Linnea hade legat i sängen i flera dagar, orkeslös och utan någon egentlig smärta. Huvudet kändes liksom tomt och snurrigt, och att stiga upp lockade henne inte alls.
Varför då? tänkte Linnea, allting är ju redan gjort i mitt liv: barnen är vuxna, föräldrarna vilade jag till sist. Nu är jag kvar här, liksom utan mening. Åren sprang förbi, tysta och snabba.
Hon ville inte göra någonting alls. Linnea blickade runt i rummet: från taket hängde tunna trådar av spindelväv. Blicken vandrade till fönstret, ut mot hennes lilla trädgård, numera överväxt av gräs och ogräs. Gryningen smög sig in, Linnea slöt ögonen och somnade.
I drömmen såg hon sin mamma. Det överraskade henne djupt mamma hade bara besökt i dröm en enda gång tidigare, för tre år sedan, direkt efter begravningen. Hennes mamma log varmt, räckte varsamt händerna mot Linnea, som om hon ville krama henne och stryka henne över håret, precis som när hon levde. Men någon osynlig mur hindrade henne.
Min lilla flicka, viskade mamman mjukt imorgon är din sista dag
Det kändes som om Linnea blev utdriven ur drömmen. Hon satte sig tvärt upp i sängen, skakade.
Sista dagen? Redan? Varför så snart? ropade hon ut i tomrummet.
Linnea såg för sitt inre hur hon låg där, på denna säng, stum och stilla, när barnen kom, och släkten, och de hon kände Det var rörigt i huset, trädgården var vildvuxen, inget att äta. Hon rusade upp och runt, utan att veta vad hon skulle börja med.
Inne i köket blandade hon snabbt ihop en deg: Den hinner jäsa till kvällen, då bakar jag bullar. Om jag lever tills dess.
Hon hällde vatten i baljan, tog trasan och torkade damm i alla vrår. Samlade ihop allting som låg utspritt. Gav sig på golvet.
Så, nu är det ordning här! andades Linnea ut.
Sedan trädgården hon for runt som galen, kände varken hunger eller trötthet. Tankarna hamrade bara: Sista dagen! Sista dagen!
Först när de sista ogräsen var rensade kände Linnea sin kropp protestera.
Vila. Nej, senare. Vila sen.
Hon mindes degen och sprang in till köket.
Och snart stod bullarna rykande på bordet.
Ja, imorgon kommer barnen, de ska få fika med bullar och minnas sin mamma, sa Linnea och tårarna darrade i rösten, Jag tar mig en nu. Åh, vilka fina de blev, så luftiga!
Linnea satt vid fönstret och tänkte:
Det är gott att leva ändå!
Det fanns inget mer att göra, dags att göra sig redo för sista resan.
Hon började gå igenom kläderna, sökte något att ha på sig. Till sist blev det den där nya klänningen som aldrig blivit använd.
Vid spegeln ordnade Linnea håret, målade läpparna. Klänningen satt vackert. Hon betraktade spegelbilden, beundran tändes i ögonen:
Men, tänk så fin! Det är inte begravning, det är ju bröllopsklänning!
Men med ödet tvistar man inte Hon lade sig för att dö. Men hann inte. Utanför hördes en bil bromsa in vid huset. Signalen ljöd.
Till grannarna, tänkte Linnea, de brukade få besök.
Efter några minuter knackade någon på dörren, tvekade, knackade igen.
Kan det vara barnen? Linnea steg mot fönstret. Nej, bilen var helt främmande.
Vilken bil! hann Linnea tänka, har någon kört vilse? Och hon gick mot dörren. Haken släpptes av och dörren öppnades. På trappan stod en man, prydlig, lite välklädd. Linnea granskade honom.
Han har ju klätt upp sig som till fest! tänkte hon.
Är det Linnea? frågade mannen.
Ja
Jag heter Emil och… jag är här för din skull. Förlåt, jag blev så försenad på vägen
Ville du något? Linnea förstod ingenting.
Ja, alltså eh, han tvekade, försökte hitta orden.
Ni kanske har gått fel?
Nej, verkligen inte, jag letar efter dig. Förlåt att det blev så sent, jag borde ringt.
Ja, lite sent är det att hälsa på. Vad gäller det?
Jag är ledsen, min tidsuppfattning svek mig, jag körde långt och hittade knappt fram.
Mannens blick mötte hennes förvirrade.
Som sagt, mitt namn är Emil. Jag ville träffa dig.
Jag hade ju helt andra planer för idag, tänkte Linnea.
Hur känner du mig? frågade Linnea honom.
Jag har lagt till dig på Facebook. Men du är aldrig online, så jag letade rätt på dig ändå, fråga inte hur, jag ska berätta allt. Så bestämde jag mig och körde hit.
Vad ska jag göra med dig, undrade Linnea i tystnad.
Emil, du får ursäkta, jag träffar inte nya människor längre och vill egentligen inte ändra på något. Bäst du vänder hemåt.
Ja, det har du säkert rätt i, borde ringt först. Hej då, Linnea.
Han gick snabbt mot bilen, vände halvvägs, räckte henne en elegant ask praliner.
Ursäkta mig.
Sen gick han.
Linnea kände sig märkligt illa till mods och blev samtidigt sorgsen över den där okända mannen. Han hade åkt långt, han var säkert hungrig.
Emil, vänta. Kom in och tag lite te. Det är kallt ute.
Mannen lyste upp, kom snabbt tillbaka till dörren.
Gärna, Linnea.
De steg in i köket.
Tvätta händerna, handduken hänger där, sa Linnea.
