Det var många år sedan nu, men jag minns det som om det var igår. För fem år sedan gick jag igenom en lugn skilsmässa och anpassade mig snabbt till mitt nya liv som ensamstående i en tvåa i Sundbyberg. Det var något befriande med att komma hem till lugnet efter jobbet och göra precis som man ville men på senare tid hade tystnaden börjat kännas ödslig. Ensamheten la sig som ett extra filttäcke varje kväll.
Jag var 56 år gammal och hade hälsan i behåll, och kände att det fortfarande fanns mycket liv kvar att leva. Så en dag tog jag mod till mig och skapade en profil på Mötesplatsen, i hopp om att finna en kvinna att dela vardag och kanske till och med framtid med. Redan efter några dagars skrivande var det något speciellt som hände: jag fick kontakt med en kvinna som jag genast blev nyfiken på.
Hennes profil var enkel:
“Ylva, 56 år, änka, söker en hygglig man för ett seriöst förhållande.”
Bild på en vänlig kvinna utan tillgjordhet, de mjuka ögonen gav ett ärligt intryck. Vi började skriva ganska snart. Jag gjorde klart från början: jag letade inte efter någon långdragen nätflört jag sökte någon att dela livets smått och stort med, resor, matlagning, filmkvällar. Ylva höll med och vi bestämde redan där att ses i Gamla Stan på lördagen.
Vår första dejt var riktigt trevlig. Vi strosade i timmar längs Mälaren i solnedgången, hon berättade om sitt arbete inom biblioteket och om barnbarnen, medan jag nickade och log. Det som tilltalade mig var hennes lugn hon tog plats utan att dominera. När vi senare satte oss på ett konditori betalade jag givetvis, så som jag växt upp att en man gör när han bjuder ut någon.
Där började en sorts klassisk “dejtingperiod”. Det var jag som köpte praliner och tulpaner, men vi båda upplevde saker tillsammans. Helgerna fylldes med evenemang konsert på Berwaldhallen, en sväng till Nationalmuseum, lunch på landet utanför Norrtälje och lika ofta avslutades kvällen på en restaurang på min nota. Jag har aldrig varit snål, men tänker jag tillbaka på alla kvällar, är det lätt att undra hur mycket hela äventyret kostat mig i kronor.
Jag försökte vara den gentlemannen jag trodde att hon uppskattade. Hon log ofta, höll mig under armen och sa:
Oskar, det är så trevligt att vara med dig. Du är alltid lika stilig och omtänksam.
Smickrande, såklart.
Men nu, när jag minns tillbaka, är tecknen så tydliga.
För det första: hon bjöd aldrig hem mig. Inte en kopp kaffe, ingen spontan kväll när regnet vräkte ned, inga middagssamtal vid hennes köksbord. Alltid en ursäkt: “Nej, jag har inte hunnit plocka undan”, “Barnbarnen är här idag”, “Jag är så trött, vi tar hellre en fika på stan.” Först tyckte jag det var förståeligt det var kanske länge sedan någon man varit i hennes hem så jag tjatade aldrig.
För det andra: samtalen om ålder lät alltid lite märkliga. När det handlade om utflykter, bio eller restaurang var vi båda unga och äventyrliga. Hon föreslog glatt extravaganser, badutflykter till Värmdö, bastukvällen i Fjäderholmarna. Men när jag försökte närma mig mer personligt, la hon genast på sig en åldrande fasad.
En kväll på Victoria-biografen, när vi satt längst bak, lade jag försiktigt min hand på hennes knä. Bara handen, inget annat. Hon flyttade den genast, och sa bestämt men artigt:
Oskar, folk kan ju se oss.
Men Ylva, det här är sista raden, det är ju ingen här.
Det spelar ingen roll, det känns inte rätt. Vi är inte tonåringar längre.
Jag skyllde det på hennes uppfostran kanske kom hon från en generation där sådant var tabu? Men det kliade ändå till inombords. Vi var inte längre några ungdomar, och det är ju knappast så att tiden är oändlig när man är strax under sextio.
