att du bara håller med. Min hjärna kräver vila från motstånd.
Jag frös med gaffeln i handen. Djärvt. Nyskapande. Med tanke på att vi bodde i min lägenhet, finansierad av min lön som finansanalytiker inflationen nafsade alla utom oss i hälarna lät hans önskemål ungefär som om kaninen krävde att få eget rum av lodjuret.
Så du vill att jag ska vara ditt eko? frågade jag, och kände hur min inre älgtjur sakta reste sig, den som kollegorna älskade och svärmor fruktade.
Jag vill att du erkänner min auktoritet, deklarerade Mats, och rättade slipsen han tagit på till middagen för dramatisk effekt. Mannen är riktningen. Kvinnan är omgivningen. Försök inte böja min riktning, Ylva.
Jag såg på honom. I hans blick lyste den där orubbliga övertygelsen man oftast ser hos den som beslutat korsa Essingeleden till fots.
Absolut, älskling, log jag och skar en bit fisk. Inga diskussioner. Bara samtycke.
Därmed var mitt favoritspel igång: “Akta dig för vad du önskar, det kan bli på pricken sant.”
Första akten utspelade sig på lördagen. Mats skulle på företagsevent han kallade det “ledarskapsmöte”, jag kallade det “familjedag för kontorsmullvadar på grillning”.
Han snurrade framför spegeln i nyinköpta byxor mustardfärgade, trendiga enligt honom. De satt så att det såg ut som att en känguru i väntans tider fått dem sydda efter sig. Vid låren var de pösiga, men över vaderna stramare än prinskorv i plast.
Vad tycker du? frågade Mats, bröstet utspänt. Ser det ledarskapsaktigt ut?
Normalt hade jag diskret antytt att hans aura lutade mer mot cirkusdirektör än chef med de där brallorna. Men jag höll ju mitt löfte.
Absolut, Mats, nickade jag från fåtöljen. Modigt. Alla kommer direkt veta vem som leder flocken. Färg och snitt Det skriker personlighet.
Han lyste upp.
Ser du! Förr hade du gnällt: “Ta av dem, det där är pinsamt” Du börjar lära dig, älskling!
Han återvände hem senare, ilsken och blossande röd, iklädd kollegans jeans. Byxorna hade spruckit i grenen under “Dragkamp om framgången” med ett sådant brak att det skallrade i grillspetten.
Varför sa du inte att de var för små där det gällde?! skrek han och slängde tygresterna i hörnet.
Du sa ju att de visade din status. Jag förstod inte att den statusen var större än tyget.
Det verkliga dramat bröt ut när artilleriet Ann-Christine, “riktningens” mor anlände på inspektion. Mats, stärkts av min “undfallenhet”, tog ut svängarna.
Vi satt vid köksbordet. Ann-Christine, håret lockat till en fluffig krona och ögon som skulle skrämma Skatteverket till barmhärtighet, granskade mitt vardagsrum.
Ylvis lilla, dina gardiner är lite dystra, sa hon och tuggade min sockerkaka. Och damm på listerna. En god värdinna låter inte damm ligga, det vågar sig inte fram! Mats ska ha det hemtrevligt. Det ser lite ut som ett kontor.
Mats hakade glatt på:
Sant, Ylva. Mamma har rätt. Du jobbar lite väl mycket, hemmet halkar efter. Kanske borde du gå ner i tid. Min lön täcker upp nu när jag är chef.
Det hade varit roligt, om inte hans “chefslönepåslag” knappt räckte till bensin och lunchlådor. Men jag minns vad jag lovat: inga diskussioner.
Ni har så rätt, Ann-Christine, sa jag mjukt. Och du med, Mats. Jag satsar för mycket på karriären. Gardiner är kvinnans ansikte utåt.
Så klok du blivit, jublade svärmor.
Så jag har bestämt mig för att säga upp hemhjälpen.
Total tystnad. Svärmor slutade tugga.
Vilken hemhjälp? rynkade Mats pannan.
Hon som städar två gånger i veckan när vi jobbar. Du har ju insisterat på sparsamhet, Mats, för din ansvarsfulla image. Och mamma säger att kvinnan ska skapa trivsel med egna händer. Jag instämmer jag säger upp hjälpen. Jag städar själv. På helgerna.
Och vardagarna? frågade min man tveksamt.
Älskling, då får vi njuta av naturens gång. Du vill ju inte att jag bränner ut mig efter jobbet?
Två veckor av hushållskollaps väntade Mats. Jag kom hem, log, satte mig med en bok. Disken växte. Dammen bredde ut sig som snö i Ångermanland. Mats skjortor, vanligtvis manglade, hängde sorgsna och skrynkliga i garderoben.
Ylva, jag har inga rena skjortor! ropade han stressat tisdag morgon.
Jag vet, hjärtat. Men jag scrollade gardinkataloger som din mamma rekommenderade. All energi gick åt. Men du är ju chef nu, så du kan delegera strykningen till dig själv!
