Vet du, ibland tänker jag att vi svenskar också lätt kan fastna i jakten på status. Vi vill så gärna imponera, gå på rätt middagar, ha rätt kläder Men får jag berätta en grej som verkligen satte saker i perspektiv för mig?
Föreställ dig en stor pampig sal i Stockholm, kristallkronor i taket, doften av exklusiv parfym och sorlet från finklädda gäster. Sofiahon har precis blivit klar med sin master på Handelshögskolan och är finklädd i en klänning från ett svenskt designerhus, kostade säkert över fyrtiotusen kronor. Plötsligt ser hon sin mamma, Ingalill, vid dörren. Ingalill har på sig en gammal stickad kofta, och bär på en vanlig plastpåse från ICA.
Sofia väser surt mot sin mamma, nästan så där så att man får rysningar:
Men mamma, du ser ju ut som städerskan! Varför förstör du min viktigaste kväll såhär? Gå hem, nu genast!
Det blir helt tyst där jag står i hörnet och tittar på. Ingalills ögon blir alldeles blanka, och hon räcker försiktigt fram plastpåsen och stammar:
Sofia, jag ville bara ta med dina favoritskorpor, du vet de som jag alltid bakade åt dig som liten
Sofia slår undan påsen, helt utan att titta på sin mamma, och skorporna trillar ut på det där dyra parkettgolvet.
Då kliver Markus, Sofias blivande man, fram ur folkmassan. Hans ansikte är blekt och blicken skarp som is. Han säger högt och tydligt så att alla hör:
Är det såhär du behandlar kvinnan som sålde sin lilla villa i Nyköping för att kunna betala dina studier här i Stockholm?
Sofia försöker gripa tag i hans hand, mumlar några svaga ursäkter, men Markus drar undan sin arm och sätter sig på huk. Han samlar ihop skorporna och hjälper Ingalill upp.
Om du tycker att din mamma är ändå bara din städerska, då är jag tydligen det också. Vi går, säger Markus och lämnar salen tillsammans med Ingalill.
Sofia står helt förstenad kvar. Alla de där människorna hon så gärna ville skulle se upp till henne, de tittar nu bara på henne och i deras ögon finns bara förakt. Paniken fryser fast i hennes ansikte när hon inser vad hon förlorat i jakten på yta.
En vecka går. Sofia försöker ringa Markus men han svarar aldrig. När hon en dag kommer hem till deras gemensamma lägenhet på Östermalm är låset bytt och hennes resväska står hos portvakten. Där, ovanpå väskan, ligger samma plastpåse.
I påsen finns ett handskrivet brev från Markus: Inga diamanter i världen kan dölja tomheten i din själ. Vi ska skiljas. Jag har redan ordnat så att din mamma fått tillbaka sitt hus i Nyköpingdär bor hon nu igen. För dig finns det ingen plats där.
Sofia står ensam kvar i sin dyra designklänning, men nu känns det mest som ett tomt tygstycke. Då först förstår honatt kärlek och lojalitet är värt mer än alla statussymboler i världen. Mamma Ingalill älskade henne även i gammal kofta, men fina folket kastade ut henne direkt när hon gjorde ett enda misstag.
Vad hade du gjort om du var Markus? Tycker du man kan förlåta någon som behandlar sina föräldrar så? Skriv gärna och berätta!
