Valborg rusade mot jobbet genom suddiga, snöblandade Stockholmsgator. Plötsligt stannade hon tvärt mobilen! Den låg kvar hemma på ekbordet. Allting var dimmigt som vanligt i drömmen, men Valborg vände tillbaka, halkade in i trapphuset och steg in i hissen, vars lampor blinkade i gröngult som om hissanden lekte tafatt. På åttonde våningen stannade allt i ett knarr. Knapptryckningarna blev till melodiska fågelsång, men dörrarna förblev stängda.
I den trånga kabinen hörde hon ett svagt mummel, som om korridoren utanför var ett akvarium fullt av röster. Plötsligt urskilde hon sin makes röst Gunnar! Han skrattade lågt med någon kvinna med släpig skärgårdsdialekt.
Min älskade Blenda, mumlade han ömt, som om hela Slussen tömdes och fylldes på igen. Jag längtar tills vi får smyga tillsammans genom natten.
Ikväll efter tio, svarade Blenda, vars skor klapprade som bestämda signalkoder mot linoleumgolvet. Kom när Bernt gått till arbetet.
Han har nattvecka? undrade Gunnar och krafsade nervöst mot väggen.
Hela veckan. Han går halv tio, kommer hem strax efter fyra. Vi måste vara snabba han glömmer aldrig sina mackor.
Varför tar aldrig hissen oss därifrån? flämtade Gunnar.
Valborg satt tyst med frusna händer mot metallräcket. Mest såg hon sig själv utifrån, fast det var henne som samtalet handlade om. När Blenda nämnde Gunnar vid namn, och sedan hennes eget, kändes det som vinden i Gamla stan: kall och oförutsägbar. Hennes Gunnar han med Hammarbys halsduk och glittrande ögon bedrog henne alltså med Blenda från lägenheten fyrtio, tre steg ifrån sopnedkastet!
Valborgs hjärta bultade mot hissdörren. “Så där ja,” tänkte hon. “Nu vet jag var du andas frisk luft om kvällarna, Gunnar. Det där är ingen kvällspromenad det är Blendas parfym du andas. Jag ska ge dig en promenad att minnas! Hela ditt liv kommer du halka på mitt isiga förakt…”
Efter en evighet kom strömsluddet tillbaka och dörrarna gled upp. När hon klev ut var allt overskarpt. Planen var redan färdigkläckt och doftade våt asfalt.
Kvällen lade sitt gråblå täcke över innergården. Strax efter tio ville Gunnar, med vanliga stövlar och en trasig paraply, ut och lufta sig.
Valborg, jag går ut en sväng, sade han. Behöver sträcka på benen.
Men det snöar och regnar om vartannat, Gunnar! Borde du inte ta det lugnt på balkongen istället?
Nej du, jag måste gå. För cirkulationen, fattar du väl. Man blir inte frisk av att stå still.
Okej, men varför måste det vara just idag? Något känns fel Det är ingen bra dag.
Babbel! Tror inte på dina skrockgrejer. Jag är snart tillbaka.
Han stängde dörren, men Valborg stod kvar länge och såg dropparna forma konstiga mönster på rutan.
Men efter tjugo minuter brast drömmen och Gunnar kom tillbaka, helt barfota och blöt, utan sin kostym, paraply och skor.
Valborg öppnade dörren på glänt, lät säkerhetskedjan sitta kvar.
Och var är paraplyet? Och varför är du så… naken?
Jag blev rånad! Några ungdomar, de bara plockade av mig allting. Får jag komma in, Valborg, jag fryser ihjäl.
Dina saker står nere vid sopnedkastet, sade hon förstrött. Hälsa Blenda från mig.
Blenda?
Från åttonde våningen.
Så stängde hon igen och lade sig att titta på På spåret reprisen. Hon log för sig själv: “Vilken tur att ungarna flyttat, ingen behövde se farsgubben i bara skjortan.”
Gunnar sprang till soprummet. Där låg en gammal resväska. Han klädde på sig som i halvmörker, gick ut i farstun och försökte ringa taxi men mobilen var borta. Han kom på att Blenda hade den, så han vände tillbaka genom snögloppet för att fråga Valborg om hennes telefon, men halvvägs fastnade han i hissen strömmen gick igen!
Allt låg i ett gråvitt töcken. När elektriciteten kom tillbaka hade Valborg redan gått till sitt arbete. Han hade inga nycklar, och när han traskade ned för trapporna mötte han Blenda, även hon med väska och stressade ögon.
Har du min telefon? väste Gunnar.
Ja och kläderna också! skakade Blenda.
De steg in i hissen. Allting snurrade, och sedan drömde de sig iväg åt varsitt håll i taxibilarnas gula ljus genom Stockholm.
