Någon sorts skam är det, när alla andra redan har gjort klart sina trädgårdsland och vårt ser ut som en bjälke i ögat. Vi skulle gärna göra det själva. Men min ledvärk har blivit sämre och morsan har fått ont i ryggen.
Micke, jag har en sak att be om sade pappa medan han krånglade med kepsen i händerna kan du och de andra komma och hjälpa oss att ta upp potatisen i landet? Det är pinsamt, alla har städat hos sig, och här ser det ut som på vinden. Vi hade gjort det själva, men du vet, lederna och mors rygg
Micke drog på sig stövlarna och muttrade:
Varför sätter ni så mycket potatis egentligen? Ni svälter ju inte. Idag kan jag inte, pappa, jag måste åka in till stan.
Pappa såg ut att vilja svara något skarpt men viftade bara uppgivet och gick ut. På gårdsplanen tog han grep och linkade mot kökslandet.
Anna-Stina, som bundit en sjal runt sin onda rygg, skyndade bredvid honom.
Vad tror du, Nils, kommer barnen?
Javisst, och väntar gör du! Ta en hink och börja plocka upp potatisen istället. Fem barn fick vi, men verkar som om ingen har tid att hjälpa sina föräldrar. Kom igen nu, gamla, innan kvällen är här måste vi ha fått upp något.
Samtidigt hemma hos Micke skällde hans fru Karin ut honom:
Vad är ni för släkt? Alla för sig själva, ingen hjälper föräldrarna ens. Det är pinsamt. Om mina hade levt hade jag flugit på vingar! snyftade hon.
Micke kramade henne:
Du har rätt, det blev inte snyggt. Vi bor så nära ändå och ändå är vi sällan tillsammans. Så gör vi så här jag tar ledigt från jobbet, och du ringer runt till de andra.
Karin satte sig vid telefonen med adressboken.
Vadå kan inte? Jobb? Alla har jobb. Ta lite ledigt. Skäms ni inte, gamla sliter sig fördärvade och ni orkar inte ens resa er. Barnen? Ta med dem! Det är bättre ute i naturen än att stirra på en padda i soffan. Vi ses, hör ni det!
Med lock och pock fick Karin ihop hela gänget.
Under tiden satte sig Nils på en bänk och vilade sig.
Anna-Stina, vi blir väl inte klara förrän snön kommer. Och varför satte vi så mycket? Du sa alltid Tänk om det inte räcker till barnen. Vilka barn? Ingen av dem lyfter ett finger. Men på den gamla goda tiden, minns du? Då samlades vi alla, och innan lunch var landet tomt
Anna-Stina spetsade öronen:
Hör du, far, det låter som någon bilen kommer? Gå och titta.
Nils haltade mot grinden. Skratt och stoj hördes direkt. Anna-Stina sträckte på ryggen och följde efter.
Men kära nån! Så mycket folk. Alla barnen och barnbarnen har kommit. Vilken glädje.
Så, pappa, visa var du har spadarna, grep och hinkar! kommenderade Micke.
Med tårar i ögonen svarade Nils barskt:
Där de alltid står, har du redan glömt det?
Så drog arbetet igång. Någon grävde, någon plockade potatis, andra bar in skörden under tak. Anna-Stina skickades in i huset för att vila, men hon fick ändå svårt att sitta still.
Döttrarna kavlade upp ärmarna och fixade fika till hela släkten. Och ute på landet var det rena feststämningen.
Kommer du ihåg, Micke, när du kastade potatis i pannan på mig som liten? Här kommer hämnden! skrattade Sven.
Farfar Nils muttrade på skämt:
Vad är det ni håller på med, ni är ju snart vuxna karlar allihop, och beter er som barnungar.
Hurra! Allt var upptaget, riset låg snyggt på hög, potatisen under tak. Dags för fika.
Ett långbord dukades ute på gården. Alla skrattade och det pratades minnen från barndomen.
Anna-Stina fick torka tårarna mellan varven. Vilka fina barn. Grannarna gick förbi, hälsade vänligt och berömde dem. Någon i förbifarten mindes sina egna, som inte hälsat på på länge.
Karin lutade sig mot Micke och viskade:
Vad sa du till chefen?
Han la armen om henne:
Jag sa precis som det var, att föräldrarna behöver hjälp. Han sa direkt att det är det bästa man kan göra hjälpa sina gamla, det står högt i kurs här.
I vardagens stress får vi inte glömma våra föräldrar. De ber sällan om hjälp, men blir innerligt glada när vi finns där tillsammans. Familjen är viktigast och ingen potatis smakar bättre än den man tar upp gemensamt.