Hon hällde varmt te, ställde fram bullar.
Vill du ha något att äta? frågade hon.
Gärna, faktiskt.
Varsågod, ät på bara.
Linnea kände själv nu hungern komma över henne. Vad bra ändå att hon lagat till för många. Hon dukade snabbt fram lite mat.
Smaklig måltid, sa de, samtidigt och skrattade.
För första gången på länge åt Linnea med verklig känsla. Märkligt nog kändes det tryggt och varmt att ha den där helt okände mannen vid bordet. Emil visade sig vara lättsam och intressant. Efter en timme var det som hon känt honom i hela sitt liv.
Säg bara till om du behöver hjälp med något, sa Emil.
Linnea såg på hans skjorta log.
Hjälpa till? Ja, jo, nog finns det att göra. Uthuset lutar, staketet rasar
Emil verkade fundera.
Jag hjälper, Linnea. Jag fixar allt.
Han började samla ihop sina saker.
Tack… för allt, för maten, för stunden. Jag ska inte stanna över natten, det känns inte rätt. Hejdå, Linnea.
Hejdå Emil, kör försiktigt!
Linnea röjde köket, satt en stund, gick sedan för att sova, eller snarare dö.
Hon somnade genast, trött efter allt arbete.
Linnea, varför skyndade du iväg innan jag talade färdigt? mamman väntade på henne i drömmen idag var den sista dagen av ditt ensamma liv. Vi vet hur svårt du har det ensam, så vi skickade dig en ängel. Släpp in honom, han ska skydda dig, och du, mitt barn, var rädd om honom du med.
Vem ska jag rädda, mamma? Ängeln hann fly, blev rädd när han såg allt arbete!
Mammas ansikte bleknade i ljus och försvann.
Nästa morgon, knappt hade gryningen hunnit nå, väcktes Linnea av dova ljud utifrån. Hon såg ut och där stod en lastbil proppfull med byggmaterial. Den svängde in till Linneas tomt, strax kom ännu en, män började lyfta av brädor.
Vad i all sin dag? Jag har inte beställt något.
Hon ville rusa ut och stoppa dem men såg Emil som dirigerade lossningen.
När jobbet var gjort åkte alla bilar.
Linnea gick ut.
Herregud! Där kan man ju bygga ett hus!
Fram mot lunchtid kom ännu en bil. Män började lasta av järn, verktyg, plåtar.
Det där är ju ett staket, insåg Linnea, en sån maskin var hos grannen när hon fick sitt nya.
De satte genast igång. Bland dem såg hon Emil, lika händig som de andra, och med ett leende i ansiktet.
Emil, varför gör du det här? försökte Linnea, nästan försynt.
Lugn, Linnea, det ordnar sig. Gå du in, det är kallt ute.
Linnea kände sig förvirrad. Livet hade lärt henne att inte lita på män två gånger hade hon försökt, aldrig blivit omhändertagen, alltid klarat sig själv. Hon visste inte hur hon skulle reagera.
Samtidigt fortskred arbetet. Inom några dagar stod ett nytt staket, nytt uthus, nytt golv i stugan, spisen lagad. Men Linnea var skeptisk, kanske misstänksam mot Emil.
Vad vill han? Kanske han ska ha pengar för allt?
Men så mycket pengar hade hon inte.
Jag ger vad jag har, resten får jag lösa.
När Emil, trött men belåten, kom in sa Linnea:
Emil, jag är dig oerhört tacksam, jag förstår bara inte varför du gör allt det här för min skull…
Sluta nu, Linnea, vad är det du säger?
Linnea gav honom sina sista hundralappar.
Ta emot, det är inte mycket, men jag betalar tillbaka.
Nej Linnea! Varför? Det behövs inte.
Ta! Man betalar för arbete!
Emil gick ut. Efter en stund hörde hon bilen köra bort.
Linnea sprang ut Emil var borta. Han kom inte tillbaka. Inte nästa dag, inte veckan därpå
Linnea visste inte vad hon skulle göra. Något tungt slog rot i bröstet. Hon kunde inte tänka på annat hon hade blivit förälskad, som en flicka.
Varför gjorde jag så mot Emil? Hur klarar jag mig utan honom? tänkte hon, som om hon alltid känt honom.
Hon gick längs byvägen, vilsen och planlös. Där mötte hon Gerd, grannkvinnan, som alltid hade koll på allt.
Linnea, släpp inte honom nu har du sett vad den karln gjort för dig? Rejäl människa!
Men han har åkt, länge sen, sade Linnea dystert.
Säg inte det hans bil står ju på svängen om natten, vet du väl.
Var, var står bilen?
Där, vid vägen in i byn
Men Linnea lyssnade inte längre utan sprang men där fanns varken bil eller Emil.
Hon driver ju bara med mig, suckade Linnea och släpade sig hemåt.
Den natten kunde hon inte sova. Till sist tog hon på sig pläden och satte sig på trappan. Kylan sög sig in, hon lindade in sig och satte sig på nedersta steget.
Varför är jag så olycklig, grät Linnea, och så dum!
Tårarna kom, hon snörvlade högt.
Och plötsligt rusade någon fram, lyfte henne i sin famn och kysste henne på kinder och läppar blöta av tårar.
Linnea, gråt inte, snälla! mumlade Emil.
Emil, var har du varit? Varför försvann du?
Jag har ju inte lämnat dig, jag kunde inte köra härifrån för jag älskar dig.
Och jag älskar dig, mer än livet.
Linnea tryckte sig mot sin ängel, sänd från himlen.
Tack, mamma, viskade Linnea genom lyckans tårar.