Mats grep strykjärnet, brände sig, brände hål i skjortärmen svor och drog på sig en stickad tröja. Han liknade en man som försökt besegra systemet, men systemet bar pansarskydd.
Finalen på denna tragicomedi blev när Mats ville ha “affärsmiddag” hemma. Självaste Viktor Lund, verklige avdelningschefen vars stol Mats temporärt värmde, och några andra höjdare skulle komma.
Ylva, det här är min chans, sprang han runt i köket. Vi måste visa att jag har en stark hemmabas. Att jag är familjeöverhuvud, respekterad. Maten ska vara klassisk svensk, inget nymodigt. Bara servera, le och håll tyst. Ingen vill höra din åsikt om logistik, okej?
Okej, sa jag stillsamt. Rikligt, traditionellt, tystnad.
Och ta på dig något kvinnligt!
Som du önskar, älskling.
Jag gick all in. På med den blommiga, volangiga morgonrocken jag fått av Ann-Christine som skämtpresent, och till det en håruppsättning mellan fågelbo och miniatyr av Kaknästornet.
Till bords blev det köpt kalvsylta (skakig som Mats inför chefen), potatishög och en enorm fläsklägg som såg ut som om grisen dött mätt och lycklig. Inget pynt, inga servetter i ring. “Traditionellt”, på beställning.
Gästerna anlände. Viktor Lund, korrekt med glasögon, sneglade på min utstyrsel men sa inget. Mats antog samma färg som vinröda tapeten.
Välkomna till bords, kära gäster! sjöng jag med bondbröllops-tonläge.
Middagen började. Mats försökte småprata men fuktig tystnad låg tungt. Han svamlade om “flödesoptimering via tidstransponering”, uppenbart utan att själv förstå.
Mats, ursäkta, avbröt Viktor milt. Om vi gör som du föreslår tappar vi kineskontraktet. Ylva, vad tycker du? Jag hörde att du är ledande analytiker på “Nordic Finans”?
Det var ögonblicket. Mats stelnade, gav mig blickar vassare än moraknivar: “Var tyst!”
Jag log brett, såg kärleksfullt på min make.
Men Viktor, så roligt! Men jag vet inget. Hos oss sköter Mats allt smart, han är riktningen! Jag jag kokar potatis och lyder. Han har förbjudit mig att tänka för mycket det sägs vara dåligt för hyn.
Viktor hostade till över potatisen. Kollegoernas blickar möttes.
Mats blev vit som mjölk. En svettpärla dök upp på hans panna.
Nej, men på riktigt, fortsatte jag och spelade rollen. Mats säger hans beslut är värda miljonvinster. Jag är inte mer än statist. Förresten, Mats, du kan väl berätta för Viktor om det där du föreslog med vad var det? “Excel i molnet”?
Där fick han. Excelidén var så utskrattad att det bara var hemma den var genial enligt Mats.
Mats? Viktor tog av sig glasögonen och betraktade min make som ett märkligt men meningslöst fynd. Du menade allvar med det där?
Jag det var bara ett förslag mumlade Mats, ansiktet på väg att smälta ner i kalvsylten. Ylva måste ha missförstått
Men vadå missförstått? utbrast jag. Du förklarade själv för mig igår att cheferna är bakåtsträvare och du visionär. Jag protesterade ju inte, jag höll med!
Mats råkade stöta till såsskålen som långsamt, hotfullt rann mot hans byxben. Han såg ut som Titanic-kaptenen som själv kört båten på grund.
Gästerna gick efter tjugo minuter, med ursäkt om brådskande ärenden. Viktor Lund skakade min hand och sa i dörren:
Ylva Andersdotter, om du tröttnar på kokt potatis säg till. Min avdelning behöver folk som vet var allt ska stå.
När dörren gått igen vände sig Mats mot mig. Händrarna skakade.
Du Du förstörde mig! Med flit! Du gjorde narr av mig!
Jag? sa jag uppriktigt förvånat och tog av mig galna morgonrocken. Mats, jag gjorde exakt vad du bad om. Protesterade inte. Lät dig glänsa. Om du såg ut som en tok i min bakgrund är felet hos bakgrunden eller motivet?
Han tog sats för en vredesmonolog, men jag höjde handen.
Och nu, älskade Mats, hör på. Men snälla, tjafsa inte emot. Min hjärna behöver vila från din dumhet. Dina saker är packade, väskan står i hallen. Din “riktning” går nu till mammas tvåa i Västertorp. Där finns både rätt gardiner och ingen risk för mothugg.
Du vågar inte Jag är ändå man!
Du var min man så länge du var min partner. Men när du ville bli härskare glömde du att tronen står på min adress.
Jag såg ut genom fönstret, där han baxade sin resväska in i taxin. Ingen saknad. Bara lätthet. Friheten doftade i rummen och lite fläsklägg, men det gick att vädra ut.
Minns nu, flickor: Inte gräla med en man som tror han är smartare än du. Stig åt sidan och låt honom själv springa rakt in i verkligheten. Kraset när kronan faller är ljuv musik för våra öron.