Hon älskade också att i detalj berätta om sina krämpor. Ryggen, blodtrycket, kolesterolet gamla vanliga ämnen, javisst, men hon sprakade av entusiasm som om själva sjukdomarna var samtalsämnets höjdpunkt. Hela middagen kunde ägnas åt symptom och läkemedel.
Jag lyssnade tålmodigt, erbjöd att följa med till en bra läkare. Men när jag berättade att jag simmade på Eriksdalsbadet två gånger i veckan kom reaktionen snabbt:
Vad ska du med sånt till? Sliter bara ut hjärtat. I vår ålder ska man sitta hemma, läsa något klokt och ta det lugnt.
Men jag drömde om ett liv i rörelse, inte stillasittande liv framför TV:n.
Så igår den kvällen glömmer jag nog aldrig bestämde jag mig för att nu måste det avgöras. Två månaders möten borde räcka för att få veta om vi hörde ihop på riktigt.
Vi åt middag på en liten restaurang med bohuslänsk mat, njöt av kroppkakor och gott vin. Hon skrattade högt åt historier från förskolan där hon jobbat, och stämningen var varm och avslappnad. Sen satt vi i min gamla Volvo, regnet smattrade mot rutan, och radion spelade svagt i bakgrunden.
Jag tog hennes hand, och för första gången lät hon den ligga kvar.
Ylva, vill du följa med hem till mig? Dricka lite te, lyssna på Cornelis, bara fortsätta kvällen?
Det var som om världen stannade hon blev spänd, leendet försvann, blicken blev kall.
Oskar, menar du verkligen vad jag tror att du menar?
Ja. Jag gillar dig, du gillar mig. Vi har umgåtts i två månader. Är det inte naturligt att vilja komma närmare?
Då kom hela föreläsningen. Om ålder, självrespekt och “djupare andliga band”. Jag minns hennes ord än idag:
Förstår du? Sånt är för unga eller för att föra släkten vidare. Vi är gamla nog att släppa sexualiteten. Tänk om någon såg oss, med våra kroppar! Jag har rynkor, du har mage, usch! Nu är det vänskapen och gemenskap som spelar roll. Du vill bara ha det enklaste.
Jag satt förstummad. Plötsligt var jag en simpel man styrd av drifter efter allt jag gjort för att jag ville känna närhet. Jag försökte tala lugnt:
Men du, jag tränar, mår bra. Och du har verkligen en fin figur för din ålder. Varför ska vi begrava oss levande? Vem säger att 56 betyder slutet på allt?
Så är det! svarade hon. En kvinna i min ålder ska ägna sig åt barnbarn och pelargoner, inget annat. Skulle aldrig kunna se mina barn i ögonen om jag började “umgås med män” på det sättet.
Då rann tålmodet av mig, och jag sade rakt ut:
Så du ville aldrig ha en man bara någon att gå på restaurang och teater med, någon som körde bil och betalade notan? Inte skämmas för gåvor, men dra gränsen vid närhet.
Hon blossade, mer arg än skamsen.
Menar du att jag är skyldig dig, Oskar, bara för att du bjudit på middag?
Du förstår, säger jag. Att dejta innebär ju att lära känna varandra på djupet, inte ha ett bekvämt socialt sällskap med bil.
Hon steg ut ur bilen med ett högljutt “hej då” och försvann snabbt in i porten. Jag blev kvar där, kände mig dum och förbisedd.
Jag, som älskar böcker, historia och samtal självklart vill jag också närhet. Jag tänker inte gömma mina känslor bakom skam och prydhet, bara för att någon bygger murar av föreställningar om kroppar och ålder.
Dagen efter raderade jag hennes nummer och plockade bort min profil på Mötesplatsen. Nu behövde jag tid för att få tillbaka balansen och visste att jag en dag igen skulle söka efter någon, men den här gången skulle jag fråga redan på första dejten vad hon ansåg om närhet. Får jag höra om “bara barnbarn och pelargoner”, då tackar jag för mig.
Vad tror ni? Är det osvenskt eller okänsligt av en 56-årig man att önska närhet med en mogen kvinna? Varför söker sig vissa kvinnor ens till dejtingsidor om de ändå anser att deras tid för sånt är förbi?
